Lars Keplers tredje deckare, Eldvittnet, utkom för drygt en vecka sedan och jag har precis läst ut boken på 560 sidor. Deckaren är lättläst och indelad i mycket korta kapitel som förstås bidrar till tempot i berättelsen.
Läsaren får åter möta kriminalkommissarie Joona Linna som denna gång är föremål för en internutredning och därmed inte får delta i arbetet på ordinarie vis. Självklart har detta ingen som helst betydelse för Linna.
Storyn i Eldvittnet: på ett behandlingshem för unga kvinnor/tonåringar med destruktivt beteende hittas en av flickorna mördad i en säng i isoleringsrummet med händerna för ögonen. I en tillhörande byggnad finner polisen den enda jourhavande personalen mördad. En av flickorna, Vicky, är försvunnen och naturligtvis blir hon misstänkt för morden. Som om detta inte vore nog så blir Vicky misstänkt för människorov på en liten pojke. Nu gäller det att hitta Vicky i tid innan hon skadar pojken. Till detta tillkommer en rad skumma samtal från Flora som påstår sig ha information om mordet genom sina mediala gåvor. Här har Kepler alltså dukat fram en ordentlig härva med en rad trådar att dra i.
Jag ska självklart inte avslöja hur det går, men dock reflektera lite allmänt om boken. Positivt: bladvändare, driv i texten, språket helt ok, läsaren får lära känna Linna lite mer (framför allt i slutet), samhällskritiken (finns det någon deckare som inte innehåller någon form av samhällskritik? Det ingår ju i konceptet) mot psykiatrin, barnhem, fosterhem och bristen på uppföljning av barn som placeras i olika "hem". Över huvud taget innehåller berättelsen en spänning mellan barn och vuxna och jag som läsare blir åter igen påmind om barns utsatthet och beroende av vuxna. Att ha med barn i denna typ av berättelser gör också att det blir kontraster mellan det oskuldsfulla och det mörka, även om flera av de unga personerna i Eldvittnet inte är särdeles sympatiska utan tvärtom riktigt råa. Boken utspelar sig i Stockholm, men också i Sundsvall, Östersund och även Malmberget och Gällivare nämns. Det glädjer ju en norrbottning, även om historien är blodig. Mindre bra: en deckare bland andra, för seg i mitten, för ytliga personporträtt, några bistoryn som blir lite för mycket, händelser staplas på varandra och för lite överraskningar.
Eldvittnet avslutas med en cliffhanger och jag undrar om författaren (eller jag ska väl säga författarna) är så osäker på att nästa bok inte kommer att bli läst annars. Självklart var ju mediauppbådet 2009 kring vilka som gömde sig bakom pseudonymen Lars Kepler ett marknadsföringstrick som gick hem.
Avslutningsvis så tycker jag att Keplers första deckare Hypnotisören var bättre än både Paganinikontraktet och Eldvittnet. Så nej, Kepler, det här duger inte! Jag rekommenderar läsare som är sugna på deckare att ge sig i kast med Roslund och Hellströms böcker. De är riktigt, riktigt bra och ger en djupare bild av personer och samhällskritiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar