Stadsteaterns Bröderna Lejonhjärta ganska blek

Daniel Lind Lagerlöf har regisserat Lindgrens Bröderna Lejonhjärta på Stockholms stadsteater. Jag var och såg den förra veckan och förväntningarna var höga. Jag var spänd på om föreställningen var moderniserad, på scenografi, kostym, regi, ljussättning – ja, allt. Att göra en föreställning av den älskade sagan är ju inte enkelt. Det förstår ju var och en. Att ens ge sig i kast med detta är modigt (dumt?), tycker jag.

Det som jag blev mest förtjust i var Charles Korolys fantastiska kostymer och i viss mån även hans scenografi. Jag har faktiskt haft förmånen att följa Koroly när han var kostymör på Norrlandsoperan samtidigt som jag jobbade där. Han är en kreatör utan like! Gillar att frossa i mycket tyger och extraordinära kostymer. En av de mest fantastiska kreationerna i föreställningen var när Skorpan kommer till Körsbärsdalen i Nangijala och möts av en kvinna klädd i en magnifik, belyst och gigantisk klänning av körsbärsblad. Den onde Tengil har en illröd kostym föreställande en borg. Jussi, förrädaren, har någon form av gycklar-/clownkläder. Skorpan är klädd i en vitrandig pyjamas och Jonathan i svart. Det kan ju tyckas lite konstigt att Jonathan, han som är så god, är svartklädd men det skulle ha kunnat ge berättelsen en extra dimension om regissören följt tanken hela vägen. Jonathan kan ju lätt kännas sliskigt god. Nu blir den svarta kostymen mest bara en… svart kostym.

I Bröderna Lejonhjärta förekommer ju eld på lite olika sätt, bl a när det brinner i huset i början av berättelsen och sedan lägereldarna. Här har scenografen lyckats bra igen. Det är faktiskt riktig eld. Häftigt. Det hade varit kul om elden också, på något sätt, använts när den hemska draken Katla sprutar eld. Men kanske är det inte möjligt rent tekniskt.

Sagan är inte moderniserad mer än på några få ställen. Jonathan rappar lite, hästarna är utbytta mot cyklar, duvorna är små radiostyrda helikoptrar. Tyvärr anser jag att dessa små moderna inslag varken blir hackat eller malet. Det hade varit bättre att köra sagostuket eller det moderna fullt ut.

Striden mellan det goda och det onda går väldigt fort. Jag gillar inte stridsscener som pågår i det oändliga, men detta blir rumphugget. Tyvärr blir vissa scener som ska vara otäcka bara skämtsamma eftersom soldaterna är så klantiga och lite clownaktiga.

Slutet i föreställningen är jag besviken på. Boken slutar ju med att Skorpan tar Jonathan på ryggen och så hoppar de – Skorpan ropar: ”Jag ser ljuset!”. Inget mer sägs. Inte i vilken ”relation” Nangijala och Nangilima står till varandra, även om de flesta säkert förstår att äventyren i Nangijala är något som Skorpan fantiserat ihop och att han i själva verket först dör på sista sidan i boken. Men ändock ett öppet slut. Stadsteaterns föreställning slutar med att Skorpan klättrar upp i sin sjuksäng igen och sedan ropar ”Jag ser ljuset!”. Övertydligt och onödigt.

Skådespelarinsatserna är helt ok. Inga speciella insatser, men helt ok. Att agera Jonathan (Joel Spira) och Skorpan (Albin Flinkas) kräver förstås mycket energi och det har skådisarna. Dock hamnar de viktiga karaktärerna Mattias (Samuel Fröler) och Sofia (Eva Stenson) helt i skymundan.

Föreställningen är absolut sevärd, men jag hade önskat och hoppats på mer.

Kalla och Kalle i Vancouver - Go Tornedalen!

Charlotte Kalla kommer, som de flesta numera vet, från Tärendö. En guldåkare att glädjas med! Men det är inte bara Kalla som representerar Tornedalen i Vancouver.

Kalle Grenemark kommenterar skidskyttet i Vancouver och annorstädes. Det är skönt att lyssna till honom och hans dialekt, det är som hemma på nå vis. Och det är ju inte så konstigt eftersom Grenemark är uppvuxen i Hedenäset, ca 17 km söder om Övertorneå. Han är före detta skidskytt (aktiv i landslaget på 80-talet) och förbundskapten för det svenska skidskyttelandslaget. Numera jobbar han som idrottslärare i Boden.

Grenemark har varit expertkommentator på SVT, i par med t ex Christer Ulfbåge, sedan säsongen 2003/04. Som expertkommentator har han myntat uttrycket "stav till stav" och säger ofta t ex "27 sekunder stav till stav". Med det menas den tid som går mellan det att skidskytten lägger ner stavarna på skjutmattan tills skyttet är klart och stavarna plockas upp igen. Det ni!

Dessutom tävlar längdskidåkaren Marcus Hellner för Gällivare där han också är bosatt.

Tornedalen är med där det händer! Sillä lailla!

(Foto: från svt)

Hypnotisörens namnval

Hypnotisören av pseudonymen Lars Kepler (författarparet Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril) kom ut förra sommaren på Bonniers förlag. Redan innan utgivningen i Sverige hade deckarromanen sålts till flera länder. Det snackades och snickades om boken och om vilka som låg bakom pseudonymen. Hypnotisören har fått spridda recensioner – ömsom ris, ömsom ros.

Jag har läst ungefär hälften av boken och inte vet jag, det är väl en vanlig deckare med mycket blod och kanske extra mycket mörker. Det som jag faktiskt hakar upp mig på är namnen på karaktärerna. Det är få som har vanliga Svenssonnamn och jag undrar lite varför. Ett namn signalerar ju saker och ting och jag kan inte riktigt greppa vad författarna vill med alla dessa ovanliga namn. Vad är syftet? Jag har funderat att kanske vill författarna bara blinka med kulturvärlden när namn som följande förekommer:

Linna – jag associerar till författaren Väinö Linna (Linna = slott)
Erik Maria Bark – jag associerar till tyske författaren Erich Maria Remarque
Simone – jag associerar förstås till Simone de Beauvoir
Norén – jag associerar förstås till dramatikern Lars Norén
Ronander – jag associerar till musikern Mats Ronander
Aida – jag associerar till författaren John Ajvide Lindqvist
Sim Shulman – jag associerar till författaren Sem Sandberg

Jaja, lite intressant är det i alla fall. Om jag får någon klarare bild när boken är utläst så återkommer jag.

Hulken från Haparanda

Mästarnas mästare sänds tisdagar på SVT 1 kl 20.00. Programledare: Micke Leijnegard. Ni vet programmet där f d elitidrottare reser utomlands, bor tillsammans i ett hus, samtalar, tävlar mot varandra och mot sig själv. Det intressantaste är dock inslagen om de enskilda idrottarnas karriärer. Jag är verkligen ingen idrottsfantast, men tycker att Mästarnas mästare är ett bra program. Man får en inblick i livet bakom tävlingar, galor och cuper. Jag har bekantat mig med sporter (och personer bakom sporten) som kanot, boxning, bandy och snart golf genom Catrin Nilsmark.

I år bor idrottarna i ett hus på Malta. På kvällarna lagar de mat och umgås. Och pratar - i allafall de flesta. Stefan Holm, Patrik Sjöberg, Louise Karlsson, Tomas Brolin gafflar väl på rätt bra, tycker jag. Den som kanske hamnar lite i skymundan är Tomas Johansson, brottaren från Haparanda. Han säger inte så mycket, men bildar på något sätt en trygg bas. Han är som rejäl på något sätt. När jag hörde att Stefan Holm skulle vara med var jag säker på att han skulle vinna allt, men han har visat att han inte är övermänsklig. Skönt. Bl a klarade han "bara" av att vara 6 sekunder under vatten - t o m jag hade spöat honom. Befriande.

Johanssons karriär:
1986 VM-guld, Svenska Dagbladets Bragdmedalj och Radiosportens Jerringppris
1988 OS-brons
1992 OS-silver
Runt 10 silver och brons i EM och VM
Runt 30 SM-guld

Började med brottning i tioårsåldern. Yngste SM-vinnare i tungvikt någonsin, när han vann 19 år gammal. Internationell seniordebut i EM i Göteborg 1981. Avslöjades för doping i samband med OS 1984, då han vunnit ett silver. Påföljden efter dopingavslöjandet blev 18 månaders avstängning. Johansson försökte aldrig skylla ifrån sig eller ljuga bort det hela, vilket så småningom väckte respekt. (från SVT:s hemsida)

Jag håller helt klart på Tomas Johansson och hoppas han klår Patrik Sjöberg i nattduellen! Älä anna periksi!

Kuriosa: på min studentbal på Haparanda stadshotell var Tomas Johansson vakt. Coolt!

(Foto: Carl-Johan Söder, SVT)

Bögar i Kuivalihavaara

Marianne Cedervall har gett ut två romaner på Natur & Kultur. Den första, Svinhugg, kom ut förra året och den andra, Svartvintern, är alldeles nyutkommen. Böckerna kan läsas fristående.

Jag har precis avslutat Svartvintern med ett snett leende på läpparna. Boken är rolig och tragisk på en och samma gång. Läsaren förflyttas till en liten by vid namn Kuivalihavaara (ung. Torrköttsberget) inte så långt från Vittangi i Kiruna kommun. Här får vi möta en rad karaktärer, inte minst väninnorna Hervor och Mirjam. Hervor är ett handlingskraftigt och svärande lokomotiv, medan läkaren Mirjam är lite mer försiktig och begrundande. Vi får också möta misshandlaren Tony och den inskränkte predikanten Olavi Törmä. Denna höst händer något märkligt. Operasångaren Ralph från Stockholm får oväntat ärva det gamla hotellet i byn och han och pojkvännen Eric bestämmer sig för att starta ett Vildmarksspa. Ja, ni förstår – det är som upplagt för fördomar, intriger och hårda ord. Tur att Hervor och Mirjam finns i byn…

Det är alltid trevligt och intressant att läsa en bok som utspelar sig i ens hemtrakter. Dock hade det varit bra om författaren koncentrerat sig på ett färre antal karaktärer. Nu myllrar det av personer som man lätt blandar ihop och personporträtten blir i flera fall ytliga. Cedervall tar fördomarna på allvar samtidigt som hon driver med dessa. Bra, tycker jag. Det är en svår konst. OK, ibland kanske det blir lite för många fördomar på ett bräde. Boken är välskriven och därför är det så synd att orden på finska är felstavade. Det hade varit så enkelt att kolla upp stavningen. Svartvintern påminner starkt om Kay Pollaks film från 2004, Så som i himmelen med Michael Nyqvist, Lennart Jähkel, Frida Hallgren, Helen Sjöholm m fl. Där återvänder en dirigent till sin hemby i norr.

Nåväl, boken är läsvärd och presenterar mustiga karaktärer, magiska örter och ett barnlik i källaren. Låna på biblioteket och förgyll din vardag!

Svindyrt att besöka ishotellet! Kolon tyyris käy'ä jäähotellissa!

För ett par dagar sedan besökte jag ishotellet i Jukkasjärvi, en av Nordeuropas största turistattraktioner. Janne och jag körde från Gällivare och såg fram emot en trevlig utflykt. Ju närmare Kiruna vi kom, desto kallare blev det. Precis som det ska vara. Vi började med att besöka Jukkasjärvi kyrka med Hjorths fina altartavlor. De är verkligen mäktiga – och färggranna!

Sedan åkte vi till ishotellet och det såg ju spännande ut. På parkeringen trängdes bussar och bilar. Tänk att verksamheten redan pågått i 20 år - det är bara att gratulera till idén och framgångarna, Yngve Bergkvist. Hotellet är ca 5500m2 och existerar enbart mellan december och april då hotellet smälter och återvänder som vatten till Torne älv. I butiken betalade man entréavgift för att överhuvudtaget komma in på hotellet. OK, jag kan faktiskt gå med på att betala en vettig entréavgift på säg 100 kr, men det räckte inte på långa vägar! 295 kr/person! Det är inte klokt. Jag vägrade betala, men Janne hostade upp slantarna eftersom vi nu åkt så långt. Jag hade aldrig betalat så mycket i entréavgift. Inte ens en guidad tur ingick priset om man inte kom precis kl 14. Helt galet! Jag var mycket upprörd över detta och muttrade bra länge.

Hur var då hotellet? Jodå, visst var det fantastiskt att se de designade rummen med olika teman. Där fanns abstrakta skulpturer och konkreta formationer i form av ett läskigt och stort dockhuvud, en örn, ägg, dinsoaurier, Gotham city o s v. Tyvärr fick man inte gå in i sviten. Surt. Det borde självklart ha ingått för 295 kr. På hotellet finns också den berömda isbaren och idag finns konceptet bl a i London, Köpenhamn och Tokyo.

Nej, skärp er ishotellet! Ni har nått framgångar internationellt, men ni ska vara rädda om de lokala besökarna. Genom att ta så mycket i entréavgift skrämmer ni många från nära håll som kanske skulle tycka det var kul att besöka hotellet med sina gäster. Men man betalar inte flera hundralappar åtskilliga gånger (knappt en gång) för att frysa!