Tanzaniskt boktips

Det är ingen lätt match att hitta afrikansk litteratur översatt till svenska och än mindre av en kvinnlig författare som fortfarande bor kvar i födelselandet. Jag tycker det är spännande att läsa böcker som är skrivna med ett "inifrånperspektiv". Sedan finns förstås skäl till varför det inte alltid är möjligt. De flesta författare som når oss i väst bor helt eller delvis utanför Afrika och skriver på engelska, franska, portugisiska eller spanska, det vill säga på kolonialspråken. Några exempel är Chimamanda Ngozi Adichie (bl a En halv gul sol, Amerikanah), Taiye Selasi (Komma och gå), Yaa Gyasi (Vända hem) och Sefi Atta (Allt gott ska komma dig till del). Flera av författarna som når oss har sina rötter i Nigeria eller Ghana. Det finns inget dåligt i att skriva på ett kolonialspråk om författaren själv väljer det av konstnärliga skäl och självklart finns författare som har t ex engelska som modersmål.

I en stor del av Afrika bygger berättartraditioner på det muntliga berättandet och det kan finnas ett avstånd till att skriva ned sin historia. Afrika är en världsdel och inte ett enda Iand, så skillnaderna är stora. I Tanzania finns 120 etniska grupper med nästan lika många språk, även om många förstår varandra sinsemellan (enligt förläggaren Walter Bgoya som skriver om tanzanisk litteratur). Nästan samtliga dessa språk har sitt ursprung i bantuspråket. Bruket av det lokala språket har fått stå tillbaka till förmån för swahilin för att främja "nationalitet". Så gapet mellan det egna språket och ett kolonialspråk kan vara stort. Vad vill jag säga med detta? Jo, jag kan bara ana hur många berättelser som aldrig skrivs ned och än mindre når oss i väst. Lägg därtill den tuffa marknaden som styr. Mitt råd: lägg ned tid på att verkligen hitta afrikansk litteratur. Fråga på biblioteket, leta på varldslitteratur.se eller kika in på foreningenforafrikansklitteratur.se

Jag har precis läst ut Bränd jord - en kärleksroman av Elieshi Lema. Författaren bor och verkar i Tanzania, driver ett eget förlag och arbetar med läsprojekt och mångspråkighet. Hennes roman kom ut 2001 på engelska och 2004 på svenska (bokförlaget Tranan - tack för att ni finns).

Bränd jord handlar om Doreen som växer upp med sin mamma och tre syskon. Ingen pappa finns i huset, vilket i sig är normbrytande. Doreens bror Godbless saknar en far och har svårt att hitta sin roll som man. Planen var att Godbless skulle utbilda sig och flytta till staden, men istället blir det Doreen som blir lärare. Under en konferens träffar hon sin blivande man Martin. Paret flyttar från landsorten till Dar-es-Salaam och får så småningom en dotter. Deras relation bygger till en början på passion, men efter ett tag börjar pressen från omgivningen att bli tuff. Doreen blir alltmer åsidosatt och Martin är nästan aldrig hemma. Relationen sinar och dödsstöten kommer när Doreen inte kan ge Martin en son. För hustrun innebär detta traditionellt att mannen skaffar en son med en annan kvinna. Doreen ändrar sin inställning till sin make och bestämmer sig för att se äktenskapet som en vänskapsrelation. På det viset blir hon friare i tanken och känslan. Under en busstur träffar hon den äldre mannen Joseph, en välutbildad skild man som jobbat som ambassadör. Doreen och Joseph träffas kontinuerligt för att måla, diskutera konst och traditioner samt patriarkala system. Den äldre mannen blir en "fortbildare" för Doreen och förklarar begrepp som just patriarkat. Han lyssnar på Doreen och är intresserad av hennes åsikter. Något som Doreen inte är van vid som kvinna.

Boken ger en intressant inblick i en kvinnas liv i Tanzania och genusperspektivet genomsyrar hela romanen. Den mest intressanta relationen är den mellan Doreen och hennes mamma. Modern har verkligen gjort modiga val genom att få fyra barn med två män och inte leva tillsammans med någon av dem. Läsaren får även bekanta sig med huvudpersonens pedagogiska arbete och hur hon och kollegorna tillverkar egna läromedel.  Jag hade önskat djupare miljöskildringar: Doreen rör sig både på landet och i Dar-es-Salaam och jag är nyfiken på dofter, ljud och färger.  Romanen har ett driv i de personliga avsnitten, men blir tyvärr lite seg i de politiska partierna. Författaren vill väl, men skulle kanske fokuserat på ett smalare perspektiv. Sedan blir jag irriterad över att en man, Joseph, "undervisar" Doreen i genusfrågor. Det stör mig faktiskt. Nåväl, här hejar jag ändå på Doreens mamma! Hon bryter normer på riktigt.

Vem är Madeleine F?

Lena Einhorns senaste roman handlar om den unga Hanna som hoppat av Konstfack och nu går en författarskola. Läraren introducerar en skrivövning genom att visa sju annonser, samtliga signerade Madeleine F. I annonserna erbjuds vitt skilda tjänster som undervisning i dans, konst, musik, naturvetenskap samt översättning till och från flera språk och städning. Vem kan kunna så många skilda ting? Eller är annonsören mytoman? Skrivstudenterna ska hämta inspiration i annonserna för att sedan skriva en text om denna Madeleine F.  Alla utom Hanna tycker uppgiften är spännande. Hon anser att det är moraliskt fel att använda en verklig person för en simpel övning.

Hanna, som inte hittar riktigt rätt i sina estetiska uttryck och sin identitet, börjar ägna tid åt att forska i Madeleine F:s liv. Annonserna är åtta år gamla och Gula tidningen är nedlagd vilket gör att det inte går att spåra annonsören den vägen. Hannas pojkvän tycker hon blivit besatt av Madeleine F och Hanna kan inte själv heller förstå varför hon blir så berörd. Parallellt med Hannas letande får vi läsa om Madeleine som visar sig ha kommit till Sverige och Stockholm från Ungern på 1950-talet. Flickan var då elva år och kom med sin mamma som var dansös, pappa som var ingenjör och yngre tvillingbröder. Efter en knackig start i skolan blir Magdi, som hon kallas, omåttligt populär. Hon är duktig i skolan och populär bland killarna. Hon spelar cello, målar och filmar, men trots detta är modern aldrig nöjd och relationen med dottern är kylig. Magdi å sin sida önskar inget annat än att få vara med sin mor. Hon söker sig hem till vänners familjer och pojkvännen Marcos gemytliga föräldrar. Det är helt enkelt något som skaver hemma hos Magdi.

I början av romanen är det Hanna som för berättelsen framåt, men avsnitten om Magdi blir alltmer omfattande och intressanta. Hannas roll är inte oviktig. Via henne får Einhorn in  perspektivet att det bakom varje namn finns en berättelse, samtidigt som hon väcker frågan om integritet. Författaren ger även en känga åt vårt informations- och kommunikationssamhälle. Trots alla sökmotorer är det ändå de mänskliga kontakterna som sitter inne med det viktigaste. Mänskliga kontakter som inte alltid förstår eller orkar med. Madeleine F är en spännande pusselroman som tar fart efter en trevande inledning. Boken är lättläst och språket flyter på. Mina starkaste intryck är just detta att inte "klumpa" ihop människor för varje siffra i statistiken har ett ansikte. Utan att avslöja alltför mycket så är tid, mod och lyssnande livsavgörande, för även en blommande ros kan bli frostnupen.

Det är intressant att Einhorn nu skriver om en anonym person till skillnad från hennes tidigare böcker om sin egen mor Nina, Siri von Essen och Greta Garbo. Utmaningarna som Hanna i romanen utsätts för har säkerligen Lena Einhorn också brottats med.

Miksi Saunapaletti oon niin popylääri? Varför är Bastubaletten så populär?

Tänä iltana mie näin föreställninkin Täälä ei tansata joka perustuu Saunapaletthiin svt:stä. Föreställninki, joka annetthiin Luulajan Kyltyyritalola, oli lopphuun myyty, siis melkein 1000 ihmistä oli kattomassa. Miksi tv-prukrammi ja nyt föreställninki livenä oon niin popylääri? Viis tornionlaaksolaista miestä jokka, no jos sanoma, liikuvat lavala, istuvat saunassa ja selittävät. Ei se nyt niin siroa ja fiiniä ole. Mutta mie uskon että se oon justhiinsa se aito epäkauhneus mikä koskettaa. Föreställninki koostu lyhyvistä kertomuksista joista monet oon hauskat mutta nauru jääpi hiertämhään. Miehet kertoo miten tuntuu ko ei ole hyväksytty, kielisestä alistumisestä ja miten oon ellää paikassa missä ei koskhaan saanu kehua. Mutta met naurama ko muuten sirpalheet oon liian terävät. Miehet käyttävat ruottia ja meänkieltä, repliikeissä ja lauluissa. Minun syäntä lämmittää ko meänkieltä käytetthään lavalla, mutta aavistan kuitenki että me emmä vielä ole kypsät käyttämhään meänkieltä täyesti kaikissa julkisissa paikoissa ja tapphauksissa. Se oon monimutkanen asia ja met tornionlaaksolaiset häymä olla kärsivälliset ittemme kans. Föreställninkin tärkein viesti oon että met kelpaama justhiinsa semmosena ko met olema ja että tornionlaaksolaiset miehet ovat muutaki ko skuuteria ja hirvenjahtia. Mie olisin kyllä toivonu enämpi syviä kertomuksia - nyt miehet krappaavat vähä pintaa, mutta se oon hyvä alku.

Mie ootan innoisshaan svt:n vastaavaa sarjaa vaimoitten kans!

------------------------

Ikväll såg jag föreställningen Här dansar vi inte som bygger på Bastubaletten som gått på svt. Föreställningen gavs i Kulturens Hus i Luleå och lokalen var fullsatt, d v s nästan 1000 personer. Varför är programserien och nu föreställningen så populär? Jag menar fem tornedalska män som ja, rör sig på scen, sitter i en bastu och berättar. Inte är det särskilt graciöst. Men jag tror att det är just det, den ograciösa äktheten, som går rakt in i oss. Föreställningen består av korta berättelser och anekdoter. Ofta roliga, men med ett skratt som skaver. Det handlar om utanförskap, språkligt förtryck och om kampen att överleva i en miljö där beröm inte existerade. Men vi skrattar för att skärvorna annars blir för vassa. Männen blandar svenska och meänkieli, både i repliker och i sånger. Jag blir så varm i hjärtat när meänkieli används på scen, men ändå anar jag att det är en bit kvar tills vi vågar använda språket fullt ut i offentliga sammanhang. Det är komplext och vi tornedalingar får ha tålamod med oss själva. Kärnan i föreställningen är att vi duger som vi är och att tornedalska män faktiskt är annat än skotrar och älgjakt. Jag hade dock önskat fler djupgående berättelser - nu är männen där och skrapar lite på ytan, men det är en bra början.

Jag ser med spänning fram emot svt:s motsvarande programserie med kvinnor!


Osallistujat/medverkande: Bengt Niska, Bengt Aili, Henry Huuva, Daniel Wikslund, Fredrik Hangasjärvi & Justine Kirk.

Kuva/foto: kulturenshus.com

Simus romaner om Tornedalen under andra världskriget

Rita Simu från Övertorneå har skrivit två romaner; Dit vägen leder (2014) och Ängeln vid din sida (2016). Båda utgivna av Barents förlag.

Böckerna utspelar sig kring andra världskriget i framför allt Tornedalen och läsaren får följa tre generationer kvinnor: Marja, hennes mamma Laura och mormor Helmi. Den första romanen inleds med att Lauras man dör och Laura blir ensam med fem barn. Hon har tack och lov sin mor Helmi i närheten. Arbetet är hårt, miljön karg, människorna sega. Alla får slita för att överhuvudtaget överleva. Mestadels får vi följa Marja och hennes utveckling under de fem åren som den första romanen utspelar sig. Laura och barnen är finska medborgare vilket innebär att Marjas bror Antti och Marjas fästman Pekka kallas in i kriget. I Ängeln vid din sida får vi läsa om livet under slutet av andra världskriget och om tiden när soldaterna vänder hem, sargade utvändigt och invändigt. Husen på den finska sidan brinner och människorna flyr över älven till Sverige.  Marja jobbar i byns affär där svenska soldater är en stor och viktig kundkrets. Till slut tar det yttre kriget slut, men det inre fortsätter för Antti och Pekka. Detta är något som förstås påverkar Marja och alla andra runt omkring. Relationerna mellan Marja och hennes syskon samt mormor är av stor vikt i båda böckerna. Marjas syster Leena lämnar byn, flyttar till Stockholm och en viss form av spänningar uppstår mellan systrarna.

Rita Simu kan berätta på ett sätt som tar tag i mig och hon delger oss en historia som inte är så känd. Språket är enkelt, rakt och flyter på - lite som människorna i romanen. Det är tydligt att författaren känner till omgivningarna för miljöskildringarna är mycket bra. Beskrivningarna från fronten är gripande och såriga, men trots det hårda livet lämnar böckerna en varm eftersmak när jag slagit ihop pärmarna. Böckerna tilltalar mig för de skildrar även mina rötter, min historia. Jag minns att pappa berättade om pojkarna som stötte kula med en handgranat och hur fönstrena fick täckas. Mamma har talat om morfar som deltog i kriget. Han ville inte minnas och inte prata om sina upplevelser.

Jag skulle önskat att böckerna, framför allt den första, fått en ordentlig korrekturläsning. Så många onödiga fel och missar. Likadant med det som är skrivet på meänkieli och/eller finska.  Även dialogerna hade kunnat utvecklas och förbättras.

Romanerna är, trots språkliga missar, läsvärda och jag väntar med spänning på nästa.

En försvunnen mor i Seoul

Känner du din mamma på riktigt? Vet du vad hon bär på för historia och berättelser? Nej, troligen är det ingen av oss som känner och vet precis allt om en annan människa. Romanen Ta hand om min mor av sydkoreanskan Kyung-Sook Shin (2012 på svenska) handlar om en mor som försvinner på Seouls centralstation. Hon är spårlöst borta. Mamman är ingen person som överhuvudtaget brukar röra sig mycket på egen hand och mannen och de vuxna barnen blir oroliga. De letar på alla tänkbara ställen, delar ut flyers, men mamman är borta.

Läsaren får "möta" mamma ur olika synvinklar via barnen och deras far. Alla har sin bild av mamman/makan och dessa skiljer sig åt. Min sanning är min sanning och din sanning är din sanning. Den tillsynes försiktiga och timida mamman kanske inte är/har varit så "korrekt" alla gånger. Vi förstår i alla fall att mamman lider av minnessvårigheter vilket försvårar chanserna att hon ska hitta hem eller söka adekvat hjälp.

Romanen rör sig i nutid och jag funderar om historien skulle kunna utspela sig i Sverige. Jo, i princip. Det som skiljer sig, förutom miljön, dofter, maträtter, är synen på mannen och kvinnan. Språket är artigare än i en svensk miljö och följer den kulturella kontexten. Kyung-Sook Shin använder en spännande berättarteknik där en slags allvetande röst talar till den som för tillfället för historien framåt. Kärnan i boken, hur väl vi egentligen känner varandra, är dock universell.

Nåväl, kommer mor tillrätta? Alla tips som inkommer, leder de fram till att mamman hittas? Det avslöjar jag förstås inte, utan rekommenderar dig att läsa romanen.

Sverigefinsk skönlitteratur är viktig

Idag firas sverigefinnarnas dag för sjätte gången och sedan 2014 finns en egen officiell flagga, ritad av Andreas Jonasson. Carl-Axel Gottlund, en finsk folklivsforskare och kulturpolitiker, grundade den första finska föreningen i Sverige 1830. Han föddes 24/2 och därav firas sverigefinnarnas dag just idag. Det finns drygt 700 000 personer i Sverige med finsk påbrå. Då räknas de som kom hit från Finland, många under 1960-talet, deras barn och barnbarn, det vill säga tre generationer.

Ibland hör jag kommentarer som "varför behövs 'särskild' sverigefinsk litteratur när det finns tillgång till finsk litteratur direkt från Finland? Eller låna en finsk roman översatt till svenska om du nu inte förstår finska!" Vid en första anblick kan det ju tyckas så, men det är självklart inte så enkelt och flera faktorer spelar in. Sverigefinsk litteratur är skriven av just sverigefinnarna med deras erfarenheter av att ha rötter/påbrå i/från ett annat land. Detta påverkar förstås både innehållet och språket. Hur känns det att komma till ett annat land och inte kunna språket? Hur är det att kanske ha en stor del av familjen/släkten i ett annat land? Hur är det att ha föräldrar/mor- farföräldrar som är födda i Finland och kanske fortfarande inte behärskar svenska? Varför är det en statusskillnad mellan Sverige och Finland och därmed svenska och finska? Eller är det så fortfarande? Känner sverigefinnarna sig svenska eller finska? Både och? Ingetdera? Kan generationerna prata med varandra eller har finskan försvunnit/försvagats? Dessutom är det så att en del sverigefinnar i första hand skriver på svenska. Några exempel är Susanna Alakoski, Eija Hetekivi Olsson och Solja Krapu. Läs gärna!

Slutsats: ja, sverigefinsk litteratur är nödvändig. Inte bara för sverigefinnar utan även för majoritetsbefolkningen. Litteraturen och övrig sverigefinsk kultur bidrar till kunskap, mångfald och nya konstnärliga upplevelser.

Vegetarianen - en extraordinär läsupplevelse

Vegetarianen av den sydkoreanska författaren Han Kang utkom på svenska 2016 och vann samma år Man Booker-priset (brittiskt litterärt pris som årligen tilldelas den författare från Brittiska Samväldet eller Irland som på engelska utgivit den enligt juryn bästa romanen).

Boken, som utspelar sig i nutid, handlar om den tystlåtna kvinnan Yeong-hye. En natt drömmer hon våldsamma, blodiga drömmar och tänker att om hon blir vegetarian så kommer drömmarna att upphöra. Yeong-hyes beslut att utesluta kött tas inte emot med blida ögon av varken hennes man, föräldrar eller syskon med respektive. Yeong-hye magrar avsevärt och frustrationen i familjen växer. Vid ett tillfälle tvingar hennes far dottern att öppna munnen och denna händelse gör att berättelsen tar ännu mera skruv. Yeong-hye hamnar på en psykiatrisk klinik, hennes man tar ut skilsmässa och föräldrarna kan inte hantera situationen. Hon blir dock friskare och utskriven. Här kliver hennes svåger, som är videokonstnär, in i handlingen på ett vackert och brutalt sätt. Han målar Yeong-hyes kropp full med blommor i ett slags konstprojekt som urartar. Yeong-hye slutar att äta helt. Hon vill leva av fotosyntesen och smälta samman med växtligheten. Den enda som besöker Yeong-hye på den psykiatriska kliniken, där hon åter hamnar, är systern In-hye. Dock börjar även In-hye drömma absurda och våldsamma drömmar.

Romanen är en mycket säregen läsupplevelse. Den saken är helt klar. Historien är vacker, våldsam och absurd. En slags litterär Salvador Dalí där det surrealistiska vävs samman med ett enkelt och vackert språk. Det patriarkala systemet bildar en fond till romanen och det enda huvudpersonen styr över är sin egen kropp. Den har hon makt över.

Jag kommer minnas Vegetarianen under lång tid. Allra mest dess asketism och dess färger.