Daniel Lind Lagerlöf har regisserat Lindgrens Bröderna Lejonhjärta på Stockholms stadsteater. Jag var och såg den förra veckan och förväntningarna var höga. Jag var spänd på om föreställningen var moderniserad, på scenografi, kostym, regi, ljussättning – ja, allt. Att göra en föreställning av den älskade sagan är ju inte enkelt. Det förstår ju var och en. Att ens ge sig i kast med detta är modigt (dumt?), tycker jag.
Det som jag blev mest förtjust i var Charles Korolys fantastiska kostymer och i viss mån även hans scenografi. Jag har faktiskt haft förmånen att följa Koroly när han var kostymör på Norrlandsoperan samtidigt som jag jobbade där. Han är en kreatör utan like! Gillar att frossa i mycket tyger och extraordinära kostymer. En av de mest fantastiska kreationerna i föreställningen var när Skorpan kommer till Körsbärsdalen i Nangijala och möts av en kvinna klädd i en magnifik, belyst och gigantisk klänning av körsbärsblad. Den onde Tengil har en illröd kostym föreställande en borg. Jussi, förrädaren, har någon form av gycklar-/clownkläder. Skorpan är klädd i en vitrandig pyjamas och Jonathan i svart. Det kan ju tyckas lite konstigt att Jonathan, han som är så god, är svartklädd men det skulle ha kunnat ge berättelsen en extra dimension om regissören följt tanken hela vägen. Jonathan kan ju lätt kännas sliskigt god. Nu blir den svarta kostymen mest bara en… svart kostym.
I Bröderna Lejonhjärta förekommer ju eld på lite olika sätt, bl a när det brinner i huset i början av berättelsen och sedan lägereldarna. Här har scenografen lyckats bra igen. Det är faktiskt riktig eld. Häftigt. Det hade varit kul om elden också, på något sätt, använts när den hemska draken Katla sprutar eld. Men kanske är det inte möjligt rent tekniskt.
Sagan är inte moderniserad mer än på några få ställen. Jonathan rappar lite, hästarna är utbytta mot cyklar, duvorna är små radiostyrda helikoptrar. Tyvärr anser jag att dessa små moderna inslag varken blir hackat eller malet. Det hade varit bättre att köra sagostuket eller det moderna fullt ut.
Striden mellan det goda och det onda går väldigt fort. Jag gillar inte stridsscener som pågår i det oändliga, men detta blir rumphugget. Tyvärr blir vissa scener som ska vara otäcka bara skämtsamma eftersom soldaterna är så klantiga och lite clownaktiga.
Slutet i föreställningen är jag besviken på. Boken slutar ju med att Skorpan tar Jonathan på ryggen och så hoppar de – Skorpan ropar: ”Jag ser ljuset!”. Inget mer sägs. Inte i vilken ”relation” Nangijala och Nangilima står till varandra, även om de flesta säkert förstår att äventyren i Nangijala är något som Skorpan fantiserat ihop och att han i själva verket först dör på sista sidan i boken. Men ändock ett öppet slut. Stadsteaterns föreställning slutar med att Skorpan klättrar upp i sin sjuksäng igen och sedan ropar ”Jag ser ljuset!”. Övertydligt och onödigt.
Skådespelarinsatserna är helt ok. Inga speciella insatser, men helt ok. Att agera Jonathan (Joel Spira) och Skorpan (Albin Flinkas) kräver förstås mycket energi och det har skådisarna. Dock hamnar de viktiga karaktärerna Mattias (Samuel Fröler) och Sofia (Eva Stenson) helt i skymundan.
Föreställningen är absolut sevärd, men jag hade önskat och hoppats på mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar