Tornedalsloppet väcker minnen

Ett speciellt barndomsminne dyker nästan alltid upp i slutet av mars: det är sista söndagen i denna månad, solen skiner (nåja, inte alltid), folk samlas på vändplanen utanför vårt hus, funktionärer/familj anländer med dryck och spänningen stiger. När kommer första åkaren? Kommer han/hon klara kurvan? Kommer jag våga kasta någon snöboll som jag och min kusin så kaxigt planerat? Jag talar om Tornedalsloppet som under hela mitt liv körts mer eller mindre precis utanför vårt hus. En spännande söndag var/är det helt klart.

Loppet, med start i Svanstein och mål i Övertorneå, har arrangerats sedan 1968 och i söndags (28/3) genomfördes lopp nr 43. För arrangemanget står Tornedalsloppskommittén som består av representanter från föreningarna Svansteins Sportklubb, IF Polcirkeln, Kuivakangas SK, Korpen Övertorneå och Övertorneå IF.

Känns 45 km för långt går det bra att starta i Vanhaniemi (23 km) eller i Kuivakangas (11,5 km). Alla som fullföljer loppet från Svanstein eller Vanhaniemi tilldelas en specialdesignad medalj. Dessutom finns numera ett certifikat att köpa för dem som åkt hela sträckan och därmed passerat polcirkeln. Prispengar finns också att vinna. Tornedalsloppet är en av deltävlingarna i FIS Nordic Marathon Cup.

Resultatlista hittar du på www.tornedalsloppet.se

Svenska Hollywoodfruar vs Tornionlaakson vaimot

Te oletta varmasti nähny ainaki mainoksia tai pätkiä Svenska Hollywoodfruarista joka näyttethään Ruottin TV3:assa. Se oon jo toista sesonkia menossa. Sarja seuraa neljä ruottalaista vaimoa jokka oon/oon olheet naimisissa jonku rikkhaan miehen kans. Ko mie ensimäistä kertaa näin pätkän niin mie uskoin että nämä vaimot olit näytteliät ja että sarja ei följany ”oikeata” elämää mutta kaikki näyttää olevan tosi! Tietenki ne voiva vähä pelata mutta kuitenki.

Nämä ihmiset assuu isoissa taloissa (tai linnoissa – yhelä oon 900 m2 kämppä!), ostelevat mitä haluavat, järjestelevät kaiken maailman fästia ja monet oon hullun kranttuja. Jollaki näillä (kaikila?) oon kontakti ”tavallisheen” elähmään aivan kaonu.

Mie hunteerasin että jos teevee tekis sarjan vaimoihmisistä jokka assuu Tornionlaaksossa. Mitenkhään se elämä eroaa Hollywoodista? Mie kuitenki uskon että siitä tulis popylääri ohjelma. Piiain me saisima nähä saunomista, skooterin ajoa ja toivottavasti kuulla meänkieltä. Ainaki yksi asia oon varma: me saisima järkevän programmin!

Kärlek trots allt

Susanna Alakoski fick Augustpriset 2006 för romanen Svinalängorna. En gripande bok om finsk arbetarklass i Sverige, om alkoholmissbruk, överfyllda askkoppar, om barn som får ta vuxenansvar – en bok om klassamhället i Sverige på 60-talet.

Jag gillade Svinalängorna och var lite orolig vad jag skulle tycka om hennes nya roman Håpas du trifs bra i fengelset. Redan titeln ger ju en hint om att boken inte handlar om aktier, företag och Stureplan. I stället får läsaren möta syskonen Sami och Anni, missbruk, beroende, medberoende, behandlingsprogram, silar, skam, skuld, hopp, ilska, lögner, förtvivlan och KÄRLEK. Man kan som läsare lätt tänka att ”jaha, detta är en socialpornografisk bok”, men Alakoski låter det aldrig bli en bok om självömkan eller vältrande i elände. Det finns förstås en duktighetssvarning i boken; brodern Sami är den misslyckade och systern Anni den lyckade. Allt blir extra komplicerat eftersom Anni jobbar som socialsekreterare och syskonen hamnar på varsin sida om skammen.

Kärleken i boken är den starkaste drivkraften. Syskonen har haft en trasig, missbrukande barndom med sina finska föräldrar och detta väver ihop Anni och Sami. De har ett gemensamt sår. Håpas du trifs bra i fengelset är inte enbart dyster utan Alakoskis bistra humoristiska inslag från Svinalängorna fortsätter. Skönt. Det är också befriande att Annis dotter Jenna älskar sin morbror i situationer där Anni skäms.

Romanen granskar och belyser socialtjänsten, invandrarpolitiken och kriminalvården i sömmarna. Viktigt. Obehagligt.

Språket är påträngande, precis som innehållet i romanen. Den tränger sig på och jag måste fortsätta läsa. Måste få veta om syskonen någonsin kan mötas igen, om Sami kan se sig i spegeln och känna sig glad.

Läs!

Kaffeost - recept

En tornedalsk delikatess!

2 l standardmjölk
½ dl vispgrädde
2 tsk ostlöpe (finns att köpa på apoteket)

Häll mjölk och grädde i en stor kastrull. Värm upp till 37° (fingervarmt).

Lyft av kastrullen och blanda i ostlöpen. Låt stå tills vätskan stelnat (ystat sig). Det tar 30 minuter eller lite mer, beroende på temperaturen.

Tag sedan en hålslev och rör om försiktigt i kastrullen som värms på svag värme till fingervarmt. Under tiden för man försiktigt ihop osten från kanterna mot mitten. Sedan osten samlats till en boll värmer man till kokpunkten, (får ej koka).

Lägg osten i en ostform (finmaskigt durkslag går också bra). Pressa ur så mycket vassla som möjligt. Ställ sedan på en tyngd och låt stå några timmar, så att vasslan pressas ur helt och osten blir torr.

Sätt ugnen på 200°. Grädda sedan osten i en välsmord eldfast form tills den fått färg. Linda om den varma osten i aluminiumfolie.

Skär kaffeosten i strimlor och lägg i kaffekoppen i valfri mängd. Ät med sked och njut!

Mediakåta Gällivare

Vi vet det sen tidigare och denna kväll bevisas det ytterligare: är saker och ting tillräckligt rubrikskapande så finns det pengar. Jag befinner mig i Gällivare och ikväll har OS-medaljören Marcus Hellner fått ett officiellt mottagande på torget här. Tusentals människor hade samlats för att hylla Hellner. Och det med rätta – han gjorde ju flera fantastiska insatser!

Men som en kulturarbetare kan jag inte sluta förvånas hur sponsorerna radar upp check efter check. Det handlar inte om små gåvor för att visa sin tacksamhet. Vad sägs om en bil, en skoter, en tomt på Dundret och ett hus!? Helt sjukt. Samtdigt är bostadskön i Gällivare ca 4 år och unga tvingas bo hemma hos sina föräldrar mycket längre än önskat. Nog begriper jag att det är viktigt att satsa på en person som gör så mycket reklam för en kommun (eller gör han verkligen det?), men ändå. Jag är också mycket väl medveen om att detta inte är unikt för Gällivare. Pajala kommun skänkte Charlotte Kalla en tomt. Nu är det väl snäppet bättre i Gällivare där det är penningastarka företag som LKAB och Boliden som strösslar sina slantar. Tänk om dessa företag kunde samarbete med kulturen och satsa medel på att t ex förbättra, utveckla och rusta bibliotek? Ett bibliotek skall finnas i varje kommun enligt lagen och tur är väl det. Finns det någon annan lika öppen, kostnadsfri och demokratisk mötesplats för alla? Eller kanske kunde företagen se till att bygga fler hyresrätter? Eller i allafall låta medlen gå till barn- och ungdomsidrotten? Jag kan gärna skriva en förslagslista över vad dessa företag kan samarbeta kring för att nå hållbar regional utveckling!

Jaja, kanske är jag bara bitter över att själv inte tillhöra sportvärlden dit sponsorer verkar dra sig som flugor till en sockerbit.

PS. Bilden på Hellner har jag snott - ngn sponsor har säkert ändå betalat den.

Millenniumvandring i Stockholm

Litterära vandringar i författares och/eller karaktärers fotspår dyker upp lite då och då – oftast på sommaren (och oftast kring Stockholm). Dock arrangerar Stockholms stadsmuseum Millenniumvandringar på söndagar även mitt i vintern. Det känns positivt! Vi är ju litteraturintresserade året runt. Millenniumvandringen, som äger rum på Söder, bygger på Stieg Larssons tre böcker om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Tanken var att det skulle bli totalt 10 böcker, alla med namnet Män som hatar kvinnor men med olika undertitlar. Nu blev det enbart tre böcker som alla gavs ut postumt.

Vandringen kostade 120 kr och startade på Bellmangatan 1 (där Blomkvist bor) och avslutades på Fiskargatan 9 där Lisbeth har sin gigantiska våning. Guiden, som var mycket duktig, påpekade att vandringen bygger på böckerna med eventuellt en och annan detalj ur filmerna. Det är bra, tycker jag. Låt böckerna stå i fokus. Jag frågade guiden om hon och hennes kollegor har någon speciell litterär guideutbildning, men det hade de inte. Vi var tio stycken som denna februarisöndag valt att gå den två timmar långa svenska turen. Tre timmar tidigare erbjöd museet turen på engelska. Om man vill gå på egen hand eller komplettera sin vandring finns Millenniumkartor att köpa på museet och på turistinformationen i Sverigehuset.

Vandringen var trivsam och lagom lång. Dock steppade guiden på i rask takt och det var svårt för ett äldre par att hinna med på Söders höjder. Vi stannande till vid kaféet där karaktärerna träffas för att prata (och där författaren själv hade ett stambord), vid platsen för tidskriften Millenniums kontor, lilla butiken där Salander handlar Billys panpizzor, restaurangen ”Samirs gryta” där Blomkvist blir överfallen o s v. Vi stannande också till för att kunna blicka ut över Stockholms olika stadsdelar (vackert!): Östermalm där de onda bor, Kungsholmen som är en mer neutral plats i romanerna samt själva Södermalm som är de godas hemviste. Ja, en politisk uppdelning helt enkelt. Vidare fick vi intressant detaljinformation – sådant som man inte kan läsa sig till. Det är ju kuriosa av detta slag som gör upplevelsen unik.

Det som var lite synd, tycker jag, var att vi passerade Bastugatan där en rad författare har haft sina lägenheter, bl a Ivar Lo-Johansson, men guiden sa ingenting. OK, det var en Millenniumvandring, men ändå. Dagen efter träffade jag producenten för dessa vandringar och hon visste inte om att det fanns ett Lo-Johansson museum (= hans bostad) så nära! Guiden gav oss däremot en del spännande information om Söders historia, bl a hissarna. Museets uppdrag är ju att sprida information om Stockholms historia, men det hade inte tagit många sekunder att peka ut Lo-Johanssons lägenhet – man får ju ändå anta att de som gick vandringen var litterärt intresserade. Dessutom är väl Lo-Jo en del av huvudstadens historia! Han ingick ju bl a i Klarabohemerna.

Vidare kände jag att guiden var ute på lite hal is när hon sa att Astrid Lindgrens litteratur inte håller klass utan att det ”enbart” är sagan som bär hennes böcker! Guiden kom in på Lindgren när hon drog paralleller mellan Pippi och Lisbeth Salander: ensamma, utanför, föräldrarna på distans/frånvarande och båda är starka tjejer. Men att Astrids böcker inte skulle hålla hög kvalitet?! Nej, skärpning. Guiden menade nog inget illa, men saknade väl kunskap. Synd bara att hon spred sådana synpunkter i rollen som guide anställd av Stockholms stadsmuseum.

I det stora hela var vandringen en positiv upplevelse och jag längtar till litterära vandringar här uppe i norr också! Vi har alla förutsättningar att lyckas!

PS: Millenniumvandringen är utsedd till 6:e bästa reseupplevelsen i Sverige. 1:a: Vasamuseet.