Jag läser väldigt långsamt och undviker ofta alltför tjocka böcker. En bok på ca 200 sidor är det absolut perfekta. Mitt rekord i antalet sidor är Harry Potter-böckerna. Jag är full av beundran (och glädje) inför barn som plöjer HP efter HP. En bragd som jag nog aldrig kommer att bräcka var när jag läste den sista HP på engelska. Jag hann precis läsa ut den innan den kom ut på svenska. Sedan firade jag med en jordgubbstårta och var mäkta stolt.
Ofta är deckare rätt omfattande (för mig) men Karin Fossums är perfekta. Inte bara det begränsade sidantalet utan också innehållet och språket. Hon drar inte in så många parallella trådar. En del deckarförfattare ska ju klämma dit alla typer av samhällsproblem och jag blir bara trött. Kommissarie Konrad Sejer är en mycket speciell person och väl värd att bekanta sig med. Ja, och hans hund förstås. Fossums böcker får mig att ifrågasätta mina åsikter, eller i alla fall att se saker ur ett annat perspektiv. Vad är egentligen ett brott? Sug på den!
En annan deckarförfattare som jag gillar är även hon norska, Unni Lindell. Romanerna är längre än Fossums, men helt överkomliga. Hennes personer; kommissarie Cato Isaksen och i de två senaste även kollegan Marian Dahle är så intressanta. Marian Dahle är en sorts Lisbeth Salander. Ok, som deckare är Lindells böcker inte lika bra som Fossums, men personerna! De har rätt komplicerade privata liv…Den åttonde boken om Isaksen & co, Sockerdöden, utkommer på svenska 16 :e mars.
PS. Både Fossums och Lindells böcker har blivit filmatiserade och gått på svensk tv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar