Ute är det urtidsdjurskallt. -35 här, -38 där och endast -32 i grannbyn. Det är tungt att andas, vattnet fryser, täckkläderna prasslar som aldrig förr och bilen är en frysbox med fyrkantiga däcl. Vågar knappt tänka på människor som inte har tak över huvudet! Att de överlever är ett mirakel.
Mest är det alltså bara bekymmer med extrem kyla. Eller extrem – det beror på vad vi jämför med. 1966 var det -52, 6 i Vuoggatjålme och 1999 -49 i Karesuando och Vuoggatjålme. Lägsta uppmätta temperatur: -89,2 °C vid forskningsstationen Vostok, Antarktis 21 juli 1983. Lägsta uppmätta temperatur på en plats som bebos permanent är -68,0 °C i Ojmjakon, Sibirien 6 februari 1933. Det finns emellertid en inofficiell notering i Ojmjakon på 71,2 minusgrader. Världens kallaste plats (årligt dygnsgenomsnitt) är "södra köldpolen", Antarktis: -58 °C. Vostok har en årsmedeltemperatur på -57 grader.
Okej, det är mycket besvärligt med temperaturer under –35, men jag tycker att det finns något magiskt och oerhört vackert med denna omänskliga köld. Människan måste underkasta sig naturen. Knarret under skorna har en tunnare klang. Varm choklad med grädde blir oemotståndligt. Heta fotbad känns plötsligt aktuella. Vi kommer på något sätt närmare våra förfäder. Det primära blir att hålla värmen, fylla på med ved. Skit i om datorn inte funkar.
----------------------------------
Jag kom att tänka på några böcker där snö, is och kyla är mycket närvarande. Om vi nu inte får tillräckligt av den varan, alltså. Jag vill tipsa om Majgull Axelssons roman Is och vatten, vatten och is, Tove Janssons Trollvinter och Stina Aronsons (bodde bl a i Bodens kommun) Hitom himlen. Komplettera gärna läsningen med varm choklad som du toppar med chili och grädde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar