Karin Alfredssons roman Den sjätte gudinnan

Författaren och journalisten Karin Alfredsson, ursprungligen från Västerbotten, har skrivit ett flertal romaner om läkaren Ellen Elg (varför detta krystade namn?). Ofta har böckerna någon form av spänningsmoment, nästan åt deckarhållet till och på omslaget till Kvinnorna på 10:e våningen står det ”dokumentärthriller”. Alfredsson har rest mycket och arbetet med olika kvinnofrågor vilka inspirerat hennes skrivande. Romanerna utspelar sig i Zambia, Vietnam, Polen och boken jag skriver om här, Den sjätte gudinnan, i Indien. Författaren har precis kommit ut med den femte boken om Ellen Elg, Pojken i hiss 54, som utspelar sig i Pakistan och Dubai.

I Den sjätte gudinnan vistas Elg några månader i norra Indien för att utvärdera ett kombinerat hälso- och juridikprojekt i FN:s regi. Hon samarbetar med Madhu, en indisk advokat med mänskliga rättigheter som specialitet.

Läsaren får möta ett flertal kvinnor och deras mycket svåra liv. Amrita har utsatts för ett mordförsök av sin egen man och svärmor. Mannen kastade ett spritkök på Amrita med svåra brännskador som följd. Sedan skaffade mannen en ny fru. En annan kvinna blir bränd med ett strykjärn av sin man. Kali är 17 år och har flytt sin hemby och tagit skydd i staden. Kali är kastlös och har blivit våldtagen. Hon lever på gatan med sin lilla babydotter. Usha väntar sin tredje dotter vilket är en katastrof i det indiska samhället. Döttrar är en börda genom att familjen måste betala en stor hemgift till mannens familj. Betalas inte en god hemgift är risken mycket hög att kvinnan blir mördad eller utsatt för mordförsök. En son innebär en garanti för föräldrarna på ålderns höst. En kvinna ärver ingenting. Änkan Parvati står också utanför samhället eftersom hon inte ”lyckats” hålla sin man vid liv! Som ni märker är boken fylld av hemskheter och stundtals blir jag illamående och måste lägga romanen ifrån mig. Det som kvinnorna utsätts för är vedervärdigt och står i stark kontrast till de färgglada sarin som kvinnorna bär. Men mitt i allt elände finns styrka och hopp. Någon tar mod till sig och genomgår en skilsmässa. Andra kvinnor tar lagen i egna händer. Att gå via rättsystemet tar 15-20 år och då är utgången ändå mycket osäker. Dessutom är det en sak vad som står i lagen och en annan sak hur det ser ut i verkligheten.

Alfredssons bok är viktig. Den belyser kvinnofrågor ur olika perspektiv och ur olika kulturer. Dock saknar jag en problematisering, ett djupare tag om frågorna. Kanske hade det varit en idé att inte skildra så många kvinnor utan istället fördjupa sig i några. Alfredssons bakgrund som journalist lyser igenom. Boken känns lite reportageaktig och språket är stundvis för snabbt. I Den sjätte gudinnan är spänningsmomentet inte med på samma sätt som tidigare och det är lika bra, tycker jag. Summa summarum: romanen tar upp ett viktigt ämne men formen är inte så lyckad.

Utställning med hattaffär och Cecils café i Övertorneå?

Min pappa är född och uppvuxen i Övertorneå och minns förstås allt som förut fanns i samhället. Han pratar om hattaffärer, mejeri, Blå lyktan och Cecils café. Företeelser som jag inte alls känner till. I helgen har jag besökt mina föräldrar och tillsammans tittade vi på gamla foton och pappa pekade sedan ut de aktuella platserna IRL. Frippes, dagens ungdomsgård, var jägmästarbostad (därav Jägmästarparken) och i närheten av kyrkan låg mejeri, hattaffär och Blå lyktan. De två sistnämnda byggnaderna finns kvar än idag, dock som bostadshus. Fotografierna hittade vi på en hemsida som jag fått tips om, www.happis.nu (rörig sida, men du hittar bilder från ÖTÅ via en länk till höger) Trots den haparandabetonade sidan finns alltså flera bilder från Övertorneå. De flesta är gamla vykort. Fotografier finns också på www.overtornea.blogspot.com (där finns länkar till fler sajter)

Jag tycker det vore en kul idé att Övertorneå kommun, gärna i samarbete med flera parter, satte samman en utställning med gamla fotografier. Medborgarna har säkert bilder hemma som skulle passa ypperligt och komplettera de mer professionella fotografierna. Inte då bara på byggnader och miljöer, utan på det viktigaste, nämligen människorna. På detta sätt ökas engagemanget bland kommuninvånarna och det är alltid av godo samtidigt som intresset för fotokonst kan öka/ta sin början. Kanske kunde utställningen visas på Röda kvarn eller på biblioteket? Gör gärna en vandringsutställning som kan turnera på äldreboenden och förskolor/skolor. Jag utlovar spännande samtal, möten och minnen!

OBS! Respektera copyright

Fotot ovan: Övertorneå centrum med Cecils café och Kooperativa från 1930-talet.
Kortet tillhör Rolf Lustig, Haparanda.

Kinesiskt boktips live från Istanbul

Istanbul är en fantastisk stad! Vänliga och hjälpsamma människor där öst möter väst, kulturcentra och spännande konsthallar med Bosporens bultande hjärta runt hörnet. Jag har varit här i några dagar och upplevt en massa. Det mest påfallande är de mäktiga byggnaderna i form av framför allt palatser och moskéer. Sveriges arkitektoniska byggnader känns ja, liksom, lite beige. Ett av palatsen är det berömda Topkapipalatset (kakelfrosseri, guld, pelare, öppna spisar, divaner…) som var de osmanska sultanernas residens och deras administrativa centrum från 1465 till 1853 (fatta; 400 år!). Palatset är ett omfattande komplex av byggnader med flera sammanlänkande gårdsplaner. Palatset fungerade som en stad i staden med upp till 4 000 personer och innehöll moské, bageri, sjukhus, myntverk, trädgårdar och ett stort harem. Dess sammanlagda areal var 700 000 m². År 1853 övergavs det som dynastins residens till förmån för det modernare Dolmabahçepalatset. Topkapipalatset förvandlades 1924 till ett museum på order av president Atatürk. Som ni förstår är palatset gigantiskt och jag var tvungen att välja en del av området. Mer kunde jag inte ta in helt enkelt. Jag valde haremet där kvinnor under århundraden bott och levt. Känslan att gå in i haremet var overkligt. Vad har kvinnorna som bott här varit med om? Hur såg deras liv ut? Hur såg maktförhållandena bland konkubinerna ut? Förhållandet med sultanen, för att inte tala om sultanens mor som hade en mycket viktig position.

Mitt i allt detta drar jag mig till minnes romanen Kejsarinnan Orkidé: Kinas sista kejsarinna (första svenska upplaga 2004) av Anchee Min. Boken handlar om hur det kunde vara att leva som konkubin, visserligen i den Förbjudna staden i Kina, men paralleller kan naturligtvis dras med konkubinerna i Istanbul. Till denna överdådiga värld kommer den unga Orkidé 1851 för att bli en av kejsarens konkubiner. När kejsaren sedan dör bestiger Orkidé tronen, men Kina är ett rike i sönderfall och hon tvingas att ta till alla medel för att hålla det samman. Den sista kejsarinnan ansågs vara mycket grym.

Det ger så mycket mer när man besöker ett resmål om man läst lite innan: gärna både fack- och skönlitteratur!

Sällskapet Gunnar Kieris vänner - ÄNTLIGEN

Länge har jag hoppats på att fler litterära sällskap ska bildas i Norrbotten och för några dagar sedan var det äntligen dags! Sällskapet Gunnar Kieris vänner bildades i 10/9 i Övertorneå. Författaren själv tycker det känns lite generat, enligt Norrbottens regionala tidningar. Jag säger: Var stolt Gunnar! Du är mycket välförtjänt av ett sällskap. Ditt författarskap betyder mycket för den tornedalska identiteten och vår egen nordliga historia.

Sällskapets syfte är att främja utgivning och spridning av Kieris verk, sprida kunskap om hans liv och gärning samt stödja honom i hans fortsatta litterära skapande. Sällskapet har sin tyngdpunkt i norra Sverige med säte i Kiruna. De planerar för en hemsida och en folder samt skissar på möjligheter att ordna litterära seminarier. Sällskapet består av Lennart Rohdin, ordförande. Ledamöter är Siv Holm, Kiruna, Lars Lindberg, Kiruna, Marita Mattsson Barsk, Övertorneå, Maja Mella, Pajala, Ulrika Persson, Luleå och Jan Unga, Luleå. Ersättare i styrelsen är Katarina Kieri, Norrtälje och Mikael Niemi, Pajala.

Jag ska med största glädje följa sällskapet och självklart bli medlem. Ser också fram emot Kieris nya roman som handlar om den äldre kvinnan Maria och utspelar sig på 1900-talet.

Bibliografi
1:a arbetskompaniet Storsien, 1972
Vi lovar att inte svika, 1974
Av dig blir det ingenting, 1976
Jag ska ändå inte stanna, 1978
Någon måste göra det, 1979
Plötsligt en dag, 1981
Varför skulle jag ljuga, 1982
Är han inte svensk?, 1985
Var som folk, 1987
Pil med järnskodd spets, 1990
Färden mot Jukkasjärvi, 1993
Glimtar ur Övertorneå sockens tidigare historia, 1996. Urval och bearbetning av Bror Muotkas samlade material.
När tranorna vänder åter, 1998
Bara ett liv, 2001
Nimrods källa, 2004
Finnmarken brinner - Ruija pallaa, 2010 (läs gärna mitt blogginlägg från januari 2011 där jag skriver om boken, )


Läs gärna mer om Gunnar Kieri och hans författarskap på norrbottensforfattare.se

(Fotot ovan har publicerats i Norrbottens-Kuriren)

Jägarna 2 - förutsägbar tuppkamp

Ok, nu ger jag mig ut på tunn is (eller?) genom att som norrbottning tycka till om filmen Jägarna 2 inspelad i Överkalix. Alla jag talat med som sett filmen tyckte den var riktigt bra och jag hade ordentliga förväntningar. Har precis kommit hem från bion efter två timmar och tio minuter med Peter Stormare och Rolf Lassgård, men måste tyvärr säga att mina förväntningar inte infriades. Trist. Filmen är absolut sevärd, det är inget snack om den saken, men jag hade hoppats på betyg fyra av fem, men känner att det blir en trea.

Storyn var alldeles för förutsägbar och filmen hade gott kunnat vara 15 minuter kortare eftersom sista delen bara var en utdragen historia. Lassgård och Stormare gör fantastiska rollprestationer och miljön är vacker. De vackra omgivningarna förstärker det obehagliga - den vackra höstnaturen i kontrast mot den blodiga mordhistorien. Kjell Sundvall har lyckats knyta ihop förra filmen med denna utan att det blir för många tillbakablickar. Dock haglar slagsmålen tätt även denna gång och ibland känns tuppkampen mellan Lassgård och Stormare lite too much.

Kvinnobilden känns betydligt bättre än i första filmen. Kvinnorna är mer aktiva och inte enbart offer. Dock har jag svårt att förstå den kvinnliga polisen Johanna Lagers (spelad av Lo Kauppi) funktion. Hon känns lite ”ditplacerad” (”Vi behöver en till kvinna i storyn! Ja, men vi sätter dit en polis utan någon vidare funktion”). Jag är trött på att så fort någon finländare är med i en svensk film så är det en tatuerad, ovårdad gangster som misshandlar sina nära. Likaså är bilden av polisen som lyssnar på klassisk musik lite jobbig. Hur många gånger har vi inte sett och läst det?

Jägarna 2 har flera positiva sidor, men tyvärr ”drabbas” jag inte av den. Speciellt inte eftersom jag inte ens tyckte filmen var spännande.

Konsthall Tornedalen = stark attraktionskraft!

För att en region ska vara attraktiv och locka människor att både bo och besöka krävs förstås flera saker: jobb, boende, bra vård, omsorg och skola. Men det räcker inte. Allt fler undersökningar visar på kulturens och fritidens betydelse. En annan starkt påverkande faktor är mångfalden. Dessa faktorer är också av mycket stor vikt vid företagsetableringar. I Norrbotten finns stora och starka basindustrier vilka förstås är jätteviktiga, men det är inte tillräckligt. Alltför många människor kommer och arbetar under veckorna och reser sedan hem under helger/ledigheter, s k "fly in-fly out". Detta kan tyvärr bli fallet i Pajala och den nya gruvsatsningen. Låt oss hoppas att jag har fel! (Många var det som trodde att IKEA-etableringen i Haparanda skulle öka antalet kommuninvånare, men så blev inte fallet...)

Ett exempel på en kultursatning äger rum i Vitsaniemi i Övertorneå kommun där det pågår ett otroligt spännande projekt, nämligen Konsthall Tornedalen kopplat med ett guesthouse. Initiativtagare och drivande är Gunhild Stensmyr, en återvändare och eldsjäl. Konsthallen, som blir cirka 1.500 kvadratmeter stor, ska rymma tre utställningshallar och målet är att visa de främsta inom samtida, internationell konst. Stensmyrs vision är att satsningen ska bli ett Tornedalens Louisiana. Jag gillar den visionen! Det är framtidstro och framåtanda. Vi behöver mer sådant i Norrbotten och Tornedalen. Konsthallen har redan väckt en del uppmärksamhet i lokala och regionala tidningar, men även i SvD och DN. Nu hoppas jag att alla som har möjlighet stöttar detta projekt! Det kommer att bli fantastiskt och betyda massor för utvecklingen i Tornedalen och länet.

(Bilden ovan från Louisiana i Danmark)