Mie halvan kotia

Kävin kattomassa Mona Mörtlundin filmin Mie halvan kotia. Mona oon kirjottanu maanuksen jag Ulla Lyttkens ohjanu/regisseranu. Filmissä, joka oon noin 30min pitkä, näyttelee esim Lo Kauppi, Lilly Ylipää, Regina Veräjä ja Cecilia Nilsson. Statistija Kangoksesta ja Pajalasta oon kans matkassa. Mie näin filmin Luulajassa, Kronan aluheela, ja sali oli aivan täynnä! Lämmitti sy’äntä ko filimssä puhutthiin meänkieltä ja biosalissa kans.

Filmi kertoo yhestä vanhemasta vaimosta, Linneasta, joka assuu vanhuuskoissa Stockholmissa. Linnea ei sano mitthään muuta ko ”Mie halvan kotia” ja kukkhaan personalista ei käsitä (eikä välitä otta selvile) mitä Linnea meinaa. Yhtenä päivänä alkaa vähä nuorempi vaimo töihin vanhuskoissa ja se otta selvile mitä Linnea halvaa. Ne saavat fiinin kontaktin.

Filmi oon monela lailla koskettava ja herättää hunteerinkia omasta tulevaisu’uesta ja tämän päivän vanhuushoiosta. Ja tietenki oikeutta käyttä ommaa kieltä! Varmasti filmi soppi hyvin esim niille jokka lukkee hoitoalale - ja kaikile muile kans. Filmin ensimmäinen osa oon minusta parempi ko loppupuoli – se mennee vähä niinku hopusti. Yhtäkkiä filmi oon loppu. Minusta olis voinu kehittää/utvecklata tätä ossaa enempi. Yksi filmin fiinimästä kuvista oon ko Linnea menne pikku laiturille ja kastaa kasvot väylän veelä. Se sceeni koske sy’änjuurta myöten.

Mie halvan kotia oon saanu palkinnon Murmanskin filmifestivaalissa. Jos sie vielä et ole nähny Monan filmiä niin passaa pääle Meänfestivaalissa Erkheikissä juhannuksena. www.meänfestivaali.com. Sielä näyttethään kans Höstmannen, Ärnsti ja Kaisa ja Harax.

Katarina Kieri och Per Nilsson i finstämd symbios

Katarina Kieri och Per Nilsson har tillsammans skrivit ungdomsromanen I det här trädet. Kieri och Nilsson har skrivit vartannat kapitel: Per om såriga Siri, även kallad Fågelflickan och Katarina om Jakob, Vilsenpojken. Jakob och Siri är 15-16år.

Karaktärerna går om varandra, noterar den andre ibland men inte alltid. De lär aldrig känna varandra och det är just det som också är skönt – vem orkar med ytterligare en söt kärlekshistoria? Siri bor med sin mamma. Pappan är alkoholiserad och bor i samma trappuppgång som Jakob. Jakob har flyttat från Boden till typ Stockholm och bor med mamma och storebror John. Jakob släpar omkring på en hemlighet som äter och tär på insidan. Tack och lov har både Siri och Jakob en nära vän som lyser upp tillvaron och gör det lite lättare att finnas till. Siri och Jakob har flera likheter, inte minst ensamheten.

Bokens huvudpersoner är inte med om några omtumlande äventyr, åtminstone inte till det yttre, utan det mesta handlar om vardagen (som också kan vara ett äventyr): skolan, gräl, samtal, skolkataloger, kajor, förtroenden, tedrickande, kompisar eller bristen på kompisar. På det inre planet pågår desto mer. Mellan andetagen.

Romanen är skriven lite som en pusseldeckare där gåtan är det vardagliga och det förflutna. Jag som läsare vill verkligen veta hur det går och vad det är för hemlighet som bubblar under ytan. Det är skönt att Per inte försökt få in sina gamla karaktärer (eller sig själv) denna gång. Katarina har indirekt skrivit in sig själv, men det gör absolut ingenting utan blir en kul detalj och en blinkning till hennes trogna läsare. Historien är sammanhållen trots (?) två författare, två separata röster. Orden är väl valda och stämningen fingertoppskänslig. Dock kan jag ibland tycka att det finns en del ”krystade” övergångar där författarna försöker fånga upp något från den andres kapitel. Det funkar några gånger, men sedan blir det lite too much. Jag tycker att Kieris kapitel är starkare. Dock kommer Per ”ikapp” lite längre in i boken. I det här trädet är inte lika bra som t ex Dansar Elias? Nej! av Kieri, men kommer säkerligen (och med rätta!) bli Augustprisnominerad.

Glöm inte att boken även passar utmärkt för vuxna!

Litterär turism i norr på frammarsch!

Igår och idag (9-10/4) har Littfest pågått i Umeå med föreläsningar, samtal, diskussioner, möten med författare, bokälskare och läsglada. Två fina och inspirerande dagar för alla litteraturälskare! Från festen sändes det live via bloggen och en massa inlägg och rapporter skrevs live. Detta ökar förstås tillgängligheten för alla som inte kan vara på plats eller vill se och lyssna på programpunkter i efterhand. Toppen! Kolla gärna www.littfest.se och bloggen blogg.littfest.se

Jag ansvarade för några programpunkter i förmiddags som handlade om litterär turism i norr. Gunnar Hedman från Författarbyn Hjoggböle (Skellefteå kommun) lockade över 70 personer till salen Rist – fler stolar fick bäras in! Jätteskoj! Från Hjoggböle kommer författare som P O Enquist, Anita och Kurt Salomonsson (P O och Anita satt dessutom i publiken). Gunnar berättade om hur Författarbyn arbetar med att förvalta och utveckla byn till ett litterärt besöksmål. Se gärna www.forfattarbyn.com Tack Gunnar (och Marianne) för ett toppenfint framförande!

Malin Jonsson från Norsjö kommun tog vid efter Gunnar och pratade om hur kommunen och Raggsjö byaförening arbetar för att utveckla Torgny Lindgrens hemby till ett besöksmål för litterärt intresserade. Fantastiskt arbete pågår! Invigningen av bl a utställning, Lindgrens farmors hus (renoveras i sommar), byahuset med kafé, stigar i karaktäreres och/eller förfatatrens fotspår planeras sommaren 2011. Spännande!

Per Larsson från Edelviks folkhögskola (Skellefteå) informerade om en kurs som handlar om att förkovra sig i att jobba som litterär guide. Kursen, som samarrangeras med Medlefors folkhögskola (Skellefteå) och Sverigefinska folkhögskolan (Haparanda), startar i höst. Mer info kommer! Kolla gärna in skolornas hemsidor.

Igår och idag kunde man delta på en litterär vandring i författaren Frida Åslunds fotspår med Jenny Berggren som guide. Ett tjugotal deltagare promenerade runt i Umeå trots att det regnade. Vi fick följa med till 1880-talets Umeå med ångbåtar, bränder och fängelseceller. Vi stannade till vid huset där Frida Åslund bodde och spanade in hos hennes kompis Folke (tillika lillebror till Wilhelm Peterson-Berger). Tack Jenny för en fin tur! (bild)

Sammanfattning: litterära evenemang är inspirerande mötesplatser för alla som på något sätt gillar ord. Mingel, bokprat, bloggande, författarmöten, inspirerande föreläsningar och litterära resor/vandringar. DET ÄR BARA ATT NJUTA!

Memma/Mämmi - recept på finsk påskdessert

2 l vatten
8 dl rågmjöl
3 dl malt
1 tsk salt
1 dl sirap
1 msk pomeransskal

Gör så här:

Värm vattnet till ca 60 grader.
Tillsätt rågmjöl och malt.
Låt sedan stå varmt utan att koka i 3 timmar.
Låt koka upp 5-10 minuter.
Tillsätt salt, sirap och malet pomeransskal.
Häll i en ugnsfast form och grädda tre timmar i 175 grader.
Rör under de första två timmarna om var femtonde minut. Memma serveras vanligen i en skål med socker och lite ovispad grädde.

Orkar du inte göra egen memma så köp en färdig i butik!

Glad påsk önskar jag er alla!

Tornedalsloppet väcker minnen

Ett speciellt barndomsminne dyker nästan alltid upp i slutet av mars: det är sista söndagen i denna månad, solen skiner (nåja, inte alltid), folk samlas på vändplanen utanför vårt hus, funktionärer/familj anländer med dryck och spänningen stiger. När kommer första åkaren? Kommer han/hon klara kurvan? Kommer jag våga kasta någon snöboll som jag och min kusin så kaxigt planerat? Jag talar om Tornedalsloppet som under hela mitt liv körts mer eller mindre precis utanför vårt hus. En spännande söndag var/är det helt klart.

Loppet, med start i Svanstein och mål i Övertorneå, har arrangerats sedan 1968 och i söndags (28/3) genomfördes lopp nr 43. För arrangemanget står Tornedalsloppskommittén som består av representanter från föreningarna Svansteins Sportklubb, IF Polcirkeln, Kuivakangas SK, Korpen Övertorneå och Övertorneå IF.

Känns 45 km för långt går det bra att starta i Vanhaniemi (23 km) eller i Kuivakangas (11,5 km). Alla som fullföljer loppet från Svanstein eller Vanhaniemi tilldelas en specialdesignad medalj. Dessutom finns numera ett certifikat att köpa för dem som åkt hela sträckan och därmed passerat polcirkeln. Prispengar finns också att vinna. Tornedalsloppet är en av deltävlingarna i FIS Nordic Marathon Cup.

Resultatlista hittar du på www.tornedalsloppet.se

Svenska Hollywoodfruar vs Tornionlaakson vaimot

Te oletta varmasti nähny ainaki mainoksia tai pätkiä Svenska Hollywoodfruarista joka näyttethään Ruottin TV3:assa. Se oon jo toista sesonkia menossa. Sarja seuraa neljä ruottalaista vaimoa jokka oon/oon olheet naimisissa jonku rikkhaan miehen kans. Ko mie ensimäistä kertaa näin pätkän niin mie uskoin että nämä vaimot olit näytteliät ja että sarja ei följany ”oikeata” elämää mutta kaikki näyttää olevan tosi! Tietenki ne voiva vähä pelata mutta kuitenki.

Nämä ihmiset assuu isoissa taloissa (tai linnoissa – yhelä oon 900 m2 kämppä!), ostelevat mitä haluavat, järjestelevät kaiken maailman fästia ja monet oon hullun kranttuja. Jollaki näillä (kaikila?) oon kontakti ”tavallisheen” elähmään aivan kaonu.

Mie hunteerasin että jos teevee tekis sarjan vaimoihmisistä jokka assuu Tornionlaaksossa. Mitenkhään se elämä eroaa Hollywoodista? Mie kuitenki uskon että siitä tulis popylääri ohjelma. Piiain me saisima nähä saunomista, skooterin ajoa ja toivottavasti kuulla meänkieltä. Ainaki yksi asia oon varma: me saisima järkevän programmin!

Kärlek trots allt

Susanna Alakoski fick Augustpriset 2006 för romanen Svinalängorna. En gripande bok om finsk arbetarklass i Sverige, om alkoholmissbruk, överfyllda askkoppar, om barn som får ta vuxenansvar – en bok om klassamhället i Sverige på 60-talet.

Jag gillade Svinalängorna och var lite orolig vad jag skulle tycka om hennes nya roman Håpas du trifs bra i fengelset. Redan titeln ger ju en hint om att boken inte handlar om aktier, företag och Stureplan. I stället får läsaren möta syskonen Sami och Anni, missbruk, beroende, medberoende, behandlingsprogram, silar, skam, skuld, hopp, ilska, lögner, förtvivlan och KÄRLEK. Man kan som läsare lätt tänka att ”jaha, detta är en socialpornografisk bok”, men Alakoski låter det aldrig bli en bok om självömkan eller vältrande i elände. Det finns förstås en duktighetssvarning i boken; brodern Sami är den misslyckade och systern Anni den lyckade. Allt blir extra komplicerat eftersom Anni jobbar som socialsekreterare och syskonen hamnar på varsin sida om skammen.

Kärleken i boken är den starkaste drivkraften. Syskonen har haft en trasig, missbrukande barndom med sina finska föräldrar och detta väver ihop Anni och Sami. De har ett gemensamt sår. Håpas du trifs bra i fengelset är inte enbart dyster utan Alakoskis bistra humoristiska inslag från Svinalängorna fortsätter. Skönt. Det är också befriande att Annis dotter Jenna älskar sin morbror i situationer där Anni skäms.

Romanen granskar och belyser socialtjänsten, invandrarpolitiken och kriminalvården i sömmarna. Viktigt. Obehagligt.

Språket är påträngande, precis som innehållet i romanen. Den tränger sig på och jag måste fortsätta läsa. Måste få veta om syskonen någonsin kan mötas igen, om Sami kan se sig i spegeln och känna sig glad.

Läs!

Kaffeost - recept

En tornedalsk delikatess!

2 l standardmjölk
½ dl vispgrädde
2 tsk ostlöpe (finns att köpa på apoteket)

Häll mjölk och grädde i en stor kastrull. Värm upp till 37° (fingervarmt).

Lyft av kastrullen och blanda i ostlöpen. Låt stå tills vätskan stelnat (ystat sig). Det tar 30 minuter eller lite mer, beroende på temperaturen.

Tag sedan en hålslev och rör om försiktigt i kastrullen som värms på svag värme till fingervarmt. Under tiden för man försiktigt ihop osten från kanterna mot mitten. Sedan osten samlats till en boll värmer man till kokpunkten, (får ej koka).

Lägg osten i en ostform (finmaskigt durkslag går också bra). Pressa ur så mycket vassla som möjligt. Ställ sedan på en tyngd och låt stå några timmar, så att vasslan pressas ur helt och osten blir torr.

Sätt ugnen på 200°. Grädda sedan osten i en välsmord eldfast form tills den fått färg. Linda om den varma osten i aluminiumfolie.

Skär kaffeosten i strimlor och lägg i kaffekoppen i valfri mängd. Ät med sked och njut!

Mediakåta Gällivare

Vi vet det sen tidigare och denna kväll bevisas det ytterligare: är saker och ting tillräckligt rubrikskapande så finns det pengar. Jag befinner mig i Gällivare och ikväll har OS-medaljören Marcus Hellner fått ett officiellt mottagande på torget här. Tusentals människor hade samlats för att hylla Hellner. Och det med rätta – han gjorde ju flera fantastiska insatser!

Men som en kulturarbetare kan jag inte sluta förvånas hur sponsorerna radar upp check efter check. Det handlar inte om små gåvor för att visa sin tacksamhet. Vad sägs om en bil, en skoter, en tomt på Dundret och ett hus!? Helt sjukt. Samtdigt är bostadskön i Gällivare ca 4 år och unga tvingas bo hemma hos sina föräldrar mycket längre än önskat. Nog begriper jag att det är viktigt att satsa på en person som gör så mycket reklam för en kommun (eller gör han verkligen det?), men ändå. Jag är också mycket väl medveen om att detta inte är unikt för Gällivare. Pajala kommun skänkte Charlotte Kalla en tomt. Nu är det väl snäppet bättre i Gällivare där det är penningastarka företag som LKAB och Boliden som strösslar sina slantar. Tänk om dessa företag kunde samarbete med kulturen och satsa medel på att t ex förbättra, utveckla och rusta bibliotek? Ett bibliotek skall finnas i varje kommun enligt lagen och tur är väl det. Finns det någon annan lika öppen, kostnadsfri och demokratisk mötesplats för alla? Eller kanske kunde företagen se till att bygga fler hyresrätter? Eller i allafall låta medlen gå till barn- och ungdomsidrotten? Jag kan gärna skriva en förslagslista över vad dessa företag kan samarbeta kring för att nå hållbar regional utveckling!

Jaja, kanske är jag bara bitter över att själv inte tillhöra sportvärlden dit sponsorer verkar dra sig som flugor till en sockerbit.

PS. Bilden på Hellner har jag snott - ngn sponsor har säkert ändå betalat den.

Millenniumvandring i Stockholm

Litterära vandringar i författares och/eller karaktärers fotspår dyker upp lite då och då – oftast på sommaren (och oftast kring Stockholm). Dock arrangerar Stockholms stadsmuseum Millenniumvandringar på söndagar även mitt i vintern. Det känns positivt! Vi är ju litteraturintresserade året runt. Millenniumvandringen, som äger rum på Söder, bygger på Stieg Larssons tre böcker om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Tanken var att det skulle bli totalt 10 böcker, alla med namnet Män som hatar kvinnor men med olika undertitlar. Nu blev det enbart tre böcker som alla gavs ut postumt.

Vandringen kostade 120 kr och startade på Bellmangatan 1 (där Blomkvist bor) och avslutades på Fiskargatan 9 där Lisbeth har sin gigantiska våning. Guiden, som var mycket duktig, påpekade att vandringen bygger på böckerna med eventuellt en och annan detalj ur filmerna. Det är bra, tycker jag. Låt böckerna stå i fokus. Jag frågade guiden om hon och hennes kollegor har någon speciell litterär guideutbildning, men det hade de inte. Vi var tio stycken som denna februarisöndag valt att gå den två timmar långa svenska turen. Tre timmar tidigare erbjöd museet turen på engelska. Om man vill gå på egen hand eller komplettera sin vandring finns Millenniumkartor att köpa på museet och på turistinformationen i Sverigehuset.

Vandringen var trivsam och lagom lång. Dock steppade guiden på i rask takt och det var svårt för ett äldre par att hinna med på Söders höjder. Vi stannande till vid kaféet där karaktärerna träffas för att prata (och där författaren själv hade ett stambord), vid platsen för tidskriften Millenniums kontor, lilla butiken där Salander handlar Billys panpizzor, restaurangen ”Samirs gryta” där Blomkvist blir överfallen o s v. Vi stannande också till för att kunna blicka ut över Stockholms olika stadsdelar (vackert!): Östermalm där de onda bor, Kungsholmen som är en mer neutral plats i romanerna samt själva Södermalm som är de godas hemviste. Ja, en politisk uppdelning helt enkelt. Vidare fick vi intressant detaljinformation – sådant som man inte kan läsa sig till. Det är ju kuriosa av detta slag som gör upplevelsen unik.

Det som var lite synd, tycker jag, var att vi passerade Bastugatan där en rad författare har haft sina lägenheter, bl a Ivar Lo-Johansson, men guiden sa ingenting. OK, det var en Millenniumvandring, men ändå. Dagen efter träffade jag producenten för dessa vandringar och hon visste inte om att det fanns ett Lo-Johansson museum (= hans bostad) så nära! Guiden gav oss däremot en del spännande information om Söders historia, bl a hissarna. Museets uppdrag är ju att sprida information om Stockholms historia, men det hade inte tagit många sekunder att peka ut Lo-Johanssons lägenhet – man får ju ändå anta att de som gick vandringen var litterärt intresserade. Dessutom är väl Lo-Jo en del av huvudstadens historia! Han ingick ju bl a i Klarabohemerna.

Vidare kände jag att guiden var ute på lite hal is när hon sa att Astrid Lindgrens litteratur inte håller klass utan att det ”enbart” är sagan som bär hennes böcker! Guiden kom in på Lindgren när hon drog paralleller mellan Pippi och Lisbeth Salander: ensamma, utanför, föräldrarna på distans/frånvarande och båda är starka tjejer. Men att Astrids böcker inte skulle hålla hög kvalitet?! Nej, skärpning. Guiden menade nog inget illa, men saknade väl kunskap. Synd bara att hon spred sådana synpunkter i rollen som guide anställd av Stockholms stadsmuseum.

I det stora hela var vandringen en positiv upplevelse och jag längtar till litterära vandringar här uppe i norr också! Vi har alla förutsättningar att lyckas!

PS: Millenniumvandringen är utsedd till 6:e bästa reseupplevelsen i Sverige. 1:a: Vasamuseet.

Stadsteaterns Bröderna Lejonhjärta ganska blek

Daniel Lind Lagerlöf har regisserat Lindgrens Bröderna Lejonhjärta på Stockholms stadsteater. Jag var och såg den förra veckan och förväntningarna var höga. Jag var spänd på om föreställningen var moderniserad, på scenografi, kostym, regi, ljussättning – ja, allt. Att göra en föreställning av den älskade sagan är ju inte enkelt. Det förstår ju var och en. Att ens ge sig i kast med detta är modigt (dumt?), tycker jag.

Det som jag blev mest förtjust i var Charles Korolys fantastiska kostymer och i viss mån även hans scenografi. Jag har faktiskt haft förmånen att följa Koroly när han var kostymör på Norrlandsoperan samtidigt som jag jobbade där. Han är en kreatör utan like! Gillar att frossa i mycket tyger och extraordinära kostymer. En av de mest fantastiska kreationerna i föreställningen var när Skorpan kommer till Körsbärsdalen i Nangijala och möts av en kvinna klädd i en magnifik, belyst och gigantisk klänning av körsbärsblad. Den onde Tengil har en illröd kostym föreställande en borg. Jussi, förrädaren, har någon form av gycklar-/clownkläder. Skorpan är klädd i en vitrandig pyjamas och Jonathan i svart. Det kan ju tyckas lite konstigt att Jonathan, han som är så god, är svartklädd men det skulle ha kunnat ge berättelsen en extra dimension om regissören följt tanken hela vägen. Jonathan kan ju lätt kännas sliskigt god. Nu blir den svarta kostymen mest bara en… svart kostym.

I Bröderna Lejonhjärta förekommer ju eld på lite olika sätt, bl a när det brinner i huset i början av berättelsen och sedan lägereldarna. Här har scenografen lyckats bra igen. Det är faktiskt riktig eld. Häftigt. Det hade varit kul om elden också, på något sätt, använts när den hemska draken Katla sprutar eld. Men kanske är det inte möjligt rent tekniskt.

Sagan är inte moderniserad mer än på några få ställen. Jonathan rappar lite, hästarna är utbytta mot cyklar, duvorna är små radiostyrda helikoptrar. Tyvärr anser jag att dessa små moderna inslag varken blir hackat eller malet. Det hade varit bättre att köra sagostuket eller det moderna fullt ut.

Striden mellan det goda och det onda går väldigt fort. Jag gillar inte stridsscener som pågår i det oändliga, men detta blir rumphugget. Tyvärr blir vissa scener som ska vara otäcka bara skämtsamma eftersom soldaterna är så klantiga och lite clownaktiga.

Slutet i föreställningen är jag besviken på. Boken slutar ju med att Skorpan tar Jonathan på ryggen och så hoppar de – Skorpan ropar: ”Jag ser ljuset!”. Inget mer sägs. Inte i vilken ”relation” Nangijala och Nangilima står till varandra, även om de flesta säkert förstår att äventyren i Nangijala är något som Skorpan fantiserat ihop och att han i själva verket först dör på sista sidan i boken. Men ändock ett öppet slut. Stadsteaterns föreställning slutar med att Skorpan klättrar upp i sin sjuksäng igen och sedan ropar ”Jag ser ljuset!”. Övertydligt och onödigt.

Skådespelarinsatserna är helt ok. Inga speciella insatser, men helt ok. Att agera Jonathan (Joel Spira) och Skorpan (Albin Flinkas) kräver förstås mycket energi och det har skådisarna. Dock hamnar de viktiga karaktärerna Mattias (Samuel Fröler) och Sofia (Eva Stenson) helt i skymundan.

Föreställningen är absolut sevärd, men jag hade önskat och hoppats på mer.

Kalla och Kalle i Vancouver - Go Tornedalen!

Charlotte Kalla kommer, som de flesta numera vet, från Tärendö. En guldåkare att glädjas med! Men det är inte bara Kalla som representerar Tornedalen i Vancouver.

Kalle Grenemark kommenterar skidskyttet i Vancouver och annorstädes. Det är skönt att lyssna till honom och hans dialekt, det är som hemma på nå vis. Och det är ju inte så konstigt eftersom Grenemark är uppvuxen i Hedenäset, ca 17 km söder om Övertorneå. Han är före detta skidskytt (aktiv i landslaget på 80-talet) och förbundskapten för det svenska skidskyttelandslaget. Numera jobbar han som idrottslärare i Boden.

Grenemark har varit expertkommentator på SVT, i par med t ex Christer Ulfbåge, sedan säsongen 2003/04. Som expertkommentator har han myntat uttrycket "stav till stav" och säger ofta t ex "27 sekunder stav till stav". Med det menas den tid som går mellan det att skidskytten lägger ner stavarna på skjutmattan tills skyttet är klart och stavarna plockas upp igen. Det ni!

Dessutom tävlar längdskidåkaren Marcus Hellner för Gällivare där han också är bosatt.

Tornedalen är med där det händer! Sillä lailla!

(Foto: från svt)

Hypnotisörens namnval

Hypnotisören av pseudonymen Lars Kepler (författarparet Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril) kom ut förra sommaren på Bonniers förlag. Redan innan utgivningen i Sverige hade deckarromanen sålts till flera länder. Det snackades och snickades om boken och om vilka som låg bakom pseudonymen. Hypnotisören har fått spridda recensioner – ömsom ris, ömsom ros.

Jag har läst ungefär hälften av boken och inte vet jag, det är väl en vanlig deckare med mycket blod och kanske extra mycket mörker. Det som jag faktiskt hakar upp mig på är namnen på karaktärerna. Det är få som har vanliga Svenssonnamn och jag undrar lite varför. Ett namn signalerar ju saker och ting och jag kan inte riktigt greppa vad författarna vill med alla dessa ovanliga namn. Vad är syftet? Jag har funderat att kanske vill författarna bara blinka med kulturvärlden när namn som följande förekommer:

Linna – jag associerar till författaren Väinö Linna (Linna = slott)
Erik Maria Bark – jag associerar till tyske författaren Erich Maria Remarque
Simone – jag associerar förstås till Simone de Beauvoir
Norén – jag associerar förstås till dramatikern Lars Norén
Ronander – jag associerar till musikern Mats Ronander
Aida – jag associerar till författaren John Ajvide Lindqvist
Sim Shulman – jag associerar till författaren Sem Sandberg

Jaja, lite intressant är det i alla fall. Om jag får någon klarare bild när boken är utläst så återkommer jag.

Hulken från Haparanda

Mästarnas mästare sänds tisdagar på SVT 1 kl 20.00. Programledare: Micke Leijnegard. Ni vet programmet där f d elitidrottare reser utomlands, bor tillsammans i ett hus, samtalar, tävlar mot varandra och mot sig själv. Det intressantaste är dock inslagen om de enskilda idrottarnas karriärer. Jag är verkligen ingen idrottsfantast, men tycker att Mästarnas mästare är ett bra program. Man får en inblick i livet bakom tävlingar, galor och cuper. Jag har bekantat mig med sporter (och personer bakom sporten) som kanot, boxning, bandy och snart golf genom Catrin Nilsmark.

I år bor idrottarna i ett hus på Malta. På kvällarna lagar de mat och umgås. Och pratar - i allafall de flesta. Stefan Holm, Patrik Sjöberg, Louise Karlsson, Tomas Brolin gafflar väl på rätt bra, tycker jag. Den som kanske hamnar lite i skymundan är Tomas Johansson, brottaren från Haparanda. Han säger inte så mycket, men bildar på något sätt en trygg bas. Han är som rejäl på något sätt. När jag hörde att Stefan Holm skulle vara med var jag säker på att han skulle vinna allt, men han har visat att han inte är övermänsklig. Skönt. Bl a klarade han "bara" av att vara 6 sekunder under vatten - t o m jag hade spöat honom. Befriande.

Johanssons karriär:
1986 VM-guld, Svenska Dagbladets Bragdmedalj och Radiosportens Jerringppris
1988 OS-brons
1992 OS-silver
Runt 10 silver och brons i EM och VM
Runt 30 SM-guld

Började med brottning i tioårsåldern. Yngste SM-vinnare i tungvikt någonsin, när han vann 19 år gammal. Internationell seniordebut i EM i Göteborg 1981. Avslöjades för doping i samband med OS 1984, då han vunnit ett silver. Påföljden efter dopingavslöjandet blev 18 månaders avstängning. Johansson försökte aldrig skylla ifrån sig eller ljuga bort det hela, vilket så småningom väckte respekt. (från SVT:s hemsida)

Jag håller helt klart på Tomas Johansson och hoppas han klår Patrik Sjöberg i nattduellen! Älä anna periksi!

Kuriosa: på min studentbal på Haparanda stadshotell var Tomas Johansson vakt. Coolt!

(Foto: Carl-Johan Söder, SVT)

Bögar i Kuivalihavaara

Marianne Cedervall har gett ut två romaner på Natur & Kultur. Den första, Svinhugg, kom ut förra året och den andra, Svartvintern, är alldeles nyutkommen. Böckerna kan läsas fristående.

Jag har precis avslutat Svartvintern med ett snett leende på läpparna. Boken är rolig och tragisk på en och samma gång. Läsaren förflyttas till en liten by vid namn Kuivalihavaara (ung. Torrköttsberget) inte så långt från Vittangi i Kiruna kommun. Här får vi möta en rad karaktärer, inte minst väninnorna Hervor och Mirjam. Hervor är ett handlingskraftigt och svärande lokomotiv, medan läkaren Mirjam är lite mer försiktig och begrundande. Vi får också möta misshandlaren Tony och den inskränkte predikanten Olavi Törmä. Denna höst händer något märkligt. Operasångaren Ralph från Stockholm får oväntat ärva det gamla hotellet i byn och han och pojkvännen Eric bestämmer sig för att starta ett Vildmarksspa. Ja, ni förstår – det är som upplagt för fördomar, intriger och hårda ord. Tur att Hervor och Mirjam finns i byn…

Det är alltid trevligt och intressant att läsa en bok som utspelar sig i ens hemtrakter. Dock hade det varit bra om författaren koncentrerat sig på ett färre antal karaktärer. Nu myllrar det av personer som man lätt blandar ihop och personporträtten blir i flera fall ytliga. Cedervall tar fördomarna på allvar samtidigt som hon driver med dessa. Bra, tycker jag. Det är en svår konst. OK, ibland kanske det blir lite för många fördomar på ett bräde. Boken är välskriven och därför är det så synd att orden på finska är felstavade. Det hade varit så enkelt att kolla upp stavningen. Svartvintern påminner starkt om Kay Pollaks film från 2004, Så som i himmelen med Michael Nyqvist, Lennart Jähkel, Frida Hallgren, Helen Sjöholm m fl. Där återvänder en dirigent till sin hemby i norr.

Nåväl, boken är läsvärd och presenterar mustiga karaktärer, magiska örter och ett barnlik i källaren. Låna på biblioteket och förgyll din vardag!

Svindyrt att besöka ishotellet! Kolon tyyris käy'ä jäähotellissa!

För ett par dagar sedan besökte jag ishotellet i Jukkasjärvi, en av Nordeuropas största turistattraktioner. Janne och jag körde från Gällivare och såg fram emot en trevlig utflykt. Ju närmare Kiruna vi kom, desto kallare blev det. Precis som det ska vara. Vi började med att besöka Jukkasjärvi kyrka med Hjorths fina altartavlor. De är verkligen mäktiga – och färggranna!

Sedan åkte vi till ishotellet och det såg ju spännande ut. På parkeringen trängdes bussar och bilar. Tänk att verksamheten redan pågått i 20 år - det är bara att gratulera till idén och framgångarna, Yngve Bergkvist. Hotellet är ca 5500m2 och existerar enbart mellan december och april då hotellet smälter och återvänder som vatten till Torne älv. I butiken betalade man entréavgift för att överhuvudtaget komma in på hotellet. OK, jag kan faktiskt gå med på att betala en vettig entréavgift på säg 100 kr, men det räckte inte på långa vägar! 295 kr/person! Det är inte klokt. Jag vägrade betala, men Janne hostade upp slantarna eftersom vi nu åkt så långt. Jag hade aldrig betalat så mycket i entréavgift. Inte ens en guidad tur ingick priset om man inte kom precis kl 14. Helt galet! Jag var mycket upprörd över detta och muttrade bra länge.

Hur var då hotellet? Jodå, visst var det fantastiskt att se de designade rummen med olika teman. Där fanns abstrakta skulpturer och konkreta formationer i form av ett läskigt och stort dockhuvud, en örn, ägg, dinsoaurier, Gotham city o s v. Tyvärr fick man inte gå in i sviten. Surt. Det borde självklart ha ingått för 295 kr. På hotellet finns också den berömda isbaren och idag finns konceptet bl a i London, Köpenhamn och Tokyo.

Nej, skärp er ishotellet! Ni har nått framgångar internationellt, men ni ska vara rädda om de lokala besökarna. Genom att ta så mycket i entréavgift skrämmer ni många från nära håll som kanske skulle tycka det var kul att besöka hotellet med sina gäster. Men man betalar inte flera hundralappar åtskilliga gånger (knappt en gång) för att frysa!

Siw Malmqvist, mord och en haltande kommissarie

Roslund & Hellström, en svensk kriminalförfattarduo, bestående av journalisten Anders Roslund och kriminalvårdsdebattören Börge Hellström har skrivit fem kriminalromaner med kommissarien Evert Grens som spindeln i nätet. Författarna debuterade 2004 med kriminalromanen Odjuret. Romanerna bygger på flertalet intervjuer och händelserna och karaktärerna känns trovärdiga. Det är väl det som är så obehagligt. Flera av böckerna ska också filmatiseras.

Jag har svårt för deckare där morden är bestialiska, blodet sprutar och skallben krossas. I Roslund & Hellströms romaner är inte morden flera och brutala (iaf inte ofta) utan läsaren får istället fundera mycket på vem som egentligen är offer och vem som är brottsling. Böckerna handlar bl a om makt, prostitution, utsatthet, dödsstraff, svenska gatubarn och kriminalvård. Är allas liv lika mycket värda? På denna fråga svarar väl de flesta ja, men författarna ställer frågan på sin spets och jag som läsare börjar fundera…

Vidare är det svårt att begripa att det som beskrivs verkligen händer – på riktigt. T ex om gatubarn i Stockholm (Flickan under gatan, 2007), om hur polismyndigheten m fl satsar massor med medel på att skydda brottslingar för att dessa ska lösa ännu större brott, s k infiltratörsverksamhet (Tre sekunder, 2009).

Kommissarie Grens är dessutom en intressant figur. Han är ensam och bitter, precis som de flesta kommissarier i litteraturen, men han lyfter stämningen med att jämnt och ständigt lyssna på Siw Malmqvist.

Författarnas officiella hemsida www.roslund-hellstrom.com

Odjuret 2004
Box 21 2005
Edward Finnigans upprättelse 2006
Flickan under gatan 2007
Tre sekunder 2009

Kvinnlig präst i Övertorneå - Hurra!

Igår blev det klart - Birgitta Pirhonen tillträder som ny komminister i Övertorneå församling under våren! Hurra! Pirhonen hade hunnit dra tillbaka sin ansökan efter allt strul och skitsnack om lämpligheten i att vara präst och kvinna, men som tur är ändrade hon sig. Bra.

Det är bara så tragiskt att det ska behöva bli sådana här pinsamma diskussioner - 2010. Kvinnliga präster har haft rätt att verka och arbeta på samma villkor som deras manliga kollegor i 50 år, åtminstone i teorin. I praktiken verkar det vara helt andra förhållanden, åtminstone i ett flertal församlingar. Det intressanta är att församlingsborna ofta är positiva - det är några stofiler i kyrkorådet som inte kan tänka kärlek.

Varmt välkommen, Birgitta!

Galt i predikstolen?

Skäms Övertorneå!

Nu är det dags igen. Förra gången var det Pajala församling som motsatte sig en kvinnlig präst och nu är det Övertornås tur. Hur är det möjligt att denna diskussion ens uppkommer 2010? Den avgående komministern Arne Hällefors vill ha en ”ärrad galt” i predikstolen.

Min ärliga mening är att församlingen behöver någon hårdhudad. Det finns mycket struligheter och många viljor. Det behövs jämnmod och tillförsikt. Folk har inte heller landat i alla diskussioner om exempelvis att viga samkönade. Det behövs en ärrad galt som komminister. Församlingen är inte redo för en kvinna, säger Hällefors. (NSD 11/1-2010)

Vad är detta för syn på människan? På kvinnan? På kärleken? Nej, jag fattar ingenting. Men tragiskt är det.

Ut med alla reptilhjärnor så att vi kan få en mänsklig utveckling!

Mina renar Mimmi, Per och Lady - Minun porot Mimmi, Per ja Lady

God fortsättning på er alla! Hoppas ni haft en skön och mysig ledighet! Jag har rest runt i Norrbotten och umgåtts med familj, vänner och kylan. Igår satt jag i bilen och såg några vackra renar och kom att tänka på mina djur som följt mig genom livet…

Våra husdjur är ofta mycket viktiga för oss. De blir helt enkelt en del av familjen. Det kan handla om vanliga djur som katter, hundar, undulater och kaniner och som i mitt fall även av en höna, en tupp, tre renar, vattensköldpaddor, eremitkräftor, strumpebandssnok, vandrande pinnar, möss (skulle inte klara det idag), en papegoja och en minigris. Dock visade det sig så småningom att minigrisen inte alls var en minigris utan ett vietnamesiskt hängbukssvin (han åt allt - och då menar jag allt – utom Turkisk peppar-godis). Att köpa grisen i säcken fick en helt ny innebörd.

Vi namnger våra husdjur med mer eller mindre omsorg och fantasi. Att sköldpaddan hette Skalman och papegojan Klara (hon kunde säga Klara klarar allt) är väl inte så påhittigt, men hur tänkte jag när jag döpte mina tre renar till Mimmi, Per och Lady? Eller hur gick funderingarna när pappa och hans syskon döpte sin katt till Tusse-Fingal? Ett ståtligt namn för en katt. En granne i byn där hemma har en förkärlek för det ryska och hans två katter heter Aldrigsova och Barasova. En vän från min barndom var så förtjust i sitt eget namn att hon även döpte hästen till Johanna.

Ja, det finns en hel del att fundera kring vad man har för husdjur, varför och vad man döper de till. För min del känns det lika bra att inte rota mer i det här…

PS. Strumpebandssnoken hette Bernhard, minigrisen Rajder, hönan Titti och tuppen Oscar.