Filmen War Horse är vacker och för min tanke till morfar

Har precis kommit hem från bion efter att ha sett Spielbergs War Horse som är baserad på en roman av Michael Morphurgos. Förutom hästen medverkar Jeremy Irvine, Emily Watson, Peter Mullan, David Thewlis, Niels Astrup.

Historien utspelar sig under första världskriget på den engelska landsbygden. Pojken Albert bor med sina föräldrar i ett arrenderat hus på arrenderad mark. Naturligtvis är markägaren dryg och otrevlig. Vid en auktion ska pappan köpa en duglig arbetshäst, men blir överförtjust i den smäckra bruna hästen och köper den med pengar han egentligen inte har. Albert känner genast att han och hästen Joey hör ihop. Redan när Joey var ett litet föl hade Albert beundrat honom på avstånd. Albert tränar hästen och får den att till och med plöja jorden. Tyvärr slår skörden fel och familjen har inte råd att betala hyran. Samtidigt förklarar Tyskland krig och fadern säljer hästen till armén. Självklart blir sonen Albert knäckt. Vi får sedan följa hästens väg genom första världskriget. Naturligtvis får vi även stifta bekantskap med soldater och andra personer som drabbas av kriget. Den stora frågan är förstås om Albert och hästen någonsin kommer att förenas.

Filmen är oändligt vacker! Underbart foto, fin musik. Det vackra fotot står i kontrast med det meningslösa, brutala kriget som drabbar både djur och människor. Kanoner, lera, död, taggtråd men också lojalitet, vänlighet, vänskap och kärlek. Jag tycker det är modigt av Spielberg att låta en häst ha huvudrollen och verkligen låta tittarna följa med djuret i berättelsen. Ibland kan det kännas lite plumpt, men det förlåter man...det är så vackert. Dock hade filmen kunnat vara kortare. Det blir lite segt på slutet. Jag tycker det är trist när karaktärer inte pratar det språk som skulle vara det naturligaste. Tyskar och italienare talar engelska - varför inte låta skådespelarna tala tyska och italienska? Sedan saknar jag förstås kvinnor. Det myllrar av män, men endast ytterst få kvinnor är med...Jag vet att det inte var så många kvinnor som stred i fält, men kvinnorna hade andra viktiga roller! 

I filmen skildras en sekvens där soldater från var sin sida av skyttegraven hjälps åt för att hjälpa hästen Joey. Denna scen, bland många andra,  för mina tankar till morfar som stred i andra världskriget. Tyvärr hann jag aldrig träffa honom, men mamma har berättat att han aldrig ville tala om kriget. "Det är inget att minnas", sa han. Finland utkämpade två krig mot Sovjetunionen 1939–1944 och ett mot Tyskland vintern 1944–1945. Detta var morfar med om. Han har sagt att det var en mycket konstig känsla att först ha kämpat mot ryssarna och sedan med ryssarna mot tyskarna. "Plötsligt skulle vi skjuta de vi lärt känna", sa morfar. Självklart innebar hela kriget och dödandet fruktansvärda upplevelser och denna situation förvärrade det ytterligare. Så meningslöst!

Imorgon är det dags för Oscarsgalan och Spielberg är nominerad till hela sex stycken: bästa film, bästa filmmusik, bästa ljudredigering, bästa ljudmix, bästa scenografi och förstås bästa foto. Jag skulle bli mycket förvånad om filmen inte vinner för (minst) bästa foto.

Jag rekommenderar varmt War Horse och för mig innebar filmen en liten, liten inblick i hur morfar kanske hade det i fält.

Deckarthrillern Sankta Psyko

Läste Johan Theorins senaste deckarthriller Sankta Psyko som e-bok (blev positivt överraskad hur bra det gick att läsa en 320 sidors bok digitalt). 

I denna bok får vi möta 29-årige förskolläraren Jan Haugen som jobbar på en förskola kopplad till en psykiatrisk klinik, Sankta Patricia. Barnen på dagiset har en förälder inne på kliniken. För att barn och förälder ska få träffas visar pedagogerna barnen in i en hiss som åker upp till ett besöksrum med den väntande mamman eller pappan. Jan har tagit jobbet på just denna förskola eftersom han tror att en person från hans ungdom befinner sig på sjukhuset. Jan känner ingen i den nya staden vilket kanske gör honom extra sårbar för tvivelaktiga erbjudanden. 

Att förena grova våldsbrott, barn, en sluten avdelning och vuxna med obearbetade trauman får förstås obehagliga och dramatiska följder. Det intressanta i boken är frågan om hur illa en människa får bete sig utifrån vad han/hon varit med om? Vem är det som hamnar innanför och utanför murarna? Hur mycket spelar slumpen in? Ingen människa är ju antingen god eller ond, utan alla har vi väl både och. Sedan hanterar vi dessa sidor på olika sätt. 

Jag har läst Theorins tidigare Nattfåk, Skumtimmen och Blodspår och tycker de håller bättre klass. De har ett annat driv, en djupare spänning samt innehåller en del inslag av det övernaturliga. Det saknas i Sankta Psyko. Jag kände mig inte speciellt överraskad heller utan det mesta gick att räkna ut i förväg. Onekligen lite trist.

Stava namn rätt! Tavatkaa nimet oikein!

Mie en voi käsittää miten meän läänin avisilla voipi olla niin hankala tavata tornionlaaksolaisia sukunimiä ja kylän nimiä oikein!?Melkein joka päivä mie löyän väärin tavattuja nimiä. Sitähän voipi hunteerata että mitäs sitte, mutta nimet ovat kauhean tärkeitä ja yhtyvät meän henkilhöön. Ja kaiken lisäksi nimet useasti tarkottavat jotaki ja tämä merkitys katoaa ko tavathaan väärin.

Paikat oon kans tärkeitä. Paikkhoin liityy muistoja, hajuja ja lähheiset. Mie haluan mennä niin pitkäle ja kuttua tätä respektitömäksi. Tietenki tämä jällaa kaikkia nimiä, ei vain tornionlaaksolaisia.

Parantakkaa tappaa varsin! Kollakkaa nimet montheen kerthaan että ne varmasti oon oikein!
----------------

Jag kan inte fatta att det är så svårt för våra regionala tidningar att stava tornedalska efternamn och byanamn rätt!? Näst intill varje dag så hittar jag felstavningar. Man kan tycka att detta inte är något att haka upp sig på, men namn är faktiskt jätteviktiga och förknippas ju starkt med vår person. Dessutom betyder ju namnen ofta något och den språkliga delen faller, vid en felstavning, bort. 

Likaså är platser viktiga. Till platserna knyter vi minnen, dofter, nära och kära. Jag vill faktiskt gå så långt som att kalla detta för respektlöst. Självklart gäller detta alla felstavade namn och inte enbart tornedalska.

Nej, jag ber om omedelbar skärpning! Dubbelkolla stavningarna! 

Barentsspektaklet i Kirkenes - en värmande och fantastisk kulturell smältdegel

Jag har precis kommit hem från Kirkenes i Nordnorge där jag bodde i en stuga 500 m från den ryska gränsen. En häftig känsla bara det! Förutom möten om kulturellt samarbete inom Barentsregionen hade jag äran att få delta och uppleva en del av den årliga kulturfestivalen Barentsspektaklet. 

Festivalen invigdes av bl a den norska kulturministern Anniken Huitfeldt och efterföljdes av en visuellt vacker fransk performanceföreställning med namnet Herbert's dream. Där stod vi, hundratals människor från hela Barents men även från en rad andra länder, och värmdes av varandra och de drömliknande ljusfigurerna samt ett fantastiskt fyrverkeri. 

Från torget traskade vi till idrottshallen för att uppleva en konsert av mycket speciellt slag. Temat för festivalen var (och är eftersom spektaklet pågår t o m 12/2) Dare to share och tillika namnet på konserten där musiker från PerSimfAns från Moskva, norska musikkåren från Harstad och Murmansk Filharmoniska Orkester samarbetade. Det speciella var att ingen dirigent fanns på plats och därmed fanns ingen "ledare" för att synka musikerna.
Numret avslutades med att musikerna spelade på orgelpipor från Kirkenes' gamla kyrka.  

Jag hann även uppleva en konstutställning med samtida konstnärer från Norge, Sverige, Sydkorea, Tyskland. Verken var installationer (göra Barentsost med mjölk från alla fyra länderna), en underbar film om en rysk kvinna och hennes barnbarn, ett dataspel inspirerat av Nord- och Sydkorea, och videoverket Angel Soldier där konstnären Lee  Yong-Baek från Seoul har kamoflerat soldaterna i en värld av blommor. Kontrasten blir förstås stor mellan military power och flower power.

Den kanske starkaste upplevelsen var dock unga dragspelare från Nordkorea som bl a spelade den norska popgruppen Ahas hitlåt Take on me. Fantastiska musiker! Självklart frågade vi oss hur dessa hade lyckats komma ut ur Nordkorea? Vill ni lyssna till dessa musiker så finns de på Youtube och där har inslaget blivit en megasuccé.

Huvudarrangörerna (ej att förväxlas med finansiärerna) av Barentsspektaklet är Pikene på broen, en grupp personer som just jobbar med att producera, arrangera och agera curatorer. Kolla gärna in pikene.no och låt er inspireras! De gör ett fantastiskt arbete!

Innan hemförd hann jag dra en repa på marknaden på torget, Barents Bazaar, och inhandla vackra handstickade strumpor och sjalar. För den inre värmen stod alla möten med människorna, kulturupplevelserna som imponerade och överraskade samt all den kraft som finns hos oss i Barents! Jag kommer att återvända.

Romanen Lila Hibiskus läsvärd

På senaste läsecirkelträffen diskuterade vi Chimamanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Jag har alltid haft en förkärlek för Afrika och det afrikanska. Ja, jag vet, det är ett OERHÖRT slarvigt uttryck eftersom Afrika ju är en hel världsdel! När jag pluggade på universitetet hoppade vi alltid över afrikansk och asiatisk skönlitteratur. Mycket trist. Nå, att läsa Lila hibiskus är ju förstås enbart en strimma av den afrikanska skönlitteraturen, men i alla fall.

Den nigerianska författaren debuterade  med ovannämnda roman 2003 även om En halv gul sol var den som först kom ut på svenska och även röjde stor framgång. 

Läsaren möter 16-åriga dottern Kambili och hennes bror, samt mamman och den hopplöst grymme och stränge fadern Eugene Achike. Fadern äger en tidning och jobbar för att bekämpa korruption. Han är katolik och en mycket sträng sådan. Av församlingen och människor i samhället anses han god och välansedd men hemma är han en hård och bestraffande far och make. Familjen är välbärgad till skillnad mot flera andra, däribland Kambilis farfar som bor mycket enkelt och tillhör igbofolket. Inte heller fastern har det särskilt fett ställt även om hon undervisar på universitetet. Eugene har egentligen ingen kontakt med sin far utan ser honom som hedning och därmed av lägre rang. Barnen får träffa sin farfar femton minuter om året. Fadern misshandlar sin maka och är en riktig tyrann. Han tillåter inte heller annat än det engelska språket hemma. Dock har han en annan sida också som på något vis väcker beundran hos barnen, de känner en slags stolthet. 

Inom dottern Kambili växer en revolt mot faderns beteende, men själva revolten kommer aldrig riktigt till skott. För det upproriska, åtminstone till det yttre, står brodern som bl a vägrar ta nattvarden. Självklart en fullkomlig katastrof i faderns ögon. Dottern och sonen finner en slags fristad hos fastern som bor en timmes bilresa bort. I fasterns hus förekommer kärlek, skratt och schemafria dagar. Kambili förälskar sig i en katolsk präst, spelar fotboll och springer med vinden i håret. Hon får också umgås mer med farfadern som berättar fantastiska historier.

Som läsare väntar jag på den stundande bombbriseringen och den kommer förstås, även om dottern inte står i centrum för smällen. På något sätt hade jag hoppats på att just dottern skulle göra mer revolt, men kanske skulle det inte varit realistiskt. Nu är det brorsan och sedermera även mamman som tänder stubinen.

Vad är då typiskt nigerianskt i romanen? Självklart finns en del inslag som inte rakt av skulle kunna flyttas till t ex Sverige: författaren beskriver en del om igbofolket och mötet med det "nya" i samhället. Läsaren får känna av nigerianska dofter och smaker. Men i det stora hela skulle handlingen kunna lyftas till Sverige. Betyder det att de flesta handlingar är allmänmänskliga? Ja, kanske det. I min naiva värld hade jag trott att jag skulle komma närmare den afrikanska själen genom romanen. Men vad har jag för bild av den afrikanska själen och finns det ens en sådan??? Och åter igen, Afrika är en hel världsdel. 

De flesta afrikanska romaner som är översatta till svenska är skrivna av författare som inte längre bor kvar i sitt afrikanska hemland. Chimamanda Ngozi Adichie bor både i USA och Nigeria. Om författaren enbart bott i (i detta fall) Nigeria, hur skulle romanen då varit? Skulle berättelsen befunnits sig mer i nuet och haft mindre distans till händelserna? Kanske är det det jag saknar, en berättelse som skrivs av en författare född, uppvuxen och boendes i Afrika. 

Lila hibiskus är absolut läsvärd med en bärande berättelse, intressanta inre och yttre motsättningar, bra språk, genomarbetade miljöskildringar och läsaren får bekanta sig med en familj i det nigerianska samhället. Det kan vi behöva.