The King's Speech väckte min nyfikenhet

Var på bio igår och såg The King’s Speech, nominerad till 12 Oscars! Filmen utspelar sig på 1930-talet och handlar om prins Albert i Storbritannien, hans kamp med självkänslan och stamningen. Hans far, kung Georg V, och hans bröder har sedan Alberts barndom hånat honom för talfelet. Prinsen har genomgått flera behandlingar och träffat den ena läkaren efter den andra utan resultat. Det är inte aktuellt för prins Albert att någonsin ta över kronan utan hans bror Edward VIII är den som axlar rollen efter faderns död. Albert hamnar så småningom hos talpedagogen Lionel Logue vilken genom en rad kontroversiella tal- och kroppsövningar stöttar och tränar prinsen. Det dröjer dock inte länge innan Edward VII, på grund av ”olämplig” kärlek, avsäger sig tronen och Albert måste ta över. Han tar sig nu namnet George VI. Det är med stor vånda som Albert/George VI går in som statsöverhuvud. Naturligtvis är det omöjligt för en kung att undvika tal till folket och skarpt läge blir det när kungen måste meddela att landet är i krig med Tyskland. Kungen svettas, skakar och frustar. Lionel står vid hans sida och guidar kungen genom hela talet. Det är hackigt, men det går.

Storyn är inte ”märkvärdigare” än så och ändå är filmen riktigt bra. Eller kanske just tack vare detta! Ofta ska storyn ha en rad trådar som i många fall spretar och gör berättelsen splittrad. Här har filmskaparna verkligen låtit prinsen och hans kamp med stamningen vara kärnan. Det innebär förstås ett gigantiskt ansvar på skådespelarna. Jag kan tänka mig att filmen hade kunnat ha en massa återblickar från prinsens hånfulla barndom, men dessa behövs inte. Tittaren förstår ändå. Inte heller har filmen syltat in sig i den historiska kontexten. Vi får veta att det rör sig om andra världskriget och både Churchill och Hitler dyker upp. Men inte mer än så. Tittaren behöver inte heller ta ställning för eller emot monarkin. Fokus är talträningen och uppbyggandet av självkänslan.

Colin Firth som agerar George VI gör en fantastisk insats. Som publik lever jag mig verkligen rent fysiskt in i hans kamp att få fram orden. Firth gör allt för att förlösa talet, men orden krampar sig fast i kroppen och det syns. Geoffrey Rush, som spelar talpedagogen, är genuin. Hans karaktär är både rolig, bestämd och kunnig. Utan talpedagogen hade Albert aldrig blivit kung George VI. Deras relation är mycket speciell, kanske mest tack vare Lionels krav att under hans sessioner är båda parter jämlika. Albert öppnar sig sakta för Lionel. Nåja, inte hade Albert heller kommit långt utan sin fru som stöttar och peppar. Frun är drottning Elizabeth, senare ”drottningmodern”, d v s nuvarande drottningen Elizabeth II:s mamma. George VI är med andra ord prins Charles morfar. Jag satsar mina kort på att Colin Firth kammar hem en Oscar för bästa manliga skådespelare.

Filmen är inte oförglömlig, det kan jag inte påstå. Men den är riktigt bra och välspelad. Jag blev nyfiken på personerna och väl hemkommen satte jag mig och googlade. Jag har aldrig varit intresserad av kungligheter, men i The King’s Speech blev personerna mer än skvallerblaskornas snaskiga historier (annars vore filmen förstås ett totalfiasko). Det är inte alla filmer som lockar mig att leta fram extra material. That’s for sure.