Katarina Kieri har skrivit en rad böcker, se gärna inlägget här på bloggen om romanen I det här trädet som Katarina skrivit tillsammans med Per Nilsson. Katarinas senaste bok, Morbror Knuts sorgsna leende (2010), handlar om flickan Karla som tillsammans med sin mamma bor i Staden. Läsaren får följa Karla från elvaårsåldern till vuxen kvinna. Mamman har sina rötter i Byn och med jämna och ojämna mellanrum besöker Karla och modern Byn. Karla har två morbröder, Knut och Brynolf, som inte slösar med antalet ord. De andas mest. Och sitter vid köksbordet. Morbröderna kommer ibland och hälsar på i staden. De kommer i sin Taunus.
Romanen, eller kanske ska jag säga denna poetiska skildring/betraktelse, handlar om motpoler; staden och byn, orden och tystnaden, humor och allvar, gemenskap och icke-gemenskap, svenska och finska (motpoler?), grus och asfalt. Boken handlar också om längtan och identitet.
Språket är, som alltid i Katarinas böcker, poetiskt och begrundande. Inga ord finns med i onödan. Miljö- och personbeskrivningarna är skarpa iakttagelser. De där små detaljerna som Katarina är så bra på att fånga. Platsens betydelse och den ordlösa poesin. Det som händer i mellanrummen.
Morbor Knuts sorgsna leende rekommenderas till alla unga och vuxna läsare. Romanen tilltalar självklart extra mycket oss med rötter i Tornedalen. Säkerligen finns igenkänningsfaktorer även för personer som på ett eller annat sätt hör hemma i två eller fler kulturer.
Ge gärna bort boken i gå-bort-present istället för en chokladask eller en blomsterkvast. Ja, eller låna/köp och läs själv!
Den är en synnerligen angelägen bok för en som jag som är uppvuxen i staden. Något för alla norrbottningar.Läste den nyss och håller med dig.
SvaraRaderaJa, den är verkligen fin!
SvaraRadera