Läsvärt om mord i Kiruna

Åsa Larssons senaste deckare Till offer åt Molok utkom för några månader sedan och jag har först nu haft tid att läsa den.  Vi får följa åklagare Rebecka Martinsson, polisen Anna-Maria Mella och hennes kollegor när de försöker lösa mord i Kiruna. Ja, eller kanske ska jag säga Kurravaara för att vara lite mer specifik! Deckaren börjar med att en björn river en hund och när björnen väl fälls finner man delar av en människa i djurets buk. En rå ingång, helt klart. Hundar förekommer på flera sätt i boken...Parallellt med nutidshistorien berättas om Kirunas grundare, disponent Hjalmar Lundbohm, och hans relation till den betydligt yngre lärarinnan.  Så småningom knyts berättelserna ihop. Jag gillar denna femte bok om Martinsson, speciellt berättelsen som rör sig kring 1915-1920. Mordhistorien känns inte lika intressant även om den onekligen är spännande. Språket är bra och miljöbeskrivningarna likaså. Som läsare känner jag mig hemma i mitt Norrbotten (ok, ibland blir det kanske för många norrbottniska attribut). Persongestaltningen ger viss djup åt karaktärerna även om kärlekshistorien är lite mycket emellanåt. Jag rekommenderar boken varmt, inte minst för gymnasieelever!

Djur i litteratur och egna hundtankar

Jag har bestämt mig för (nästan helt säkert) att skaffa hund! Det är ett stort beslut och en hel rad frågor uppstår. Hur mycket tid har jag? Vad ska jag ha hunden till? Hur ska hunden bo? Vad har jag för back up? Mentalitet, storlek, päls, motionsbehov, kostnader. Listan kan göras lång. Jag har alltid velat ha hund, men det har av olika anledningar inte varit aktuellt förrän förhoppningsvis nu. Som barn hade vi hund och det var underbart. 

En stor hund är det som jag alltid önskat mig, men alla vet vi ju att det är skillnad på det vi önskar och den krassa verkligheten. En av de största och tyngsta raserna är Sankt Bernhardshunden och just nu bekantar jag mig med rasen tack vare en mycket generös kennel. Jag har försökt analysera varför jag fastnat för just sanktisar och hur jag än vrider och vänder på det är EN av de bidragande faktorerna Tjorven. Jo, det är faktiskt så! Boken och filmerna har påverkat bilden av rasen. Självklart är det ju inte så att jag får en Båtsman bara för att jag köper en sanktis. Hunden kräver ett stort arbete och är en egen individ. Men jag känner nog igen mig i Tjorven, det är kanske mer det.

Funderar på detta med hundar (och djur över huvud taget) som förekommer i litteraturen. Oftast finner vi husdjur i barnböcker och i deckare. Annars är det mer sparsamt. Vad symboliserar djuret? Vilket djur och vilken ras? Kan ni tänka er Tjorven med en liten nakenhund?! Nej, ofta speglar hunden karaktären och vice versa. Ett annat exempel är den svarta pudeln i Elsa Beskows berättelse om Petter och Lotta, de tre tanterna och farbror Blå. Tänk er en engelsk dreglande bulldog istället för pudeln! 

Ja, här har ni något att fundera över under kommande ledighet. Själv ska jag umgås med familj och Sankt Bernhardshunden Challe (Tack L!). Ha nu en riktigt glad och skön påsk!

E-böcker är fantastiskt!

Jag är inte den som är snabbast i att hänga med i den tekniska utvecklingen. Ibland kan jag rentav vara riktigt skeptisk. När e-böckerna började komma tyckte jag att det var bra, men mest troligt inget för mig. Jag gillar att bläddra i boken, känna tyngden i min hand,  se och känna på omslaget. 

Nu har jag mer och mer upptäckt det fantastiska med e-böcker och kanske den största fördelen är att det aldrig är kö på boken. Jag har precis laddat ned kirunabon Åsa Larssons senaste roman helt kostnadsfritt. Tyvärr vet jag att biblioteken får betala 20 kr för varje e-utlåning och självklart leder detta till stora kostnader i takt med att e-böckerna ökar i popularitet. Staten måste ta sitt ansvar och hitta lösningar snabbt! 

Genom att förena teknik och kultur kan även personer som kanske inte är vana kulturkonsumenter lockas och stimuleras att ta del av utbudet. Hur många unga killar och tjejer har inte läst Zlatans bok på sina läsplattor? Superbra! Ju mer tillgänglig litteraturen är, desto bättre förstås. 

Jag ska fylla min läsplatta med sjysta böcker inför påsk och får därmed plats med fler godisfyllda ägg i packningen.

Vad är egentligen demokrati? Lever vi i Sverige i en demokrati?

Idag hade jag ett sånt där gott samtal av mer filosofisk och övergripande karaktär. Vi diskuterade bland annat demokrati.

I Nationalencyklopedin står det "demokrati´ (grekiska dēmokrati´a 'folkvälde', av demo- och efterleden -krati´a '-välde', av krate´ō 'härska') har den språkliga betydelsen folkmakt eller folkstyre. Vad detta skall innebära råder det delade meningar om särskilt som demokratin, liksom de flesta andra samhällsföreteelser, befinner sig i ständig förändring."

Det är lätt att utgå ifrån en själv och det samhälle jag lever i, men vad är det som säger att det är den enda och bästa lösningen? Hur definierar jag demokratin? Ja, för mig är det t ex att vi har rätt att rösta och uttrycka våra åsikter fritt. Vi har diskrimineringsombudsmannen som ska hjälpa till vid oegentligheter när det gäller religion, sexuell läggning, ålder, kön, etnicitet. 

Men lever vi egentligen i en demokrati? Är det ok att vara som man vill? Är det ok att säga vad man tycker? Nej, inte utan konsekvenser (i alla fall i flera fall). Hur många anställda har inte fått avgå om han/hon påpekat fel på arbetsplatsen? Hur är det att leva som öppet homosexuell? Som muslim? 

Är det verkligen så att t ex en tonårstjej med alla krav, på inte minst utseende, är mer fri än en tonårstjej i niqab? Visar vi en bild med dessa två unga kvinnor och frågar x antal personer får vi säkert helt olika svar beroende på vem och var i världen vi ställer frågan. 

Ett annat perspektiv: Nu ska ju alla mail, sms och telefonsamtal inom Europa lagras i sex månader för att polis, underrättelsetjänst ska kunna förebygga, spåra och lösa brott. Är detta demokrati? Man kan ju tycka det eftersom det är politiskt framröstat, men å andra sidan är ju alla ungdomsförbund emot lagförslaget. Är vi fria när vi hela tiden är övervakade?

En tredje tanke: I en rad läsvaneundersökningar framkommer att läsförståelsen bland barn och unga sjunker kraftigt. Detta är mycket allvarligt eftersom dessa barn och senare vuxna har svårt att ta till sig längre texter. Sms och statusuppdateringar på Facebook är ofta mycket korta. Allt ska ske snabbt i vårt samhälle och det finns allt mindre tid att ägna sig åt en sak en längre tid. Se bara på samhällsprogrammen på TV. För inte alltför många år sedan kunde ett program debattera ett ämne i 60 minuter. Idag ska ett flertal ämnen behandlas på en halvtimme. Jag upplever att det kritiska tänkandet blir allt svagare i samhället. Om jag drar detta till sin spets kan jag undra hur det demokratiska samhället kommer att se ut utan det kritiska tänkandet. Vad avgör att man röstar på ett visst parti? Är det en häftig och slagkraftig marknadsföringskampanj eller har vi tid att sätta oss i vad vi egentligen röstar på?  En politiker utan kritiskt tänkande är mycket allvarligt. Det verkar som att det är viktigare hur något sägs än vad som sägs. 

Är vi verkligen säkra på att vi lever i en demokrati och att vår form av demokrati är den bästa?

Roman om Sankta Lucia

Jag har ett intresse av att läsa om legender, helgon och personer som funnits i vår historia. Denna gång läste jag Agneta Sjödins bok om Sankta Lucia, Ett ljus i mörkret. Det är inte så viktigt om man tror att personen existerat eller ej. Historierna är ofta fascinerande och intressanta. Nu ska direkt sägas att Sjödins böcker är av journalistisk karaktär och därmed inte en särskilt stor litterär upplevelse, utan det som bär är just berättelsen om en fascinerande person. Sjödin har en varm berättarglädje som hon ska ha cred för. 

I romanen Ett ljus i mörkret får läsaren följa den vackra flickan Lucia från Syracusa och hennes mod och styrka; hennes vilja och hennes handlingar för att förbättra för samhällets svaga, inte minst för utsatta flickor. Hennes och hennes föräldrars mod att verkligen visa på alla människors lika värde när de ger friheten åter åt slavarna Tobuk och Nomi. De kristna kring 300-talet är förföljda och hotas ständigt av att dödas. Lucia träffar pojken Immanuel och blir förälskad, men naturligtvis är deras kärlek omöjlig...

Visst hade boken fått ett helt annat djup om Sjödin grävt lite mer och problematiserat Lucias känslor och tankar. Självklart måste flickan Lucia känt rädsla och tveksamhet, konstigt vore det väl annars! Nu blir boken lite "väl mycket helgon" från början till slut...

Nåväl, det jag vill säga är att det är spännande att läsa om legender, personer, helgon som på ett eller annat sätt har koppling till vår vardag. Vi firar ju trots allt lucia en gång om året. Vad som är sant och inte i Sjödins bok är inte så viktigt.

Kanske kan boken fungera som ett inslag i högstadiet och/eller på gymnasiet när eleverna läser historia, religion eller om våra traditioner? En fråga att diskutera är förstås just detta med Lucias känslor och tankar.

Andra tips på böcker av detta slag är Jonas Gardells Om Jesus och Birgitta och Katarina av Alexandra Coelho Ahndoril. En mycket intressant roman om den heliga Birgitta och hennes relation till dottern Katarina. Läs!

Tornedalen enbart kuliss i Alsterdals roman

Med stor spänning öppnade jag paketet från internetbokhandeln och gav mig i kast med Tove Alsterdals deckare I tystnaden begravd. Jag ska erkänna att jag mest troligt inte läst boken om den inte hade haft de tornedalska inslagen.

Boken handlar om journalisten Katrin som bor i London. Hennes mamma är dement och bor på ett boende i Stockholm. Katrin och hennes bror får reda på att mamman har ett hus i Kivikangas i Tornedalen. Barnen vet att mamman har sina rötter i norr, men att hon flyttat tidigt och inte har några tydliga kopplingar kvar. Och absolut inget hus. Nu är det aktuellt att sälja huset och Katrin och hennes bror har fått ett bra pris. Innan klubban faller vill Katrin åka och se huset.

Katrin reser till Tornedalen och hittar så småningom kåken, värmer upp och känner sig lite hemma, trots allt. Huset är i ganska dåligt skick och Katrin har svårt att förstå hur den okände köparen erbjudit så mycket. Det lugna och trygga bryts hastigt då en man, en f d skidåkare, brutalt mördas i närheten av gården Rauhala bara ett par kilometer från Katrins hus. Parallellt med att mordet börjar nystas upp skjuter en rysk gangsterledare i Sankt Petersburg sin närmaste vän och flyr sedan mot gränsen. Handlingen utspelar sig med andra ord i Ryssland, framför allt Karelen, och i Tornedalen. Läsaren får följa ett antal personer från Tornedalen som rest till det dåvarande Sovjetunionen i slutet av 1920-talet. Händelserna, platserna och personerna knyts sedan samman. 

Jag tycker berättelsen är för rörig och spretig. Det är väldigt många karaktärer och sidoberättelser som författaren försöker väva samman. Tyvärr lyckas inte detta riktigt. Läsaren får aldrig lära känna karaktärerna på djupet. Romanen är 400 sidor och jag tycker den känns för lång. Författaren hade tjänat på att koncentrera handlingen och dykt lite djupare istället. Det är dock intressant att läsa om hur personer från Tornedalen utvandrade till öst för att finna lyckan och jag lär mig en hel del. Författaren har gjort ett gediget researcharbete och boken är väldigt detaljrik. I tystnaden begravd ska vara en deckare och det är den väl på sitt sätt...Romanen är välskriven och därför är det så trist att meningar och fraser på meänkieli är så felstavade! Dessutom blandar författaren ihop finska och meänkieli i samma mening. Synd att Alsterdal inte lät någon mer erfaren titta på stavningen. 

Jag längtar efter böcker där Tornedalen är en naturlig miljö. Ofta blir Tornedalen en kuliss och skildras som något exotiskt. Så även i denna bok. Synd, för det fanns potential.

Filmen War Horse är vacker och för min tanke till morfar

Har precis kommit hem från bion efter att ha sett Spielbergs War Horse som är baserad på en roman av Michael Morphurgos. Förutom hästen medverkar Jeremy Irvine, Emily Watson, Peter Mullan, David Thewlis, Niels Astrup.

Historien utspelar sig under första världskriget på den engelska landsbygden. Pojken Albert bor med sina föräldrar i ett arrenderat hus på arrenderad mark. Naturligtvis är markägaren dryg och otrevlig. Vid en auktion ska pappan köpa en duglig arbetshäst, men blir överförtjust i den smäckra bruna hästen och köper den med pengar han egentligen inte har. Albert känner genast att han och hästen Joey hör ihop. Redan när Joey var ett litet föl hade Albert beundrat honom på avstånd. Albert tränar hästen och får den att till och med plöja jorden. Tyvärr slår skörden fel och familjen har inte råd att betala hyran. Samtidigt förklarar Tyskland krig och fadern säljer hästen till armén. Självklart blir sonen Albert knäckt. Vi får sedan följa hästens väg genom första världskriget. Naturligtvis får vi även stifta bekantskap med soldater och andra personer som drabbas av kriget. Den stora frågan är förstås om Albert och hästen någonsin kommer att förenas.

Filmen är oändligt vacker! Underbart foto, fin musik. Det vackra fotot står i kontrast med det meningslösa, brutala kriget som drabbar både djur och människor. Kanoner, lera, död, taggtråd men också lojalitet, vänlighet, vänskap och kärlek. Jag tycker det är modigt av Spielberg att låta en häst ha huvudrollen och verkligen låta tittarna följa med djuret i berättelsen. Ibland kan det kännas lite plumpt, men det förlåter man...det är så vackert. Dock hade filmen kunnat vara kortare. Det blir lite segt på slutet. Jag tycker det är trist när karaktärer inte pratar det språk som skulle vara det naturligaste. Tyskar och italienare talar engelska - varför inte låta skådespelarna tala tyska och italienska? Sedan saknar jag förstås kvinnor. Det myllrar av män, men endast ytterst få kvinnor är med...Jag vet att det inte var så många kvinnor som stred i fält, men kvinnorna hade andra viktiga roller! 

I filmen skildras en sekvens där soldater från var sin sida av skyttegraven hjälps åt för att hjälpa hästen Joey. Denna scen, bland många andra,  för mina tankar till morfar som stred i andra världskriget. Tyvärr hann jag aldrig träffa honom, men mamma har berättat att han aldrig ville tala om kriget. "Det är inget att minnas", sa han. Finland utkämpade två krig mot Sovjetunionen 1939–1944 och ett mot Tyskland vintern 1944–1945. Detta var morfar med om. Han har sagt att det var en mycket konstig känsla att först ha kämpat mot ryssarna och sedan med ryssarna mot tyskarna. "Plötsligt skulle vi skjuta de vi lärt känna", sa morfar. Självklart innebar hela kriget och dödandet fruktansvärda upplevelser och denna situation förvärrade det ytterligare. Så meningslöst!

Imorgon är det dags för Oscarsgalan och Spielberg är nominerad till hela sex stycken: bästa film, bästa filmmusik, bästa ljudredigering, bästa ljudmix, bästa scenografi och förstås bästa foto. Jag skulle bli mycket förvånad om filmen inte vinner för (minst) bästa foto.

Jag rekommenderar varmt War Horse och för mig innebar filmen en liten, liten inblick i hur morfar kanske hade det i fält.

Deckarthrillern Sankta Psyko

Läste Johan Theorins senaste deckarthriller Sankta Psyko som e-bok (blev positivt överraskad hur bra det gick att läsa en 320 sidors bok digitalt). 

I denna bok får vi möta 29-årige förskolläraren Jan Haugen som jobbar på en förskola kopplad till en psykiatrisk klinik, Sankta Patricia. Barnen på dagiset har en förälder inne på kliniken. För att barn och förälder ska få träffas visar pedagogerna barnen in i en hiss som åker upp till ett besöksrum med den väntande mamman eller pappan. Jan har tagit jobbet på just denna förskola eftersom han tror att en person från hans ungdom befinner sig på sjukhuset. Jan känner ingen i den nya staden vilket kanske gör honom extra sårbar för tvivelaktiga erbjudanden. 

Att förena grova våldsbrott, barn, en sluten avdelning och vuxna med obearbetade trauman får förstås obehagliga och dramatiska följder. Det intressanta i boken är frågan om hur illa en människa får bete sig utifrån vad han/hon varit med om? Vem är det som hamnar innanför och utanför murarna? Hur mycket spelar slumpen in? Ingen människa är ju antingen god eller ond, utan alla har vi väl både och. Sedan hanterar vi dessa sidor på olika sätt. 

Jag har läst Theorins tidigare Nattfåk, Skumtimmen och Blodspår och tycker de håller bättre klass. De har ett annat driv, en djupare spänning samt innehåller en del inslag av det övernaturliga. Det saknas i Sankta Psyko. Jag kände mig inte speciellt överraskad heller utan det mesta gick att räkna ut i förväg. Onekligen lite trist.

Stava namn rätt! Tavatkaa nimet oikein!

Mie en voi käsittää miten meän läänin avisilla voipi olla niin hankala tavata tornionlaaksolaisia sukunimiä ja kylän nimiä oikein!?Melkein joka päivä mie löyän väärin tavattuja nimiä. Sitähän voipi hunteerata että mitäs sitte, mutta nimet ovat kauhean tärkeitä ja yhtyvät meän henkilhöön. Ja kaiken lisäksi nimet useasti tarkottavat jotaki ja tämä merkitys katoaa ko tavathaan väärin.

Paikat oon kans tärkeitä. Paikkhoin liityy muistoja, hajuja ja lähheiset. Mie haluan mennä niin pitkäle ja kuttua tätä respektitömäksi. Tietenki tämä jällaa kaikkia nimiä, ei vain tornionlaaksolaisia.

Parantakkaa tappaa varsin! Kollakkaa nimet montheen kerthaan että ne varmasti oon oikein!
----------------

Jag kan inte fatta att det är så svårt för våra regionala tidningar att stava tornedalska efternamn och byanamn rätt!? Näst intill varje dag så hittar jag felstavningar. Man kan tycka att detta inte är något att haka upp sig på, men namn är faktiskt jätteviktiga och förknippas ju starkt med vår person. Dessutom betyder ju namnen ofta något och den språkliga delen faller, vid en felstavning, bort. 

Likaså är platser viktiga. Till platserna knyter vi minnen, dofter, nära och kära. Jag vill faktiskt gå så långt som att kalla detta för respektlöst. Självklart gäller detta alla felstavade namn och inte enbart tornedalska.

Nej, jag ber om omedelbar skärpning! Dubbelkolla stavningarna! 

Barentsspektaklet i Kirkenes - en värmande och fantastisk kulturell smältdegel

Jag har precis kommit hem från Kirkenes i Nordnorge där jag bodde i en stuga 500 m från den ryska gränsen. En häftig känsla bara det! Förutom möten om kulturellt samarbete inom Barentsregionen hade jag äran att få delta och uppleva en del av den årliga kulturfestivalen Barentsspektaklet. 

Festivalen invigdes av bl a den norska kulturministern Anniken Huitfeldt och efterföljdes av en visuellt vacker fransk performanceföreställning med namnet Herbert's dream. Där stod vi, hundratals människor från hela Barents men även från en rad andra länder, och värmdes av varandra och de drömliknande ljusfigurerna samt ett fantastiskt fyrverkeri. 

Från torget traskade vi till idrottshallen för att uppleva en konsert av mycket speciellt slag. Temat för festivalen var (och är eftersom spektaklet pågår t o m 12/2) Dare to share och tillika namnet på konserten där musiker från PerSimfAns från Moskva, norska musikkåren från Harstad och Murmansk Filharmoniska Orkester samarbetade. Det speciella var att ingen dirigent fanns på plats och därmed fanns ingen "ledare" för att synka musikerna.
Numret avslutades med att musikerna spelade på orgelpipor från Kirkenes' gamla kyrka.  

Jag hann även uppleva en konstutställning med samtida konstnärer från Norge, Sverige, Sydkorea, Tyskland. Verken var installationer (göra Barentsost med mjölk från alla fyra länderna), en underbar film om en rysk kvinna och hennes barnbarn, ett dataspel inspirerat av Nord- och Sydkorea, och videoverket Angel Soldier där konstnären Lee  Yong-Baek från Seoul har kamoflerat soldaterna i en värld av blommor. Kontrasten blir förstås stor mellan military power och flower power.

Den kanske starkaste upplevelsen var dock unga dragspelare från Nordkorea som bl a spelade den norska popgruppen Ahas hitlåt Take on me. Fantastiska musiker! Självklart frågade vi oss hur dessa hade lyckats komma ut ur Nordkorea? Vill ni lyssna till dessa musiker så finns de på Youtube och där har inslaget blivit en megasuccé.

Huvudarrangörerna (ej att förväxlas med finansiärerna) av Barentsspektaklet är Pikene på broen, en grupp personer som just jobbar med att producera, arrangera och agera curatorer. Kolla gärna in pikene.no och låt er inspireras! De gör ett fantastiskt arbete!

Innan hemförd hann jag dra en repa på marknaden på torget, Barents Bazaar, och inhandla vackra handstickade strumpor och sjalar. För den inre värmen stod alla möten med människorna, kulturupplevelserna som imponerade och överraskade samt all den kraft som finns hos oss i Barents! Jag kommer att återvända.

Romanen Lila Hibiskus läsvärd

På senaste läsecirkelträffen diskuterade vi Chimamanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Jag har alltid haft en förkärlek för Afrika och det afrikanska. Ja, jag vet, det är ett OERHÖRT slarvigt uttryck eftersom Afrika ju är en hel världsdel! När jag pluggade på universitetet hoppade vi alltid över afrikansk och asiatisk skönlitteratur. Mycket trist. Nå, att läsa Lila hibiskus är ju förstås enbart en strimma av den afrikanska skönlitteraturen, men i alla fall.

Den nigerianska författaren debuterade  med ovannämnda roman 2003 även om En halv gul sol var den som först kom ut på svenska och även röjde stor framgång. 

Läsaren möter 16-åriga dottern Kambili och hennes bror, samt mamman och den hopplöst grymme och stränge fadern Eugene Achike. Fadern äger en tidning och jobbar för att bekämpa korruption. Han är katolik och en mycket sträng sådan. Av församlingen och människor i samhället anses han god och välansedd men hemma är han en hård och bestraffande far och make. Familjen är välbärgad till skillnad mot flera andra, däribland Kambilis farfar som bor mycket enkelt och tillhör igbofolket. Inte heller fastern har det särskilt fett ställt även om hon undervisar på universitetet. Eugene har egentligen ingen kontakt med sin far utan ser honom som hedning och därmed av lägre rang. Barnen får träffa sin farfar femton minuter om året. Fadern misshandlar sin maka och är en riktig tyrann. Han tillåter inte heller annat än det engelska språket hemma. Dock har han en annan sida också som på något vis väcker beundran hos barnen, de känner en slags stolthet. 

Inom dottern Kambili växer en revolt mot faderns beteende, men själva revolten kommer aldrig riktigt till skott. För det upproriska, åtminstone till det yttre, står brodern som bl a vägrar ta nattvarden. Självklart en fullkomlig katastrof i faderns ögon. Dottern och sonen finner en slags fristad hos fastern som bor en timmes bilresa bort. I fasterns hus förekommer kärlek, skratt och schemafria dagar. Kambili förälskar sig i en katolsk präst, spelar fotboll och springer med vinden i håret. Hon får också umgås mer med farfadern som berättar fantastiska historier.

Som läsare väntar jag på den stundande bombbriseringen och den kommer förstås, även om dottern inte står i centrum för smällen. På något sätt hade jag hoppats på att just dottern skulle göra mer revolt, men kanske skulle det inte varit realistiskt. Nu är det brorsan och sedermera även mamman som tänder stubinen.

Vad är då typiskt nigerianskt i romanen? Självklart finns en del inslag som inte rakt av skulle kunna flyttas till t ex Sverige: författaren beskriver en del om igbofolket och mötet med det "nya" i samhället. Läsaren får känna av nigerianska dofter och smaker. Men i det stora hela skulle handlingen kunna lyftas till Sverige. Betyder det att de flesta handlingar är allmänmänskliga? Ja, kanske det. I min naiva värld hade jag trott att jag skulle komma närmare den afrikanska själen genom romanen. Men vad har jag för bild av den afrikanska själen och finns det ens en sådan??? Och åter igen, Afrika är en hel världsdel. 

De flesta afrikanska romaner som är översatta till svenska är skrivna av författare som inte längre bor kvar i sitt afrikanska hemland. Chimamanda Ngozi Adichie bor både i USA och Nigeria. Om författaren enbart bott i (i detta fall) Nigeria, hur skulle romanen då varit? Skulle berättelsen befunnits sig mer i nuet och haft mindre distans till händelserna? Kanske är det det jag saknar, en berättelse som skrivs av en författare född, uppvuxen och boendes i Afrika. 

Lila hibiskus är absolut läsvärd med en bärande berättelse, intressanta inre och yttre motsättningar, bra språk, genomarbetade miljöskildringar och läsaren får bekanta sig med en familj i det nigerianska samhället. Det kan vi behöva.

Kultursidorna i Norrbottenstidningar: skärpning!

Eller kanske ska jag skriva kultursidan, för det är ju långt ifrån alltid som kulturen får två sidor...Och tyvärr måste jag säga att kultursidorna i våra regionala tidningar i Norrbotten inte håller måttet. Ofta står det att t ex en föreställning, konsert, utställning recenseras men det handlar egentligen om ett referat. Vad beror detta på? Ointresse? Brist på kunskap? Ja, jag ska erkänna att någon enstaka journalist kan skriva mer fördjupat och det märks direkt att personen har kompetens.

På den lilla ytan som finns klämmer tidningen (t ex NSD) in en krönika. Inte är det något fel med krönikor i sig, men när de inte ens handlar om kultur utan om snöröjning och försenade tåg. Är krönikor placerade på kultursidorna för att locka en bredare målgrupp? För att kultur inte anses vara ett område i sig själv utan måste "lättas" upp?

Jag tycker regionala tidningar främst ska skriva om regionala kulturföreteelser, kultur på turné i länet och länets kultur på turné  i landet och utomlands. Ofta känner jag igen notiser och kortare artiklar i våra regionala tidningar eftersom jag redan läst dessa i DN eller någon annan av de större tidningarna. Trist, tycker jag. Det handlar kanske om att läsarna ska känna att de/vi får en del av vad som händer i storstäderna också, men jag gillar inte det. Våga profilera er! Att ha alla människor som målgrupp funkar inte. Alla = ingen.  Och slutligen: anlita fler kompetenta journalister!

Mer kvalitetsfilm för barn, tack!

Idag är det få orter i Norrbotten, ja, rentav i hela Sverige, som visar kvalitetsfilm för barn. På många mindre platser är det Folkets Hus och Parker som driver biograferna och det är ju förstår jättebra, annars skulle många av landets invånare vara utan biograf.  Tyvärr är det så att allt fler biografer enbart visar amerikanska filmer för barn (ja, detta gäller i hög grad även film för vuxna). Självklart kan även amerikanska mainstreamfilmer vara bra, men jag skulle önska att barn fick ett större utbud att välja bland! Tyvärr är det pengarna som styr och SF och Folkets Hus och Parker kör oftast enbart säkra kort (typ Disney). Det är alltid en fara när en form av monopolsituation uppstår. Det är fantastiskt med orter som har mindre biografer, som t ex Folkets bio, med filmer som ej går upp på de stora vita dukarna. Här kan publiken se icke-amerikansk film.

Dessutom tycker jag att det är bra och viktigt att film verkligen börjar ses som en konstart och inte enbart som en kreativ näring. Självklart kan en film ha höga kvaliteter och samtidigt dra in cash. Tänk om mindre orter (det förekommer inte så ofta på större orter heller...) också kunde erbjuda bio i kombination med samtal och diskussioner. Vi är skyldiga att lära våra barn att tänka kritiskt och inte enbart matas med Lejonkungen och Bilar m m.

Just nu pågår en digitaliseringsprocess i hela landet och det är mycket viktigt att biograferna får den nya tekniska utrustningen för att kunna visa film i framtiden (med framtiden menar jag den närmsta framtiden ). Förutom att satsa på teknik är min förhoppning och önskan att barn får ta del av kvalitetsfilm och att Sverige satsar mer på barnfilm! 

Åsa Mobergs Väninnorna och jag

En av böckerna jag fick i julklapp var Åsa Mobergs Väninnorna och jag som är en mycket varm, gemytlig och lättläst bok. Författaren intervjuar sina väninnor om just väninneskap (som inte finns upptaget som ett "riktigt" ord) och betydelsen av väninnor. Jag har alltid tänkt att man är vän med en kvinna eller man och att man enbart kan vara väninnor kvinnor emellan. Däremot har jag inte reflekterat desto mer kring begreppen vänskap och väninneskap. Moberg skriver om skillnaden mellan kvinnlig (med kvinnlig menar jag alltså mellan kvinnor) vänskap och kvinnlig väninneskap där det senare är en djupare och mer nära relation. 

Moberg talar med väninnorna, däribland Märta Tikkanen, Simone Aschberg, Amelia Adamo, Birgitta Stenberg, men på något sätt når boken aldrig något riktigt djup. Boken och samtalen är ärliga, men jag hittar inte den genuina klangen ändå. Jag  funderar vad som är bokens kärna? Vem och vad är det som står i fokus egentligen? Jag kan tycka att Moberg delvis har för stort fokus på sig själv, även om det är intressant. Men om man nu intervjuar så intressanta människor som Moberg gör bör dessa få mer plats. Kanske skulle titeln vara Jag och Väninnorna? Jag undrar också hur boken hade varit om väninnorna inte varit kända...

Det är knepigt att hänga med i vem som säger vad. Ibland är det kursiv, ibland indragningar och jag blir helt enkelt förvirrad. Däremot gillar jag att boken verkligen är smal, i bemärkelsen att det just är ett samtal mellan några få kvinnor och inget generellt. Självklart får läsaren inga svar på hur man är en s k god vän och väninna, men det är inte huvudpoängen, tycker jag. Vem kan ge sådana svar?

Nå, det jag får med mig från denna "intervjubok" är vikten av samtalet och självklart betydelsen av vänner och väninnor! Dessutom blir jag sugen på att läsa någon annan av Mobergs böcker, t ex Kärleken i Julia Anderssons liv.