Den unika skyddsmantelmadonnan i Övertorneå kyrka

Besökte kyrkan i Övertorneå idag och jag blir alltid lika imponerad trots att jag besökt den hundratals gånger. Under fem tonårssomrar jobbade jag som guide och det var verkligen ett kul sommarjobb. Dessutom fick jag förena två intressen; kultur och språk. Självklart var jag inte riktigt medveten om allt det vackra och unika i kyrkan även om jag läst in mig på t ex orgeln och skulpturerna.  

Som vuxen kan jag ana den enormt stora dramatiken som den fruktansvärda översvämningen på 1600-talet måste ha inneburit. Människor dog, hus, byggnader av olika slag och Särkilax kapell drogs ned i vårfloden. I kapellet fanns en del vackra skulpturer, däribland Skyddsmantelmadonnan från 1300-talet. De flesta skulpturer sköljdes iland och kunde återföras till den nya kyrkan så småningom. Just madonnan återfanns vid slåttern sommaren efter vårfloden. Skulpturerna anses härröra från Uppsala domkyrka och av Skyddsmantelmadonnan sägs det endast finnas tio stycken i hela världen. Förutom att Särkilax kapell blev uppmärksammad av ärkebiskopen i Uppsala visade även påven i Rom särskilt intresse för denna den mest nordliga av kyrkor. Detta kan förstås vara en av orsakerna till att en hel del spännande skulpturer hamnade i Övertorneå.

Skyddsmantelmadonnan, även kallad Skrinmadonnan, är av trä och formad som ett altarskåp. När skåpet är stängt ser betraktaren Jungfru Maria med Jesusbarnet och när manteln är utfälld ser vi Gud och en skara människor som ber. Det vanliga är att det är de tolv apostlarna som är skyddade i manteln, men hos skulpturen i Övertorneå är det alltså människoskaror också. Konstverket utstrålar skörhet och styrka samtidigt. Skyddsmantelmadonnan är lätt tycka om!

Det är fascinerande att tänka på hur länge skulpturen funnits, hur många människor som sett och känt på detaljerna, vem som omsorgsfullt snidat och målat. Så, nästa gång du besöker en kyrka, se dig om och undersök någon detalj lite extra. Nästan alltid döljer sig en intressant och spännande berättelse bakom!

Keplers deckare Eldvittnet ok, men inte mer

Lars Keplers tredje deckare, Eldvittnet, utkom för drygt en vecka sedan och jag har precis läst ut boken på 560 sidor. Deckaren är lättläst och indelad i mycket korta kapitel som förstås bidrar till tempot i berättelsen.

Läsaren får åter möta kriminalkommissarie Joona Linna som denna gång är föremål för en internutredning och därmed inte får delta i arbetet på ordinarie vis. Självklart har detta ingen som helst betydelse för Linna.

Storyn i Eldvittnet: på ett behandlingshem för unga kvinnor/tonåringar med destruktivt beteende hittas en av flickorna mördad i en säng i isoleringsrummet med händerna för ögonen. I en tillhörande byggnad finner polisen den enda jourhavande personalen mördad. En av flickorna, Vicky, är försvunnen och naturligtvis blir hon misstänkt för morden. Som om detta inte vore nog så blir Vicky misstänkt för människorov på en liten pojke. Nu gäller det att hitta Vicky i tid innan hon skadar pojken. Till detta tillkommer en rad skumma samtal från Flora som påstår sig ha information om mordet genom sina mediala gåvor. Här har Kepler alltså dukat fram en ordentlig härva med en rad trådar att dra i.

Jag ska självklart inte avslöja hur det går, men dock reflektera lite allmänt om boken. Positivt: bladvändare, driv i texten, språket helt ok, läsaren får lära känna Linna lite mer (framför allt i slutet), samhällskritiken (finns det någon deckare som inte innehåller någon form av samhällskritik? Det ingår ju i konceptet) mot psykiatrin, barnhem, fosterhem och bristen på uppföljning av barn som placeras i olika "hem". Över huvud taget innehåller berättelsen en spänning mellan barn och vuxna och jag som läsare blir åter igen påmind om barns utsatthet och beroende av vuxna. Att ha med barn i denna typ av berättelser gör också att det blir kontraster mellan det oskuldsfulla och det mörka, även om flera av de unga personerna i Eldvittnet inte är särdeles sympatiska utan tvärtom riktigt råa. Boken utspelar sig i Stockholm, men också i Sundsvall, Östersund och även Malmberget och Gällivare nämns. Det glädjer ju en norrbottning, även om historien är blodig. Mindre bra: en deckare bland andra, för seg i mitten, för ytliga personporträtt, några bistoryn som blir lite för mycket, händelser staplas på varandra och för lite överraskningar.

Eldvittnet avslutas med en cliffhanger och jag undrar om författaren (eller jag ska väl säga författarna) är så osäker på att nästa bok inte kommer att bli läst annars. Självklart var ju mediauppbådet 2009 kring vilka som gömde sig bakom pseudonymen Lars Kepler ett marknadsföringstrick som gick hem. 

Avslutningsvis så tycker jag att Keplers första deckare Hypnotisören var bättre än både Paganinikontraktet och Eldvittnet. Så nej, Kepler, det här duger inte! Jag rekommenderar läsare som är sugna på deckare att ge sig i kast med Roslund och Hellströms böcker. De är riktigt, riktigt bra och ger en djupare bild av personer och samhällskritiken.

Norsk fakir/konstnär hängde i köttkrokar

På Kulturens Hus i Luleå äger "En smärtsam helg" rum just nu. Man kan säga att det är en form av festival med performance och föreläsningar kring temat smärta. Arrangörer är PAiN (Performance Art in Norrbotten) och Galleri Syster. 

Det mest spektakulära performancestycket under festivalen  var jag och såg och upplevde igår, nämligen den norske fakiren/konstnären Håvve Fjell från Pain Solution i Oslo som själv hängde i köttkrokar. 

Det ska verkligen erkännas att jag var väldigt tveksam till att se detta. Jag menar, hänga i köttkrokar??? Är det verkligen vettigt? Men såklart är jag förstås medveten om att vad som är vettigt och vad som är konst är högst individuellt. Och jag får ifrågasätta mitt eget behov av att definiera saker - varför är det så viktigt? 

Jag hade befarat att jag nog måste gå ut ur lokalen efter några minuter och mest troligt kräkas, men så blev det verkligen inte. Jag satt fascinerat och tittade på hela processen i drygt två timmar: förberedelser med desinfektion, vita gummihandskar och munskydd följt av införandet av krokarna (ja, detta var lite läskigt men publiken behövde inte stå tätt intill och se på). Efter en timme riggades Fjell upp i en massa rep och blev sedan sittande i lotusställning i luften i ca 45 min. Innan konstnären/fakiren riggades upp pratade han med oss i publiken. Hans två assistenter var fram till honom med jämna mellanrum för att checka läget och ge honom vatten. (Fjells plan var att hänga i en timme, men han fick tungt att andas.) Och ja, det var faktiskt vackert och sakralt på något vis. Nästan inget blod rann ur såren. Den rituella musiken som spelades hela tiden bidrog förstås, liksom ljussättningen och cirkelformationen. Efteråt fick vi i publiken (vi var ca 50 st, varierande åldrar och ungefär fifty- fifty män/ kvinnor) ställa frågor.

Idag deltog jag på ett seminarium med Håvve Fjell för att få ytterligare kunskap och en djupare bild av denna performancekonst som kallas Body suspension och existerar i hela världen. Att utöva denna typ av ritual är inget nytt utan har funnits i årtusenden. Han påpekar att vi idag är rädda för smärta och att de enda smärttillstånden som är accepterade är i samband med förlossning och idrott. Smärtor som, ofta i alla fall, har en positiv utgång vilket han menar att hans smärta också har. Smärta som vi på de nordliga breddgraderna också accepterar är kyla. 

Fjell vill inte svara på frågan vad hans budskap är eftersom det är upp till åskådaren att bestämma. Men hur ska vi i publiken uppleva smärtan, som ju är en viktig del av processen? Visserligen kan vi ana smärtan, men det är ju trots allt bara den som hänger i krokarna som känner smärtan. Vi hade en diskussion i rummet om att publiken (även jag) snabbt glömmer att det är smärta inblandat utan ser performanceakten som en vacker bild. Konstnären påpekar också att för honom är smärtan ett verktyg till att försöka nå ett meditativt tillstånd jämförbar med yogin och schamaner  (dock har Fjell aldrig nått det tillståndet...) och ge åskådaren en vacker bild. Han erbjuder sin kropp för en konstnärlig upplevelse.

Redan som barn var Håvve Fjell intresserad och fascinerad av olika typer av smärta. Självklart reagerade omgivningen och undrade vad som var fel, men pojken hade inte ett beteende som tydligt kunde kopplas med ett självskadebeteende där personen ofta mår psykiskt dåligt och måste skada sig för att tillfälligt bli ångestfri. Fjell mådde inte dåligt utan var bara fascinerad av smärta. Personer som sysslar med body suspension låter även andra människor föra in krokar i huden i motsats till individer som skadar sig själva. Dessa litar inte på någon annan. 

För att klara ekonomin deltar Fjell också i en rad shower med fakirinslag. Det verkar vara mycket mer underhållningsbetonat.

Jag vill avsluta med att säga att det var mycket bra att få se hela processen inklusive förberedelser och sårtvätt samt påföljande samtal. Detta upplevde jag som viktigt för att få en större förståelse. Men extremt är det, det kommer jag inte ifrån...

Bilden ovan är från nsd.se (som skrev om performanceakten idag, men tyvärr bara om själva det fysiska och inte om det estetiska)

Meänkielinen messu Luulajan tuomiokirkossa sai veet silhmiin

Tänhään mie ja nuin 100 muutta saima kokea messut jossa saarnathiin ja veisatthiin meänkielelä. Se oli kyllä niin fiiniä ja oikein kraapi syäntä. Mie puhuin muitten kans ja niillä oli sama tunne. Mulla tullee minun Mummi miehleen joka ei saanu puhua suomea (niinku silloin sanotthiin kielestä) koulussa ilman että opettaja löi sormile ja vain ajatus että pappi olis käyttäny meänkieltä saarnassa olis ollu utopia! 

Virret jokka me veisasimma oli käänetty Linnea Nylundiltä, Bengt Pohjaselta, Bertil Isakssonilta ja Gun Olofssonilta. Hyvin tehty! Virret oon testimateriaalia ko niitä ei vielä ole otettu viralisesti käythöön Ruottin kirkossa. Mie halvan kans kiitää kaikkia muita jokka oli järjestänheet nämä messut.

Kirkonmenoitten jälkkheen oli kirkkokahvit ja tietenki tarjotthiin kangoskakkoja ja kahvijuustoa!

Tässä toinen värssy virrestä Oi Herra suuri/O, store Gud (kääntäny Linnea Nylund)

Ko riehuu pitkänen ja myrsky pauhaa
ja leihmaus leikkaa taihvaan pilvistä.
Ko satheen friskit, kylmät kuurot laulaa
ja vesikaari loistaa ylhäältä,
sielussa kaikuu kiitos ilonen:
Hään suuri oon, hään suuri oon!
Sielussa kaikuu kiitos ilonen
Jumala suuri, suuri oon!

Finlandianominering till Tornedalen

I förrgår blev det klart vilka författare som nominerats till årets stora finska litteraturpris, Finlandiapriset. Till min glädje konstaterar jag att Rosa Liksom, från Ylitornio i Tornedalen (sedan länge boende i Helsingfors), är en av de utvalda med sin roman Hytti nro 6. Känns jättekul! 

Rosa Liksom, född 1958 som Anni Ylävaara, är en mångsidig konstnär. Hon skriver romaner, noveller, serier och jobbar även med foto, bildkonst, film, installationer, teater...Ett av hennes spännande projekt är det s k Burkaprojektet från 2008, se gärna mer på www.rosaliksom.com, med både foto och film. Konstnären har placerat den blåa burkan i den finländska naturen och resultatet är bedårande vackert. Blå burka och vit snö = finska färger, men det finns också andra fantastiska färgkonstellationer. Förutom vackra bilder reflekterar konstnären förstås kring kvinnor och burka.

Liksom skriver på finska, meänkieli och helsingforsslang. Hennes böcker är översatte till nästan 20 språk, dock inte så många verk till svenska.

Finlandiapriset delas ut 1:a december. Spännande!

PS.  Anni Ylävaara tog författarnamnet efter att ha levt en tid i ett svenskspråkigt kollektiv där det vanligast ordet i samtalen var "liksom".

Bilden ovan tagen av Kari Pullinen, kunstikeskus.se

Nyt se saapi riittää!

Mie olin Matarengissa pyhän aikana ja sunnuntaina menin ulos kävelehmään. Mulla oli reflexivästi päällä ko ulkona oli säkkipimeää. Se ei ollenkhaan ollu soma kokemus marsia ko ei yhtään katulamppua loistanu. Mie en ole meinanu kirjottaa tästä Styrmannin liikheestä mutta nyt mulla kiehu yli! Mulla on kuitenki aika hyvät jalat ja näen hyvin (no, mulla oon silmäklasit mutta niitten kans näen hyvin) ja kuitenki olin niin lähellä langeta ko en nähny että asfaltissa oli kuoppia. Oli siinä ja hänessä että mie en joutunu kravhiin. Miten sitte ihmisillä jolla oon vaikeuksia liikua?

Tämä hulluus vaikutta niin paljon ihmisitten elähmään ja varsinki fyysisheen ja psyykisheen terhveutheen. Monet tuntee ittensä isoleeratuksi ko ei ulos tohi mennä kävelehmään tai ajaa piiliä/pyörää. Ei pääse kylhään tai kaupphaan. Ei voi olla matkassa eri vapaajan aktiviteetissä jos ei asu aivan lähelä. Mie hunteeran kuinka paljon kaikki nämä asiat maksavat yhteiskunnale. Se oon tyyristä ko me ihmiset tarttema hoitoa vårdcentralissa tai sairaalassa. Mitä esimerkiksi murtunu jalka maksaa? Jos krockaa piilin kans? Miten se vaikuttaa ko ei voi olla ulkona ja tuntea ittensä turvaliseksi?

Mie häyn kans tunnusttaa että en ossaa ja tiiä kaikkia eri vaiheita tästä sähkösirkuksesta mutta mie tiiän kuitenki sen että tämä asia ei ikinä olisi menny näin pitkäle etelässä ja/tai Stockholmissa, Göteborgissa, Malmössä. Jos kunta ei olisi pystyny ratkasemhaan asiaa niin valtio olis ottanu vasthuun. Ihmiset ei olis hyväksynheet tämmöstä pimmeyttä ja politiikot olisi häätynheet tehhä jotaki eikä vain oottaa ja oottaa! 

Mie tykkään että matarengilaiset ja haaparantalaiset vaativat että politiikot ottavat vastuun NYT. Jos kunnan politiikot eivät itte voi ratkasta asiaa (siltähän se näyttää) niin vaatikaa apua Norrbottenin riksdagspolitiikoilta/kansaneustajilta. Ja jos se ei auta niin menkää vielä korkeamalle. Tämä hulluus hääty loppua varsin!

Kuvan olen ottanu kotisivulta expressen.se

Nationell litteraturutredning, del 1 klar

Litteraturutredningen överlämnade den 28 oktober 2011 ett förslag till regeringen om användningen av medel som avsatts för 2012 för stöd till litteratur och läsfrämjande. Utredningen föreslår att regeringen under 2012 initierar tre olika försöksverksamheter i syfte att främja läsning och öka tillgången till kvalitetslitteratur.

• För att stärka det läsfrämjande arbetet föreslås en miljon kronor till nya former för samarbete mellan folkbiblioteken och det civila samhällets organisationer i det läsfrämjande arbetet. 
• För att stödja den fysiska bokhandeln som förmedlare av kvalitetslitteratur föreslås ett riktat stöd på totalt en miljon kronor för litterära evenemang i bokhandeln. 
• Vidare föreslås ett riktat stöd på totalt en miljon kronor för elektronisk utgivning av tidigare utgivna titlar. Syftet är att främja tillgången till svenskspråkig kvalitetslitteratur på den framväxande e-boksmarknaden.

Från http://www.sou.gov.se/litteratur/rapporter.htm
  ---------------
Nu ska sägas att detta är del 1 av utredningen som presenteras i sin helhet hösten 2012. Några korta reflektioner dristar jag mig ändå att ha. Jag tycker det är spännande med lite ja, modiga förslag. Eller kanske förslagen inte är modiga egentligen utan bara högst tidsenliga. Stöd till läsfrämjande arbete är ju kanske inget oväntat, men naturligtvis mycket viktigt! Dock är jag lite överraskad av det lite mer kommersiella tänket i att stödja boklådor och utgivning av e-böcker.

Ovannämnda tre förslag ska gälla under 2012 till att börja med. Funkar de bra så förlängs åtgärderna. Jag tycker det är bra med stöd till lokala bokhandlare. De fyller en mycket viktig roll och är ett utmärkt komplement till bibliotek. Att stödja utgivning av svenska e-böcker är också viktigt om vi vill vara med i "matchen". Konkurrensen om e-böcker kommer att öka kraftigt och självklart har stora internationella jättar relativt enkelt att tugga sönder den svenska begränsade marknaden.

Tyvärr nämns inget om stöd till litteratur och läsfrämjande åtgärder vad gäller våra nationella minoritetsspråk. Detta är en allvarlig brist, men jag hoppas verkligen att utredningen presenterar förslag kring dessa frågor i september 2012.



 

 

 

Romanen Norrlands svårmod

Therese Söderlinds debutroman Norrlands svårmod - roman om ett försvinnande kom ut för drygt ett år sedan och jag har äntligen tagit mig tid att läsa den. 

Boken handlar om Anna, 23 år, och hennes berättelse om sin barndom och sitt möte med det förflutna som vuxen. Anna växer upp i Västernorrland tillsammans med mamma, pappa och storebröderna Charlie och Mattias. Snabbt anar man som läsare att familjen inte är särdeles harmonisk även om där finns kärlek, skratt och bus. När Anna är sju inträffar något förfärligt: brodern Charlie försvinner spårlöst under en älgjakt. Och inte nog med det; Mattias försvinner också ut ur Annas liv liksom båda föräldrarna. Naturligtvis är detta fruktansvärda upplevelser som sätter djupa spår hos Anna. Konstigt vore det väl annars!

Anna flyttar hem till moster Erika och hennes man. Så småningom får Anna en lillasyster, Olivia. Så från att själv ha varit lillasyster blir Anna storasyster i en ny familj. Över detta svävar ovissheten om vad som egentligen hände ursprungsfamiljen. När Anna är 13 år kommer hon, via skolan, i kontakt med Petter som är  kring 25 år. Anna känner en stark dragning till Petter som utnyttjar Anna på flera sätt, inte minst sexuellt. Annas destruktiva beteende fortsätter in i vuxen ålder och blir ett sätt att hantera det svåra. Hon har också en stark rädsla att vara själv. Läsaren får sedan följa Annas kamp att förstå, bearbeta och åtminstone försöka försonas med sin historia samt hitta ett fungerande beteende.

Boken är en slags utvecklingsroman med psykologisk spänningsthrillerkänsla. Miljöbeskrivningarna är detaljerade och levande.  Jag känner igen mig i det lingonhöstiga, grådisiga och snöiga landskapet. Personskildringarna är bra och språket flyter på. Tyvärr är romanen för invecklad och jag har tappat min nyfikenhet på hur allt egentligen gick till när familjen mer eller mindre utplånades när boken närmar sig slutet  (ärligt så tappar jag intresset lååångt innan slutet). Det blir helt enkelt för många turer och Söderlind hade vunnit på att skala av.  Men jag vill ändå göra det klart att romanen är läsvärd och en helt ok debut! 

Söderlind har mottagit Norrländska litteratursällskapets/Författarcentrum Norrs litteraturpris 2011 för sin debutroman. Författarens nästa bok har titeln Vägen mot Bålberget? och utspelar sig på 1600- talet och 1975. När boken utkommer är ej klart.