På senaste läsecirkelträffen diskuterade vi Chimamanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Jag har alltid haft en förkärlek för Afrika och det afrikanska. Ja, jag vet, det är ett OERHÖRT slarvigt uttryck eftersom Afrika ju är en hel världsdel! När jag pluggade på universitetet hoppade vi alltid över afrikansk och asiatisk skönlitteratur. Mycket trist. Nå, att läsa Lila hibiskus är ju förstås enbart en strimma av den afrikanska skönlitteraturen, men i alla fall.
Den nigerianska författaren debuterade med ovannämnda roman 2003 även om En halv gul sol var den som först kom ut på svenska och även röjde stor framgång.
Läsaren möter 16-åriga dottern Kambili och hennes bror, samt mamman och den hopplöst grymme och stränge fadern Eugene Achike. Fadern äger en tidning och jobbar för att bekämpa korruption. Han är katolik och en mycket sträng sådan. Av församlingen och människor i samhället anses han god och välansedd men hemma är han en hård och bestraffande far och make. Familjen är välbärgad till skillnad mot flera andra, däribland Kambilis farfar som bor mycket enkelt och tillhör igbofolket. Inte heller fastern har det särskilt fett ställt även om hon undervisar på universitetet. Eugene har egentligen ingen kontakt med sin far utan ser honom som hedning och därmed av lägre rang. Barnen får träffa sin farfar femton minuter om året. Fadern misshandlar sin maka och är en riktig tyrann. Han tillåter inte heller annat än det engelska språket hemma. Dock har han en annan sida också som på något vis väcker beundran hos barnen, de känner en slags stolthet.
Inom dottern Kambili växer en revolt mot faderns beteende, men själva revolten kommer aldrig riktigt till skott. För det upproriska, åtminstone till det yttre, står brodern som bl a vägrar ta nattvarden. Självklart en fullkomlig katastrof i faderns ögon. Dottern och sonen finner en slags fristad hos fastern som bor en timmes bilresa bort. I fasterns hus förekommer kärlek, skratt och schemafria dagar. Kambili förälskar sig i en katolsk präst, spelar fotboll och springer med vinden i håret. Hon får också umgås mer med farfadern som berättar fantastiska historier.
Som läsare väntar jag på den stundande bombbriseringen och den kommer förstås, även om dottern inte står i centrum för smällen. På något sätt hade jag hoppats på att just dottern skulle göra mer revolt, men kanske skulle det inte varit realistiskt. Nu är det brorsan och sedermera även mamman som tänder stubinen.
Vad är då typiskt nigerianskt i romanen? Självklart finns en del inslag som inte rakt av skulle kunna flyttas till t ex Sverige: författaren beskriver en del om igbofolket och mötet med det "nya" i samhället. Läsaren får känna av nigerianska dofter och smaker. Men i det stora hela skulle handlingen kunna lyftas till Sverige. Betyder det att de flesta handlingar är allmänmänskliga? Ja, kanske det. I min naiva värld hade jag trott att jag skulle komma närmare den afrikanska själen genom romanen. Men vad har jag för bild av den afrikanska själen och finns det ens en sådan??? Och åter igen, Afrika är en hel världsdel.
De flesta afrikanska romaner som är översatta till svenska är skrivna av författare som inte längre bor kvar i sitt afrikanska hemland. Chimamanda Ngozi Adichie bor både i USA och Nigeria. Om författaren enbart bott i (i detta fall) Nigeria, hur skulle romanen då varit? Skulle berättelsen befunnits sig mer i nuet och haft mindre distans till händelserna? Kanske är det det jag saknar, en berättelse som skrivs av en författare född, uppvuxen och boendes i Afrika.
Lila hibiskus är absolut läsvärd med en bärande berättelse, intressanta inre och yttre motsättningar, bra språk, genomarbetade miljöskildringar och läsaren får bekanta sig med en familj i det nigerianska samhället. Det kan vi behöva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar