Igår var jag på bio och såg Svinalängorna regisserad av Pernilla August. För en vecka sedan belönades filmen med två Guldbaggar; för bästa regi och för bästa kvinnliga biroll (Outi Mäenpää som spelar Leenas mamma). Filmen fick också en särskild utmärkelse för den känsliga klippningen. Svinalängorna, fritt efter Susanna Alakoskis roman med samma namn, var nominerad till åtta Guldbaggar.
Dramat handlar om flickan Leena som tillsammans med sin lillebror och föräldrar flyttar till Ystad från Finland. Filmen utspelar sig på 70-talet och i nutid. Tittaren får alltså även möta en vuxen Leena med man och två barn. Detta är en avvikelse från boken där läsaren enbart får följa Leena som barn. Att ramberättelsen är tillagd tycker jag är helt ok eftersom den har sina dramaturgiska poänger. Den vuxna Leena, spelad av Noomi Rapace, har under hela sitt vuxna liv förträngt barndomen. Det är kanske inte så konstigt eftersom den bestod av alkoholmissbrukande föräldrar, svek, spyor, slagsmål, pengabrist, skam och ett enormt ansvar för inte minst lillebror Sakari. Ibland glimtar hoppet om en trygg vardag fram för Leena, men så krackelerar allt igen.
Familjen, som bor i en miljonprogramsförort med huskroppar som i folkmun kallas Svinalängorna, kommer till honungslandet Sverige för att få det bättre och för att ha större möjlighet att förverkliga i alla fall några drömmar. Tyvärr blir det inte alls så. Inga jobb, inga pengar leder föräldrarna och hela familjen i utanförskapets käftar. Ett öde som tyvärr även idag drabbar vuxna och barn runt om i vårt land.
70-talsmiljön är mycket trovärdig och tidsmarkörerna är många.
Noomi Rapaces gestaltning av den vuxna Leena är stark, inte minst hennes påtagliga kroppsspråk. Tehilla Blad, som spelar barnet Leena, är också mycket duktig och skarp (Blad spelade även Rapace som barn i Millenniumfilmerna). En av de bästa scenerna i filmen är när barnet Leena och den vuxna Leena samtidigt står vid bassängkanten. Leena simmar ursinnet ur kroppen, både som barn och som vuxen.
Filmen berör, absolut, men inte så mycket mer. Kanske är det att kräva något orimligt, men på något sätt känner jag att filmen aldrig riktigt ”tänder” till. Självklart är det fruktansvärt att se Leena och Sakari, som till slut slutar tala, kämpa med varje andetag för att klara av vardagens mest grundläggande saker…men ändå.
Jag tycker det är bra att filmen ”bara” fick tre Guldbaggar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar