Idag (eller igår eftersom klockan är efter 24:00) fyller barnkonventionen 20 år. Konventionen handlar om barns (t o m 18 år) rättigheter oavsett kön, kultur, religion eller annan "särart" och är framtagen av FN. Rättigheterna formuleras i totalt 54 artiklar, varav 41 är s k sakartiklar och resterande handlar om hur länderna ska arbeta med dessa. Alla länder utom USA och Somalia har ratificerat konventionen, d v s bundit sig att förverkliga den. Sverige skrev under 1990 som en av de första länderna. (Somalia har tydligen "i princip" ratificerat i dag/igår).
Artikel 30: Barn som tillhör minoriteter eller urbefolkningar
I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter eller personer som tillhör en urbefolkning skall ett barn som tillhör en sådan minoritet eller urbefolkning inte förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.
Artikel 31: Vila, fritid och kultur
1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.
2. Konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverksamhet.
Artikel 42
Konventionsstaterna åtar sig att genom lämpliga och aktiva åtgärder göra konventionens bestämmelser och principer allmänt kända bland såväl vuxna som barn.
Det är naturligtvis bra att Sverige ratificerat barnkonventionen, men mycket arbete återstår dock. Inte minst enbart med tanke på artiklarna 30, 31 och 42. På vilket sätt arbetar Sverige med att meänkieli ska bli ”mer aktivt” för barn i skolan och på fritiden? På vilket sätt befrämjar Sverige den tornedalska kulturen? Vi behöver en ungdomskonsulent/motsvarande, ett standardiserat skriftspråk, fler kulturupplevelser av hög kvalitet, mer utrymme i media m m. Vi behöver medel för att kunna agera på allvar! Och det NU!
Jag funderar också en hel del kring artikel 31. Hur ser utbudet av kulturella aktiviteter och givande fritidsaktiviteter ut i glesbygden? Hur ofta får barnen t ex möta en författare, se en teaterföreställning, gå på en konsert? Allt fler kommuner har mindre och mindre i anslag för att köpa in kulturupplevelser för barn/unga och i flera fall så köper kommunen kanske in en musikupplevelse som trycks in i aulan. Detta ser kanske bra ut i statistiken eftersom aktiviteten når många. Jag säger inte att det är något fel med konserter i aulor, men det behövs också mer intima möten med professionella konstutövare där samtal har möjlighet att uppstå.
En av mina starkaste minnen från grundskolan i Övertorneå var när min klass fick besök av författaren Kerstin Johansson i Backe. Det var underbart att få möte en riktig författare. Dessutom en som skrev om Tornedalen – om oss! Tyvärr var Kerstin det enda författarbesöket jag fick uppleva på grundskolan. Inte heller fick jag träffa någon författare på gymnasiet i Haparanda. Katastrof! Jag minns också teaterföreställningen Min store, tjocke far som jag med häpna ögon såg på Övertorneå Folkets hus. Jag minns hur en av skådisarna glömde någon replik och sufflösen (tänk; det fanns någon som satt under golvet) fick rycka in.
Nej, om nu Sverige verkligen vill vara i framkant vad gäller demokrati och barnkonvention så är det dags att hosta upp sig. Prioritera barn och unga PÅ RIKTIGT. Och informera mera om barnkonventionen. Det är allas vår skyldighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar