Våga vara självkritiska

Jag har funderat mycket på detta med nationella minoriteters kultur och då framför allt tornedalingars. Det är fantastiskt att vi kommit så pass långt med vår kulturutövning som vi gjort (i alla fall om vi jämför med för 10 år sedan): teater, musik, film, litteratur med mera. Självklart finns det massor att göra än! Vi är bara i början, men ändå. Jag anser dock att vi måste våga vara mer självkritiska. Ofta får jag känslan av att vi tycker allt är bra, oavsett kvalitet. Vi är nöjda med allt. Det är som att vi klappar händerna så fort en text, en föreställning eller en film på meänkieli når oss. Det räcker inte med att det produceras kultur, vi ska kräva kvalitet! Det är endast på det sättet som vi kan utvecklas. Jag är inte ute efter att kritisera det som finns på ”marknaden” nu. Dessutom är jag av den åsikten att ett brett kulturutbud är kärnan i en levande kultur. Mycket av dagens kulturutbud helt/delvis på meänkieli håller en bra kvalitet, men mycket skulle kunna höjas. Titta t ex på omslagen på böcker skrivna på vårt språk. De flesta är inte särskilt tilltalande…

Jag tror också att vi nu nått till den punkt då vi VÅGAR börja vara självkritiska. Vi har passerat gör–något-vad-som-helst-stadiet. Det är ju fantastiskt positivt, eller hur?

Raj Raj Band – miksi niin popyläärit?

Mie luin eilisessä avisissa että Raj Raj Band Pajalasta nyt oon tekemässa viiettä skivaa. Panti oon jo pelanu yhessä kohta 11 vuotta ja ovat vieläki kauhean popyläärit. Niilä oon Facebookissaki 700 hengen fanklupi. Miksi ihmiset tykkäävät tästä muusikistä niin hullun paljon? Eihän ne tekstit nyt niin kauhean hyviä ole eikä itte sävelmätkhään. Useasti tekstit oon aika pinnaliset ja monta kertaa vitsit liityvät sukupuolihomhiin ja viihnan. Semmoset laulut voipi olla hauskoja kuulla jonku kerran mutta ei 11 vuoen ajan! Ei tietenkhään Raj Raj band vain tehe hejs-svejs lauluja mutta kuitenki sanosin että eniten. Onhan niillä syvempiäki lauluja ko esimerkiksi ”On kaipuu tänne aina pohjaton” (teksti: Paul Muotka). Mikä se sitte tekkee että ihmiset aina tulevat kuuntelehmaan pantia?

Mie uskon että siinä oon monta ”syytä”:
• laulavat meänkielelä
• huumori
• meikäläisiä
• täynä energiaa – antavat aina 100%

Justhiinsa se että ne laulavat meänkielelä oon, minusta ainaki, se suuren syy pantin popyläärisuutheen. Aivan niinku Jord ja Tornedalsteater. Ja kyllä mie häyn sanoa että se haitarin pellaja, Fredrik Isaksson, oon niin hyvä. Se kyllä käyttää koko kroppaa ko pellaa ja oiken näkkyy ko se ellää yhessä haitarin kans. Piiain se huumoriki oon niin tärkeä koska monelta meistä vielä tuntuu hankalalta käyttää meänkieltä. Raj Raj Band sekottaa kielen ja huumorin ja kynnys tuntuu sillä konstin piiain pienemältä?

Mie toivon kaikkia hyvvää Raj Ran Bandile ja toivon kans että met jokka puhuma meänkieltä saama enempi kulttyyrikokemuksia omala kielelä. Huumoria, rakkhautta, pelkoa, vakavuuta, surua ja unelmia. Lissää Raj Raj Bandista: rajrajband.com

Knarret under skorna har en tunnare klang

Ute är det urtidsdjurskallt. -35 här, -38 där och endast -32 i grannbyn. Det är tungt att andas, vattnet fryser, täckkläderna prasslar som aldrig förr och bilen är en frysbox med fyrkantiga däcl. Vågar knappt tänka på människor som inte har tak över huvudet! Att de överlever är ett mirakel.

Mest är det alltså bara bekymmer med extrem kyla. Eller extrem – det beror på vad vi jämför med. 1966 var det -52, 6 i Vuoggatjålme och 1999 -49 i Karesuando och Vuoggatjålme. Lägsta uppmätta temperatur: -89,2 °C vid forskningsstationen Vostok, Antarktis 21 juli 1983. Lägsta uppmätta temperatur på en plats som bebos permanent är -68,0 °C i Ojmjakon, Sibirien 6 februari 1933. Det finns emellertid en inofficiell notering i Ojmjakon på 71,2 minusgrader. Världens kallaste plats (årligt dygnsgenomsnitt) är "södra köldpolen", Antarktis: -58 °C. Vostok har en årsmedeltemperatur på -57 grader.

Okej, det är mycket besvärligt med temperaturer under –35, men jag tycker att det finns något magiskt och oerhört vackert med denna omänskliga köld. Människan måste underkasta sig naturen. Knarret under skorna har en tunnare klang. Varm choklad med grädde blir oemotståndligt. Heta fotbad känns plötsligt aktuella. Vi kommer på något sätt närmare våra förfäder. Det primära blir att hålla värmen, fylla på med ved. Skit i om datorn inte funkar.
----------------------------------

Jag kom att tänka på några böcker där snö, is och kyla är mycket närvarande. Om vi nu inte får tillräckligt av den varan, alltså. Jag vill tipsa om Majgull Axelssons roman Is och vatten, vatten och is, Tove Janssons Trollvinter och Stina Aronsons (bodde bl a i Bodens kommun) Hitom himlen. Komplettera gärna läsningen med varm choklad som du toppar med chili och grädde.

The King's Speech väckte min nyfikenhet

Var på bio igår och såg The King’s Speech, nominerad till 12 Oscars! Filmen utspelar sig på 1930-talet och handlar om prins Albert i Storbritannien, hans kamp med självkänslan och stamningen. Hans far, kung Georg V, och hans bröder har sedan Alberts barndom hånat honom för talfelet. Prinsen har genomgått flera behandlingar och träffat den ena läkaren efter den andra utan resultat. Det är inte aktuellt för prins Albert att någonsin ta över kronan utan hans bror Edward VIII är den som axlar rollen efter faderns död. Albert hamnar så småningom hos talpedagogen Lionel Logue vilken genom en rad kontroversiella tal- och kroppsövningar stöttar och tränar prinsen. Det dröjer dock inte länge innan Edward VII, på grund av ”olämplig” kärlek, avsäger sig tronen och Albert måste ta över. Han tar sig nu namnet George VI. Det är med stor vånda som Albert/George VI går in som statsöverhuvud. Naturligtvis är det omöjligt för en kung att undvika tal till folket och skarpt läge blir det när kungen måste meddela att landet är i krig med Tyskland. Kungen svettas, skakar och frustar. Lionel står vid hans sida och guidar kungen genom hela talet. Det är hackigt, men det går.

Storyn är inte ”märkvärdigare” än så och ändå är filmen riktigt bra. Eller kanske just tack vare detta! Ofta ska storyn ha en rad trådar som i många fall spretar och gör berättelsen splittrad. Här har filmskaparna verkligen låtit prinsen och hans kamp med stamningen vara kärnan. Det innebär förstås ett gigantiskt ansvar på skådespelarna. Jag kan tänka mig att filmen hade kunnat ha en massa återblickar från prinsens hånfulla barndom, men dessa behövs inte. Tittaren förstår ändå. Inte heller har filmen syltat in sig i den historiska kontexten. Vi får veta att det rör sig om andra världskriget och både Churchill och Hitler dyker upp. Men inte mer än så. Tittaren behöver inte heller ta ställning för eller emot monarkin. Fokus är talträningen och uppbyggandet av självkänslan.

Colin Firth som agerar George VI gör en fantastisk insats. Som publik lever jag mig verkligen rent fysiskt in i hans kamp att få fram orden. Firth gör allt för att förlösa talet, men orden krampar sig fast i kroppen och det syns. Geoffrey Rush, som spelar talpedagogen, är genuin. Hans karaktär är både rolig, bestämd och kunnig. Utan talpedagogen hade Albert aldrig blivit kung George VI. Deras relation är mycket speciell, kanske mest tack vare Lionels krav att under hans sessioner är båda parter jämlika. Albert öppnar sig sakta för Lionel. Nåja, inte hade Albert heller kommit långt utan sin fru som stöttar och peppar. Frun är drottning Elizabeth, senare ”drottningmodern”, d v s nuvarande drottningen Elizabeth II:s mamma. George VI är med andra ord prins Charles morfar. Jag satsar mina kort på att Colin Firth kammar hem en Oscar för bästa manliga skådespelare.

Filmen är inte oförglömlig, det kan jag inte påstå. Men den är riktigt bra och välspelad. Jag blev nyfiken på personerna och väl hemkommen satte jag mig och googlade. Jag har aldrig varit intresserad av kungligheter, men i The King’s Speech blev personerna mer än skvallerblaskornas snaskiga historier (annars vore filmen förstås ett totalfiasko). Det är inte alla filmer som lockar mig att leta fram extra material. That’s for sure.

Utveckla Haparandabladet mer

Tidningen utkommer tisdagar och fredagar och har ett innehåll som till övervägande del berör händelser i Tornedalen. Tidningen är, mig veterligen, den enda i Sverige (världen?) som har artiklar och material på tre språk: svenska, meänkieli och finska.

För något år sedan inledde METavisi (magasin på meänkieli och svenska som ges ut av STR-T, Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset) och Haparandabladet (HB) ett samarbete genom att METavisi kommer ut som bilaga till HB. Först tyckte jag inte om idén. Det kändes som att METavisi ”försvann” inne i HB, men jag har ändrat mig. Den största orsaken är tillgängligheten. Nu kan alla som läser HB också läsa METavisi. Har vi tur kan också någon ny läsare upptäcka att METavisi finns. Papperstidningen (HB) kan läsas i sin helhet på webben, hbwebben.se Här kan läsarna lämna kommentarer till artiklar m m. På nätet finns även HB Extra som är en gratistidning för Torneå, Haparanda, Övertorneå och Kalix kommuner. HB finns även på Facebook. METavisi finns som pdf.

Okej, jag kan konstatera att HB hostat upp sig och moderniserat. Toppenbra! Men det räcker inte. Jag skulle önska att det fanns kultursidor och kanske att det då och då skulle kunna komma ut en bilaga riktad till unga läsare. Skriven av unga läsare. Jag har inga belägg för det, men anar att HB kanske inte är den allra hottaste tidningen för unga i Tornedalen. Haparandabladet har potential att verkligen bli Tornedalens tidning och läsas av än fler!

Mer Norrbotten på Jokkmokks marknad!

Jag har precis kommit hem från Jokkmokks marknad och är full av intryck. En massa vacker och högkvalitativ duodji, samisk slöjd, på Samernas utbildningscentrum, Västra skolan, Ájtte, Ája och på själva utemarknaden. Jag blir alltid lika imponerad av detta fantastiska, genuina hantverk. På elevutställningen på Samernas utbildningscentrum fastnade jag för koltar i jeanstyg. Kul grepp. Mat av olika sorter erbjuds besökarna: ost från Jokkmokkk, Jokkmokkskorven förstås, björnburgare (smakade sådär, var uppblandad med sidfläsk), Sorseliansk pesto, kött och fisk av olika slag. Plastleksakser, tubsockar, piratkopierade CD-skivor och fjantiga T-shirts finns också. Synd att marknaden inte kan renodlas från allmänt krafs! Det som är unikt är alla program, föreläsningar samt konst- och hantverksutställningar. Ja, och så folket förstås. Man träffar alltid en rad bekanta.

På Sameslöjdsstiftelsen låg en gästbok framme och jag tittade i den medan J köpte en present åt mig :-) – silverring designad av Kristin Marainen – och där fanns namnteckningar från USA, Frankrike, Tyskland, Holland, Finland, Norge och runt om från Sverige. Helt fantastiskt! Och detta var bara idag, förvisso den mest intensiva marknadsdagen, men ändå. 2010 besöktes marknaden av drygt 40 000 personer. Skulle det finnas en möjlighet att lyfta fram ännu mer Norrbotten på Jokkmokks marknad? Rensa bort alla plastleksaker och ge plats åt slöjd- och hantverk från resten av länet. Självklart finns redan idag andra norrbottniska kommuner än Jokkmokk representerade, men mer skulle kunna göras. Skulle vi kunna knyta an en bredare kulturfestival? Ha ett tält/motsvarande med norrbottnisk litteratur? Teater? Film? Musik? Dans?

Jokkmokks marknad erbjuder en unik möjlighet att marknadsföra länet och jag vet inte om vi riktigt fattat det…

Kalix ny förvaltningskommun för meänkieli

Idag, 1/2-2011, utökas förvaltningskommunerna för meänkieli med Kalix kommun. Sedan tidigare är Kiruna, Gällivare, Pajala, Övertorneå och Haparanda förvaltningskommuner för språket. Som förvaltningsområde har kommunen ett särskilt ansvar för att värna om meänkielis ställning. Detta innebär bland annat att kommunen ska helt eller delvis erbjuda förskoleverksamhet och äldreomsorg på meänkieli. Den enskilde har också rätt att använda meänkieli i kontakter med kommunen i ärenden där den enskilde är part eller ställföreträdare för part.

Den enskilde får, oavsett om han eller hon behärskar svenska, rätt att tala meänkieli vid muntlig förhandling inför domstol i de berörda kommunerna. Den enskilde ska även ha rätt att ge in skriftliga inlagor på meänkieli.

När det gäller förvaltningsmyndigheter ska den enskilde ha rätt att välja meänkieli vid kontakt med myndigheter. Myndigheten ska ge muntliga svar på meänkieli och även i övrigt sträva efter att bemöta den enskilde på det aktuella språket. Enskilda som saknar juridiskt biträde har dessutom rätt att på begäran få en skriftlig översättning av beslut och beslutsmotivering i ärendet på meänkieli.

Sedan är ju frågan om detta verkligen fungerar…Finns det tillräcklig kompetens i dessa kommuner om vilka rättigheter meänkielitalande har? Jag är mycket tveksam. Det viktiga är dock att vi som vill använda språket också gör det och att kommunerna på så sätt förstår behovet.

Mer info om förvaltningskommuner och annat kring minoriteter finns på www.minoritet.se