Best of - Kulturupplevelser i Norrbotten 2011

Ok, det kanske är lite töntigt att göra best of- listor, men kan ändå inte låta bli så här i slutet av året. 

Vilka kulturupplevelser i Norrbotten har drabbat mig under 2011? Här kommer ett försök till en lista (utan inbördes ordning):

* Natten är dagens mor, Snövit på Norrbottensteatern. Starkt, gripande, dramatiskt.

* LAB, Luleå Art Biennal. Spännande internationell konst av hög klass.

* Luleå barn- och ungdomsteaterfestival, LUBU. Jätteviktigt med teater av hög kvalitet för barn och unga! 

* Vår "privata" läsecirkel. Underbara, intressanta, spännande samtal kring böcker vi läst. Tack alla cirklare för 2011!

* Gunnar Kieri-sällskapet bildades. Äntligen! Hoppas på ett Stina Aronson-sällskap också.

* Övertorneåbon David Vikgren fick Sveriges Radios lyrikpris.

* Rosa Liksom fick Finlandiapriset (jag vet, jag vet...hon är inte från Norrbotten men från den finska sidan av Tornedalen). Fantastiskt!


Sedan vill jag ge all heder åt Nattfestivalen i Korpilombolo, gudstjänsten på meänkieli i Luleå domkyrka samt Bok och Bild.

Årets märkligaste upplevelse var helt klart norrmannen som under performancefestivalen i Kulturens Hus i Luleå hängde i köttkrokar.

Jag hoppas förstås på intressanta och spännande kulturupplevelser även år 2012. Vill också passa på att tacka alla mina bloggläsare och önska er ett riktigt Gott Nytt År!

Tomten har aldrig bott på Luppioberget eller Hur ska Luppioberget utvecklas?

Luppioberget ligger ungefär två mil söder om Övertorneå centrum och har under årens lopp varit ett besöksmål med olika grad av attraktionskraft. Den mesta dragningskraften har alltid utsikten stått för samt de speciella grottformationerna formade under istiden. När pappa var ung var det fullt med folk och rörelse på sommaren. Inte minst lockade dansbanan. När jag var barn och ungdom fanns ett kafé och ibland, beroende på ägaren just då, möjlighet att köpa mat. 

Ett tag fanns en ambition att verkligen lansera Luppioberget som tomtens riktiga hemvist, men planerna krympte till kafeet "Tomtemors kaffestuga" och tomtegrotta. Så här i efterhand hade det ju varit fantastiskt (eller?) om berget hade blivit det tomteland som Rovaniemi är i dag, men satsningarna i Övertorneå var alldeles för små och beige. Och ärligt talat så är det ju mer troligt att tomten bor längre norrut, eller hur?

De senaste åren har det knappt varit någon aktivitet alls på berget och förra året revs kaffestugan utan att någon ny byggdes. Nu pågår förändringar på berget genom att en tornedalsgård flyttas upp i vinter och den branta vägen renoveras. Ett tag fanns stora planer på en amfiteater (som jag fattat det), men det blev inte något av det. Det är ju bra att det händer något nu, men vad är det som ska locka folk att komma? Räcker det med bara ett kafé, om än en ny? Blir det någon ny dansbana? Kommer utsiktstornet att få ett ansiktslyft? Hur ska denna "nya" satsning marknadsföras? Vilken är den primära målgruppen? Det är väl i alla fall hög tid att avskaffa tomtetemat? 

Jag tror att platsen är ett bra utflyktsmål för barnfamiljer och därför vore det viktigt att nyttja de spännande grottorna och utveckla den speciella miljön med utmanande aktiviteter. En annan målgrupp är de personer, som min pappa, som har nostalgiska minnen förknippade med platsen. Jag hoppas att kaféet/ restaurangen kommer servera tornedalska delikatesser.

Jag inser att miljön är svåråtkomlig vintertid på grund av den branta vägen och knivigheten att ta sig till grottorna, men vore det inte jättefint med julaktiviteter på berget? Tänk vad mysigt det skulle vara att äta julbord och besöka grottor med hantverksverkstäder av olika slag. Eller ha höstaktiviteter? Att se alla höstfärger från utsiktstornet är helt fantastiskt! Utsikt och höstmarknad, t ex. Sedan vore det ju önskvärt att ha teaterföreställningar, berättarföreställningar, författarbesök, fotoutställningar, konserter m m ute i naturen, inne i grottorna eller i tornedalsgården. Folk vill ha upplevelser och det gäller att paketera dessa på ett attraktivt och kvalitetsmässigt sätt! Det är viktigt med ett helhetsgrepp om Luppioberget ska blir nåt, tror jag. Dessutom gäller det att se möjligheter till samspel med andra kulturmiljöer i kommunen. 
-----------------

Med detta inlägg vill jag önska alla mina läsare en riktigt God Jul!

Min önskelista

Det är kanske barnsligt att önska sig julklappar som vuxen (jag menar materiella klappar), men jag har i alla fall knåpat ihop en boklista och högtidligen lämnat över till tomten. Jag har förstås meddelat tomten att han måste välja 1-2 titlar! Man kan ju inte önska sig alla..det är för magstarkt. På listan finns så att säga ett urval så att ett visst överraskningsmoment ändå ingår..."Undra vilken bok jag får?"

Min önskelista:

Mia Ajvide, Mannen som föll i glömska
Karin Alfredsson, Pojke i hiss 54
Lena Einhorn, Siri
Kerstin Ekman, Grand final
Åsa Moberg, Väninnorna och jag
Johan Theorin, Sankta Psyko

Ok, och förutom dessa böcker skrev jag med små bokstäver att jag även kan tänka mig den sydkoreanska filmen Poesi.

Romanen Flod av debutanten Caroline Fredriksson

 Augustprisnominerade romanen Flod handlar om barnen Alka och Kappen (ej syskon) som bor på en i stort sett öde strand i en övergiven husbil. Stranden ligger under en stor trafikerad bro och på andra sidan floden ligger Staden och ett kraftverk. Barnen får ca en gång per vecka besök av en vuxen kvinna, Ina, som bor i staden. Ina kommer med konservburkar, ris och fotogen som barnen använder för att värma upp husbilen. Ina har lovat att ta med barnen till stan, men inte just nu. Senare. Ina använder droger och har vapen. Jag tänker mig att hon är prostituerad. Barnen har blivit kvar av en slump då polisen kom och forslade bort resten av de boende på stranden. Läsaren får veta att Alka bott någon annanstans någon annan gång. Kanske var det på ett barnhem? Jag uppfattar Alka som ca tolv år och Kappen som fem. 

Författaren nämner aldrig någon plats som går att förknippa med ett "verkligt" land och detta är genomgående för romanen, d v s en slöjliknande tillvaro där verklighet och fantasi vävs samman. Inte minst märks detta i valet av namn. Perspektivet är hela tiden barnens och känslan är här och nu.  Mycket skickligt! Fredrikssons skarpa detaljer är fantastiska, liksom det enkla varvat med det filosofiska. 

Boken har ett driv och en spänning som gör att läsaren nyfiket bläddrar vidare. Författaren droppar obehagligheter och ställer frågor som jag vill ha svar på. Revolvern, alla måsar, den döda kvinnan, männen som rycker i husbilsdörren...Snabbt anas det mörka i boken, men jag tycker berättelsen trots allt erbjuder ett positivt slut. Ja, och sorgligt också...

Romanen går att applicera på flera ställen, dock tänker jag i alla fall Europa. Kanske något östeuropeiskt land eller Holland eller rent av Sverige. Dock pratar vi i Sverige sällan om floder så det talar väl emot just det svenska perspektivet.  Å andra sidan är det helt oväsentligt att veta var berättelsen fysiskt utspelar sig. 

Boken handlar om utanförskap och samhörighet. Alkan, Kappen och Ina står utanför samhället men har en stark samhörighet mellan sig. Staden är något spännande och nytt, men kanske också farligt. Jag associerar till flyktingbarn, resande romer och tyvärr även någon form av getto för missbrukare. Berättelsen handlar också om hur det kan vara att börja blicka in i vuxenlivet, hur fantasin kan hjälpa oss att klara det svåra i livet, om rädsla för det okända och vuxnas tendens att blunda för det svåra, att slippa ta fullt ansvar. Floden är en väg till det nya, precis som bron. En ofta använd metafor inom litteraturen. Språket flyter på bra. 

Flod är en genomarbetad och mycket stark debut. Rekommenderas. En annorlunda läsupplevelse.

Tornedalsteaterns "I Kurkkio var jag fri - Vareksen saaphaat" rekommenderas

Tornedalsteaterns föreställning bygger på en berättelse av deckarförfattaren Åsa Larsson som i sin tur bygger på hennes Sommarprogram från 2006 i P1. I helgen spelades den på Tornedalsfesten på Kulturens hus i Luleå. Den knappt halvtimmeslånga pjäsen handlar om författarens barndomssomrar som hon tillbringade i byn Kurkkio. "På sommaren lär man sig var man kommer ifrån" är en av replikerna. Publiken får möta Åsa och hennes kompis Pia. Barnen är ungefär i elvaårsåldern. Åsa bor i Kiruna och kan lite "stadsgrejer" som att göra skoltidning och ha mjuka fötter. Lite tonårstouch förekommer också liksom glimtar av Åsa som vuxen och hennes svajande självkänsla. 

Skådespelarna Mervi Jaako och Gun Olofsson (även musik) gör jättefina insatser. I föreställningen talas och sjungs det på svenska och meänkieli. Scenografin är intim och enkel vilket också gör att pjäsen passar bäst på mindre scener där publiken kommer nära. I Kurkkio var jag fri - Vareksen saaphaat har barn som målgrupp men passar lika bra för vuxna. Som vuxen blir man kanske lite trött av allt spring...men det ger förstås mer fart och fläkt för en yngre publik. Och barn rör ju på sig! Gestaltningen av leken och flickornas relation är mycket bra. Jag gillar också den stora åran och vattnets och älvens roll. För regin står Ulf Fembro.

Jag rekommenderar varmt Tornedalsteaterns föreställning!

Finlandiapriset till Rosa Liksom från Tornedalen

Idag utsågs vinnaren av det stora finska litteraturpriset Finlandia. Trumvirvel....och vinnare är Rosa Liksom från Ylitornio i Tornedalen! Ett stort grattis! Onnea! Romanen heter Hytti nro 6 (Hytt nr 6) och handlar om en ung kvinnas tågfärd genom 1980-talets Sovjetunionen.

- Humorn som föds ur tillspetsningar och snabba vändningar är skoningslös och absurd. Genom ett par noggrant valda drag, minihistorier, ritar hon upp ett helt människoöde. säger regissören Pekka Milonoff, som var den som fick välja pristagare i år. 

På svenska finns 
Frusna ögonblick, 1988 (Unohdettu vartti)
Station Gagarin, med teckningar av förf., 1988 (Väliasema Gagarin)
Go Moskva go; Jukka Uotila [foto], 1989 (Go Moskova go)
Paradis ultra light, 1992 (Tyhjän tien paratiisit)

Finlandiapriset är på 30 000 euro, motsvarande drygt 270 000 kronor. Tidigare mottagare är bland andra Sofi Oksanen, Kjell Westö och Bo Carpelan.

Den unika skyddsmantelmadonnan i Övertorneå kyrka

Besökte kyrkan i Övertorneå idag och jag blir alltid lika imponerad trots att jag besökt den hundratals gånger. Under fem tonårssomrar jobbade jag som guide och det var verkligen ett kul sommarjobb. Dessutom fick jag förena två intressen; kultur och språk. Självklart var jag inte riktigt medveten om allt det vackra och unika i kyrkan även om jag läst in mig på t ex orgeln och skulpturerna.  

Som vuxen kan jag ana den enormt stora dramatiken som den fruktansvärda översvämningen på 1600-talet måste ha inneburit. Människor dog, hus, byggnader av olika slag och Särkilax kapell drogs ned i vårfloden. I kapellet fanns en del vackra skulpturer, däribland Skyddsmantelmadonnan från 1300-talet. De flesta skulpturer sköljdes iland och kunde återföras till den nya kyrkan så småningom. Just madonnan återfanns vid slåttern sommaren efter vårfloden. Skulpturerna anses härröra från Uppsala domkyrka och av Skyddsmantelmadonnan sägs det endast finnas tio stycken i hela världen. Förutom att Särkilax kapell blev uppmärksammad av ärkebiskopen i Uppsala visade även påven i Rom särskilt intresse för denna den mest nordliga av kyrkor. Detta kan förstås vara en av orsakerna till att en hel del spännande skulpturer hamnade i Övertorneå.

Skyddsmantelmadonnan, även kallad Skrinmadonnan, är av trä och formad som ett altarskåp. När skåpet är stängt ser betraktaren Jungfru Maria med Jesusbarnet och när manteln är utfälld ser vi Gud och en skara människor som ber. Det vanliga är att det är de tolv apostlarna som är skyddade i manteln, men hos skulpturen i Övertorneå är det alltså människoskaror också. Konstverket utstrålar skörhet och styrka samtidigt. Skyddsmantelmadonnan är lätt tycka om!

Det är fascinerande att tänka på hur länge skulpturen funnits, hur många människor som sett och känt på detaljerna, vem som omsorgsfullt snidat och målat. Så, nästa gång du besöker en kyrka, se dig om och undersök någon detalj lite extra. Nästan alltid döljer sig en intressant och spännande berättelse bakom!

Keplers deckare Eldvittnet ok, men inte mer

Lars Keplers tredje deckare, Eldvittnet, utkom för drygt en vecka sedan och jag har precis läst ut boken på 560 sidor. Deckaren är lättläst och indelad i mycket korta kapitel som förstås bidrar till tempot i berättelsen.

Läsaren får åter möta kriminalkommissarie Joona Linna som denna gång är föremål för en internutredning och därmed inte får delta i arbetet på ordinarie vis. Självklart har detta ingen som helst betydelse för Linna.

Storyn i Eldvittnet: på ett behandlingshem för unga kvinnor/tonåringar med destruktivt beteende hittas en av flickorna mördad i en säng i isoleringsrummet med händerna för ögonen. I en tillhörande byggnad finner polisen den enda jourhavande personalen mördad. En av flickorna, Vicky, är försvunnen och naturligtvis blir hon misstänkt för morden. Som om detta inte vore nog så blir Vicky misstänkt för människorov på en liten pojke. Nu gäller det att hitta Vicky i tid innan hon skadar pojken. Till detta tillkommer en rad skumma samtal från Flora som påstår sig ha information om mordet genom sina mediala gåvor. Här har Kepler alltså dukat fram en ordentlig härva med en rad trådar att dra i.

Jag ska självklart inte avslöja hur det går, men dock reflektera lite allmänt om boken. Positivt: bladvändare, driv i texten, språket helt ok, läsaren får lära känna Linna lite mer (framför allt i slutet), samhällskritiken (finns det någon deckare som inte innehåller någon form av samhällskritik? Det ingår ju i konceptet) mot psykiatrin, barnhem, fosterhem och bristen på uppföljning av barn som placeras i olika "hem". Över huvud taget innehåller berättelsen en spänning mellan barn och vuxna och jag som läsare blir åter igen påmind om barns utsatthet och beroende av vuxna. Att ha med barn i denna typ av berättelser gör också att det blir kontraster mellan det oskuldsfulla och det mörka, även om flera av de unga personerna i Eldvittnet inte är särdeles sympatiska utan tvärtom riktigt råa. Boken utspelar sig i Stockholm, men också i Sundsvall, Östersund och även Malmberget och Gällivare nämns. Det glädjer ju en norrbottning, även om historien är blodig. Mindre bra: en deckare bland andra, för seg i mitten, för ytliga personporträtt, några bistoryn som blir lite för mycket, händelser staplas på varandra och för lite överraskningar.

Eldvittnet avslutas med en cliffhanger och jag undrar om författaren (eller jag ska väl säga författarna) är så osäker på att nästa bok inte kommer att bli läst annars. Självklart var ju mediauppbådet 2009 kring vilka som gömde sig bakom pseudonymen Lars Kepler ett marknadsföringstrick som gick hem. 

Avslutningsvis så tycker jag att Keplers första deckare Hypnotisören var bättre än både Paganinikontraktet och Eldvittnet. Så nej, Kepler, det här duger inte! Jag rekommenderar läsare som är sugna på deckare att ge sig i kast med Roslund och Hellströms böcker. De är riktigt, riktigt bra och ger en djupare bild av personer och samhällskritiken.

Norsk fakir/konstnär hängde i köttkrokar

På Kulturens Hus i Luleå äger "En smärtsam helg" rum just nu. Man kan säga att det är en form av festival med performance och föreläsningar kring temat smärta. Arrangörer är PAiN (Performance Art in Norrbotten) och Galleri Syster. 

Det mest spektakulära performancestycket under festivalen  var jag och såg och upplevde igår, nämligen den norske fakiren/konstnären Håvve Fjell från Pain Solution i Oslo som själv hängde i köttkrokar. 

Det ska verkligen erkännas att jag var väldigt tveksam till att se detta. Jag menar, hänga i köttkrokar??? Är det verkligen vettigt? Men såklart är jag förstås medveten om att vad som är vettigt och vad som är konst är högst individuellt. Och jag får ifrågasätta mitt eget behov av att definiera saker - varför är det så viktigt? 

Jag hade befarat att jag nog måste gå ut ur lokalen efter några minuter och mest troligt kräkas, men så blev det verkligen inte. Jag satt fascinerat och tittade på hela processen i drygt två timmar: förberedelser med desinfektion, vita gummihandskar och munskydd följt av införandet av krokarna (ja, detta var lite läskigt men publiken behövde inte stå tätt intill och se på). Efter en timme riggades Fjell upp i en massa rep och blev sedan sittande i lotusställning i luften i ca 45 min. Innan konstnären/fakiren riggades upp pratade han med oss i publiken. Hans två assistenter var fram till honom med jämna mellanrum för att checka läget och ge honom vatten. (Fjells plan var att hänga i en timme, men han fick tungt att andas.) Och ja, det var faktiskt vackert och sakralt på något vis. Nästan inget blod rann ur såren. Den rituella musiken som spelades hela tiden bidrog förstås, liksom ljussättningen och cirkelformationen. Efteråt fick vi i publiken (vi var ca 50 st, varierande åldrar och ungefär fifty- fifty män/ kvinnor) ställa frågor.

Idag deltog jag på ett seminarium med Håvve Fjell för att få ytterligare kunskap och en djupare bild av denna performancekonst som kallas Body suspension och existerar i hela världen. Att utöva denna typ av ritual är inget nytt utan har funnits i årtusenden. Han påpekar att vi idag är rädda för smärta och att de enda smärttillstånden som är accepterade är i samband med förlossning och idrott. Smärtor som, ofta i alla fall, har en positiv utgång vilket han menar att hans smärta också har. Smärta som vi på de nordliga breddgraderna också accepterar är kyla. 

Fjell vill inte svara på frågan vad hans budskap är eftersom det är upp till åskådaren att bestämma. Men hur ska vi i publiken uppleva smärtan, som ju är en viktig del av processen? Visserligen kan vi ana smärtan, men det är ju trots allt bara den som hänger i krokarna som känner smärtan. Vi hade en diskussion i rummet om att publiken (även jag) snabbt glömmer att det är smärta inblandat utan ser performanceakten som en vacker bild. Konstnären påpekar också att för honom är smärtan ett verktyg till att försöka nå ett meditativt tillstånd jämförbar med yogin och schamaner  (dock har Fjell aldrig nått det tillståndet...) och ge åskådaren en vacker bild. Han erbjuder sin kropp för en konstnärlig upplevelse.

Redan som barn var Håvve Fjell intresserad och fascinerad av olika typer av smärta. Självklart reagerade omgivningen och undrade vad som var fel, men pojken hade inte ett beteende som tydligt kunde kopplas med ett självskadebeteende där personen ofta mår psykiskt dåligt och måste skada sig för att tillfälligt bli ångestfri. Fjell mådde inte dåligt utan var bara fascinerad av smärta. Personer som sysslar med body suspension låter även andra människor föra in krokar i huden i motsats till individer som skadar sig själva. Dessa litar inte på någon annan. 

För att klara ekonomin deltar Fjell också i en rad shower med fakirinslag. Det verkar vara mycket mer underhållningsbetonat.

Jag vill avsluta med att säga att det var mycket bra att få se hela processen inklusive förberedelser och sårtvätt samt påföljande samtal. Detta upplevde jag som viktigt för att få en större förståelse. Men extremt är det, det kommer jag inte ifrån...

Bilden ovan är från nsd.se (som skrev om performanceakten idag, men tyvärr bara om själva det fysiska och inte om det estetiska)

Meänkielinen messu Luulajan tuomiokirkossa sai veet silhmiin

Tänhään mie ja nuin 100 muutta saima kokea messut jossa saarnathiin ja veisatthiin meänkielelä. Se oli kyllä niin fiiniä ja oikein kraapi syäntä. Mie puhuin muitten kans ja niillä oli sama tunne. Mulla tullee minun Mummi miehleen joka ei saanu puhua suomea (niinku silloin sanotthiin kielestä) koulussa ilman että opettaja löi sormile ja vain ajatus että pappi olis käyttäny meänkieltä saarnassa olis ollu utopia! 

Virret jokka me veisasimma oli käänetty Linnea Nylundiltä, Bengt Pohjaselta, Bertil Isakssonilta ja Gun Olofssonilta. Hyvin tehty! Virret oon testimateriaalia ko niitä ei vielä ole otettu viralisesti käythöön Ruottin kirkossa. Mie halvan kans kiitää kaikkia muita jokka oli järjestänheet nämä messut.

Kirkonmenoitten jälkkheen oli kirkkokahvit ja tietenki tarjotthiin kangoskakkoja ja kahvijuustoa!

Tässä toinen värssy virrestä Oi Herra suuri/O, store Gud (kääntäny Linnea Nylund)

Ko riehuu pitkänen ja myrsky pauhaa
ja leihmaus leikkaa taihvaan pilvistä.
Ko satheen friskit, kylmät kuurot laulaa
ja vesikaari loistaa ylhäältä,
sielussa kaikuu kiitos ilonen:
Hään suuri oon, hään suuri oon!
Sielussa kaikuu kiitos ilonen
Jumala suuri, suuri oon!

Finlandianominering till Tornedalen

I förrgår blev det klart vilka författare som nominerats till årets stora finska litteraturpris, Finlandiapriset. Till min glädje konstaterar jag att Rosa Liksom, från Ylitornio i Tornedalen (sedan länge boende i Helsingfors), är en av de utvalda med sin roman Hytti nro 6. Känns jättekul! 

Rosa Liksom, född 1958 som Anni Ylävaara, är en mångsidig konstnär. Hon skriver romaner, noveller, serier och jobbar även med foto, bildkonst, film, installationer, teater...Ett av hennes spännande projekt är det s k Burkaprojektet från 2008, se gärna mer på www.rosaliksom.com, med både foto och film. Konstnären har placerat den blåa burkan i den finländska naturen och resultatet är bedårande vackert. Blå burka och vit snö = finska färger, men det finns också andra fantastiska färgkonstellationer. Förutom vackra bilder reflekterar konstnären förstås kring kvinnor och burka.

Liksom skriver på finska, meänkieli och helsingforsslang. Hennes böcker är översatte till nästan 20 språk, dock inte så många verk till svenska.

Finlandiapriset delas ut 1:a december. Spännande!

PS.  Anni Ylävaara tog författarnamnet efter att ha levt en tid i ett svenskspråkigt kollektiv där det vanligast ordet i samtalen var "liksom".

Bilden ovan tagen av Kari Pullinen, kunstikeskus.se

Nyt se saapi riittää!

Mie olin Matarengissa pyhän aikana ja sunnuntaina menin ulos kävelehmään. Mulla oli reflexivästi päällä ko ulkona oli säkkipimeää. Se ei ollenkhaan ollu soma kokemus marsia ko ei yhtään katulamppua loistanu. Mie en ole meinanu kirjottaa tästä Styrmannin liikheestä mutta nyt mulla kiehu yli! Mulla on kuitenki aika hyvät jalat ja näen hyvin (no, mulla oon silmäklasit mutta niitten kans näen hyvin) ja kuitenki olin niin lähellä langeta ko en nähny että asfaltissa oli kuoppia. Oli siinä ja hänessä että mie en joutunu kravhiin. Miten sitte ihmisillä jolla oon vaikeuksia liikua?

Tämä hulluus vaikutta niin paljon ihmisitten elähmään ja varsinki fyysisheen ja psyykisheen terhveutheen. Monet tuntee ittensä isoleeratuksi ko ei ulos tohi mennä kävelehmään tai ajaa piiliä/pyörää. Ei pääse kylhään tai kaupphaan. Ei voi olla matkassa eri vapaajan aktiviteetissä jos ei asu aivan lähelä. Mie hunteeran kuinka paljon kaikki nämä asiat maksavat yhteiskunnale. Se oon tyyristä ko me ihmiset tarttema hoitoa vårdcentralissa tai sairaalassa. Mitä esimerkiksi murtunu jalka maksaa? Jos krockaa piilin kans? Miten se vaikuttaa ko ei voi olla ulkona ja tuntea ittensä turvaliseksi?

Mie häyn kans tunnusttaa että en ossaa ja tiiä kaikkia eri vaiheita tästä sähkösirkuksesta mutta mie tiiän kuitenki sen että tämä asia ei ikinä olisi menny näin pitkäle etelässä ja/tai Stockholmissa, Göteborgissa, Malmössä. Jos kunta ei olisi pystyny ratkasemhaan asiaa niin valtio olis ottanu vasthuun. Ihmiset ei olis hyväksynheet tämmöstä pimmeyttä ja politiikot olisi häätynheet tehhä jotaki eikä vain oottaa ja oottaa! 

Mie tykkään että matarengilaiset ja haaparantalaiset vaativat että politiikot ottavat vastuun NYT. Jos kunnan politiikot eivät itte voi ratkasta asiaa (siltähän se näyttää) niin vaatikaa apua Norrbottenin riksdagspolitiikoilta/kansaneustajilta. Ja jos se ei auta niin menkää vielä korkeamalle. Tämä hulluus hääty loppua varsin!

Kuvan olen ottanu kotisivulta expressen.se

Nationell litteraturutredning, del 1 klar

Litteraturutredningen överlämnade den 28 oktober 2011 ett förslag till regeringen om användningen av medel som avsatts för 2012 för stöd till litteratur och läsfrämjande. Utredningen föreslår att regeringen under 2012 initierar tre olika försöksverksamheter i syfte att främja läsning och öka tillgången till kvalitetslitteratur.

• För att stärka det läsfrämjande arbetet föreslås en miljon kronor till nya former för samarbete mellan folkbiblioteken och det civila samhällets organisationer i det läsfrämjande arbetet. 
• För att stödja den fysiska bokhandeln som förmedlare av kvalitetslitteratur föreslås ett riktat stöd på totalt en miljon kronor för litterära evenemang i bokhandeln. 
• Vidare föreslås ett riktat stöd på totalt en miljon kronor för elektronisk utgivning av tidigare utgivna titlar. Syftet är att främja tillgången till svenskspråkig kvalitetslitteratur på den framväxande e-boksmarknaden.

Från http://www.sou.gov.se/litteratur/rapporter.htm
  ---------------
Nu ska sägas att detta är del 1 av utredningen som presenteras i sin helhet hösten 2012. Några korta reflektioner dristar jag mig ändå att ha. Jag tycker det är spännande med lite ja, modiga förslag. Eller kanske förslagen inte är modiga egentligen utan bara högst tidsenliga. Stöd till läsfrämjande arbete är ju kanske inget oväntat, men naturligtvis mycket viktigt! Dock är jag lite överraskad av det lite mer kommersiella tänket i att stödja boklådor och utgivning av e-böcker.

Ovannämnda tre förslag ska gälla under 2012 till att börja med. Funkar de bra så förlängs åtgärderna. Jag tycker det är bra med stöd till lokala bokhandlare. De fyller en mycket viktig roll och är ett utmärkt komplement till bibliotek. Att stödja utgivning av svenska e-böcker är också viktigt om vi vill vara med i "matchen". Konkurrensen om e-böcker kommer att öka kraftigt och självklart har stora internationella jättar relativt enkelt att tugga sönder den svenska begränsade marknaden.

Tyvärr nämns inget om stöd till litteratur och läsfrämjande åtgärder vad gäller våra nationella minoritetsspråk. Detta är en allvarlig brist, men jag hoppas verkligen att utredningen presenterar förslag kring dessa frågor i september 2012.



 

 

 

Romanen Norrlands svårmod

Therese Söderlinds debutroman Norrlands svårmod - roman om ett försvinnande kom ut för drygt ett år sedan och jag har äntligen tagit mig tid att läsa den. 

Boken handlar om Anna, 23 år, och hennes berättelse om sin barndom och sitt möte med det förflutna som vuxen. Anna växer upp i Västernorrland tillsammans med mamma, pappa och storebröderna Charlie och Mattias. Snabbt anar man som läsare att familjen inte är särdeles harmonisk även om där finns kärlek, skratt och bus. När Anna är sju inträffar något förfärligt: brodern Charlie försvinner spårlöst under en älgjakt. Och inte nog med det; Mattias försvinner också ut ur Annas liv liksom båda föräldrarna. Naturligtvis är detta fruktansvärda upplevelser som sätter djupa spår hos Anna. Konstigt vore det väl annars!

Anna flyttar hem till moster Erika och hennes man. Så småningom får Anna en lillasyster, Olivia. Så från att själv ha varit lillasyster blir Anna storasyster i en ny familj. Över detta svävar ovissheten om vad som egentligen hände ursprungsfamiljen. När Anna är 13 år kommer hon, via skolan, i kontakt med Petter som är  kring 25 år. Anna känner en stark dragning till Petter som utnyttjar Anna på flera sätt, inte minst sexuellt. Annas destruktiva beteende fortsätter in i vuxen ålder och blir ett sätt att hantera det svåra. Hon har också en stark rädsla att vara själv. Läsaren får sedan följa Annas kamp att förstå, bearbeta och åtminstone försöka försonas med sin historia samt hitta ett fungerande beteende.

Boken är en slags utvecklingsroman med psykologisk spänningsthrillerkänsla. Miljöbeskrivningarna är detaljerade och levande.  Jag känner igen mig i det lingonhöstiga, grådisiga och snöiga landskapet. Personskildringarna är bra och språket flyter på. Tyvärr är romanen för invecklad och jag har tappat min nyfikenhet på hur allt egentligen gick till när familjen mer eller mindre utplånades när boken närmar sig slutet  (ärligt så tappar jag intresset lååångt innan slutet). Det blir helt enkelt för många turer och Söderlind hade vunnit på att skala av.  Men jag vill ändå göra det klart att romanen är läsvärd och en helt ok debut! 

Söderlind har mottagit Norrländska litteratursällskapets/Författarcentrum Norrs litteraturpris 2011 för sin debutroman. Författarens nästa bok har titeln Vägen mot Bålberget? och utspelar sig på 1600- talet och 1975. När boken utkommer är ej klart.

Vad är konstnärlig kvalitet?

Ok, jag vet att detta inlägg verkligen innebär att jag ger mig ut på både tunn och hal is...men gör i alla fall ett försök att formulera några tankar efter att idag deltagit i samtal om just konstnärlig kvalitet.

Vad är kvalitet? Kvalitet för vem? Enligt vem? Kan vi hitta några gemensamma kriterier för vad kvalitet är eller är upplevelsen av kvalitet verkligen helt och hållet subjektiv?

Ibland förs några kriterier fram som skulle kunna vara indikatorer för kvalitet: originalitet, hållbarhet, komplexitet, enkelhet och ibland även upprepning. Självklart är dessa kriterier inte heller enkla att definiera. Vad innebär att något är hållbart? Jag kan se att en del verk, eller klassiker om man så vill, verkligen står för hållbarhet. Dessa verk tål att gestaltas om och om igen oavsett tid och rum, men hur kan vi idag veta vad som verkligen blir hållbart i framtiden? Det finns gott om exempel där verk bedömts som icke hållbara, men som i efterhand visat sig var mycket hållbara. Begreppen komplexitet och enkelhet kan ju tyckas vara motsatser, men behöver inte vara det. T ex är Tranströmers poesi både komplext och enkelt. Kanske har författaren börjat med betydligt fler ord och sedan skalat av och skalat av för att få fram essensen.

Begreppet konstnärlig förnyelse är riskabelt. Det finns inget som garanterar god kvalitet enbart för att det är nytt. Ibland kan det rent av vara bättre att fördjupa det verk man har än att plocka in något nytt. Naturligtvis ska traditioner brytas för att det ska bli dynamiskt och spännande, men att förnya kan i sig inte vara ett mål för att uppnå konstnärlig kvalitet. Ofta refererar vi idag till verk från förr på ett eller annat sätt och det kan ju verkligen vara en bra sak. Konstnärlig förnyelse har förstås flera aspekter, t ex nya inriktningar, repertoarer, gränsöverskridande samarbeten, arbetssätt för att nämna några.

Det är bättre att tala om kvaliteter än kvalitet. Dessutom är kvaliteter beroende av ett sammanhang, av tid och plats. Kvalitet är föränderligt. Detta är viktigt att komma ihåg.

Vidare tänker jag på humor och komedier som oftast kanske uppfattas som ytliga. Men visst kan roliga böcker, komedier på teater eller film också innehålla flera kvaliteter! Flera av våra teaterklassiker är ju också komedier och kan då sägas innehålla bl a ingrediensen hållbarhet.

Är det då en skillnad om en s k kritiker bedömer kvaliteterna i t ex en teaterföreställning eller om publiken gör det? Naturligtvis beror det på vad personerna har för referensramar. Kritikern har detta som jobb, medan publiken kanske inte alltid har samma erfarenheter. Det är precis på samma sätt som inom andra samhällsområden. En bilmekaniker kan bedöma min bils kvalitet mycket bättre än jag kan, men säkerligen skulle jag komma fram till liknande bedömningar som han/hon om jag fick lite tid och erfarenhet.

Så, kan vi definiera kvalitet? Ja, jag tror att vi kan det till en viss del. Vi måste dock komma ihåg att skilja på den personliga smaken och på kvalitet. Ibland måste vi sätta oss över den personliga smaken. Självklart kan den personliga smaken och upplevelsen av kvalitet sammanfalla. Kvalitet kräver mycket arbete och det brukar märkas. Det viktiga är dock att diskutera kvaliteter och hålla dialogen levande!

Tankar om en bokhandel

Jag tycker alla kommuner ska ha en bokhandel. Det är en rättighet att kunna strosa runt bland nya fräscha böcker och bli inspirerad av spännande och vackra bokomslag. Självklart är bibliotek än viktigare; här kan vi låna böcker kostnadsfritt och alla har samma rättigheter. På biblioteken finns även musik, filmer, tidningar, tidskrifter och ibland erbjuds andra aktiviteter som författarbesök och sagostunder. Boklådor kompletterar biblioteken. Ibland vill man helt enkelt köpa en bok.

Idag har "fysiska" boklådor stenhård konkurrens av nätbokhandeln. Det gäller priser, leveranstider och utbud. Så what's the point i att ha och driva en "vanlig" bokhandel? Jag tror inte det går att enbart ha böcker och eventuell annan media till försäljning. Man måste erbjuda paketerade upplevelser i form av läsecirklar, författarbesök, bokdejting, tävlingar, litterära resor, vip-dagar/kvällar, boktips, litterära mötesplatser och framför allt kompetens. Det har inte en nätbokhandel. Ett komplement kan också vara att upplåta en del av bokhandeln till ett antikvariat.

Jag besökte en av Norrbottens boklådor i lördags och blev besviken. Självklart utgick jag ifrån att årets Augustprisnomineringar skulle finnas framplockade på ett bord. Augustpriset är trots allt en stor svensk litterär utmärkelse och att bli nominerad är viktigt. Tyvärr sa bokhandlaren att de bara köper in inbundna böcker på efterfrågan! "Det är ändå ingen som köper inbundna titlar här. Det är bara pocket som går åt och då mest deckare. Folk är väl inte så belästa här!" Men vad är detta?? Vad är det för syn på folk? Jag tycker det är en tragisk ingång för en bokhandlare. Hur kan man tro att nya kunder ska hitta till litteraturen om man inte ens köper in bra litteratur? (jo, det fanns några bra titlar också...) Jag talade med stora bokstäver och påpekade att de ju inte ens skyltade med Nobelpristagaren Tomas Tranströmers litteratur i skyltfönstret. Bokhandeln hade köpt in Herta Muller ett tidigare år och ingen hade köpt. Alltså var det ingen ide att köpa in någon annan pristagare heller! I skyltfönstret ser jag kokböcker och någon deckare. Jättebra, men kanske hade det inspirerat någon att kliva in i bokhandeln och köpa en Tranströmer eller en av de nominerade till Augustpriset om man åtminstone sett några av böckerna i fönstret! Personalen påpekar vidare att de inte kan konkurrera med nätbokhandeln. Nej, och absolut inte med ovan beskrivna attityd! Skärpes!

Utveckla Kattilakoski i Övertorneå!

För en vecka sedan besökte jag den mäktiga Storforsen i Älvsbyns kommun. Under de timmar jag var där mötte jag kanske runt 50 personer och det i mitten av oktober. Nu var ju vädret ljuvligt, men ändå. Storforsen ligger ju dessutom 40 km från Älvsbyns centrum som inte heller kan sägas vara en alltför stor metropol. Vid forsen ligger hotellet som är ett rätt stort komplex. Vi fikade och promenerade runt, fotade lite och andades.

I min hemkommun finns Kattilakoski, ca 2 mil från Övertorneå centrum. Forsen här är fin om än inte lika överväldigande och ångade som Storforsen. Kattilakoski har andra charmanta sidor, t ex är det bara 150 meter till Finland. Vid älven finns en jättefin byggnad med restaurang (Kattilakoski gastronomi som också vunnit priser) och i anslutning även möjlighet att hyra bastu. Konferenser kan också hållas här. Problemet är bara den att dessa faciliteter enbart har öppet sommartid. Kommunen har (i princip) årligen svårt att hyra ut restaurangen. Innan detta "komplex" byggdes arrangerades i alla fall vissa aktiviteter. Så var också fallet när denna byggnad var ny, men sedan har aktiviteterna dalat i antal.

Jag inser att det är delvis orättvist att jämföra Storforsen med Kattilakoski, men varför inte hämta viss inspiration? (vill också flika in att även Storforsen har förbättringsmöjligheter...) Kattilakoski skulle kunna erbjuda fler paket, t ex islossningspaket. Det är mycket speciellt att se och uppleva isens massiva förlossning. Det vet alla som upplevt det! Självklart är det svårt att veta exakt
när isen går, men det är ju en del av spänningen. Precis som när man är på valsafari och då menar jag sådana utan garanti. Eller varför inte ett norrskenspaket? I norra Finland finns ett par igloon där gästerna sover på renfällar och kan studera norrskenets vackra levande flammor genom taket. Arrangörerna tar bra betalt och gästerna står i kö. Jag menar inte att Kattilakoski/Övertorneå kommun ska kopiera hela iden men kanske en del? Gästerna skulle säkert räcka till flera arrangörer än enbart de i Finland. Kanske en amfiteater på isen utanför byggnaden? Publiken kan välja att sitta ute eller inne med hjälp av dagens teknik. Jag förstår mycket väl att det finns en oro hur och vem som ska kunna betala om arrangemangen går back, för att inte tala om hyreskostnaderna. Men varför inte börja med att prova en åretruntverksamhet i projektform under säg tre år. Jag tror att det skulle vara möjligt att få loss EU-medel till detta. Självklart krävs en egeninsats också. Kanske kunde näringslivet stötta?

Ska man ha öppet året runt gäller det ju att även locka lokalbefolkningen och en god hjälp till detta är att engagera det lokala civilasamhället, d v s organisationer, föreningar, studieförbund och enskilda kulturarbetare. Och näringslivet. Då menar jag från både den svenska och finska sidan. På detta sätt skulle program av olika slag kunna arrangeras och befolkningen skulle helt klart känna sig som en del av projektet. Inte nog med det, kanske kunde vissa tycka det var kul att t ex jobba i kafét. Självklart är det viktigt med en restaurang med professionella kockar, men ett kafé skulle vara ett bra komplement.

Jag tror att samverkan kan leda till framgång men det krävs även mod och framtidstro!

Platsens betydelse och lite Miró

Igår kväll kom jag hem från en tjänsteresa till Visby. Denna fantastiska ö och stad där miljön verkligen är starkt påtaglig. Det känns som att det när som helst kan dyka upp en munk från medeltiden! Jag började fundera på just platsens betydelse. Vad hade Visby varit utan det medeltida (och forntida) arvet? Vad har ringmuren för betydelse? Dessa tankar förde mig i sin tur till en upplevelse jag hade i sensomras.

J och jag åkte till Mallorca i augusti. En ö som jag blev positivt överraskad av. Jag hade trott att det bara skulle vara Sällskapsresakänsla med svenska menyer och jobbiga grisfester, men vi kunde verkligen känns det genuint mallorcanska så fort vi kom utanför Palma. (Att hyra bil och upptäcka ön var helt fantastiskt. Och Palma är faktiskt en jättefin stad!)

En dag besökte vi Joan Miró-museet i Palma. Miró föddes i Katalonien 1893 och dog i Palma de Mallorca 1983, där han även bodde en stor del av sitt liv. Miró kanske är mest känd för sina surrealistiska målningar i starka färger och för skulpturerna med vissa mänskliga drag. Det är väldigt mäktigt att uppleva Mirós konst så nära inpå. Det går liksom inte att värja sig. Museet var ett riktigt bra museum med utställningar, ateljéer samt kontemplativa miljöer runt om som inspirerade konstnären i sitt arbete. Förutom konst av Miró fanns även samtida spanska konstnärer representerade. Självklart fanns en museibutik och ett café. Det som jag gillar med denna typ av museer är just att man som besökare får en känsla av miljön som konstnären verkade i. Vi såg ut över havet, hörde cikadorna och kände doften av citron och rosmarin. En av ateljéerna var en vacker byggnad inspirerad av Le Corbusier. Det största intrycket var just ovan nämnda ateljé där allt; material, färger, staffli, målningar, möbler var precis som konstnären lämnade det. Hans kläder hängde också där. En mycket speciell känsla av närvaro.

Ja, slutligen vill jag bara påminna mig själv och andra om att ta tillvara platsens själ! Glöm inte detta när samhällsomvandlingar äger rum. Det är inte ”bara” att flytta en byggnad och placera den på ett nytt ställe. Vad händer då med själen?

Karin Alfredssons roman Den sjätte gudinnan

Författaren och journalisten Karin Alfredsson, ursprungligen från Västerbotten, har skrivit ett flertal romaner om läkaren Ellen Elg (varför detta krystade namn?). Ofta har böckerna någon form av spänningsmoment, nästan åt deckarhållet till och på omslaget till Kvinnorna på 10:e våningen står det ”dokumentärthriller”. Alfredsson har rest mycket och arbetet med olika kvinnofrågor vilka inspirerat hennes skrivande. Romanerna utspelar sig i Zambia, Vietnam, Polen och boken jag skriver om här, Den sjätte gudinnan, i Indien. Författaren har precis kommit ut med den femte boken om Ellen Elg, Pojken i hiss 54, som utspelar sig i Pakistan och Dubai.

I Den sjätte gudinnan vistas Elg några månader i norra Indien för att utvärdera ett kombinerat hälso- och juridikprojekt i FN:s regi. Hon samarbetar med Madhu, en indisk advokat med mänskliga rättigheter som specialitet.

Läsaren får möta ett flertal kvinnor och deras mycket svåra liv. Amrita har utsatts för ett mordförsök av sin egen man och svärmor. Mannen kastade ett spritkök på Amrita med svåra brännskador som följd. Sedan skaffade mannen en ny fru. En annan kvinna blir bränd med ett strykjärn av sin man. Kali är 17 år och har flytt sin hemby och tagit skydd i staden. Kali är kastlös och har blivit våldtagen. Hon lever på gatan med sin lilla babydotter. Usha väntar sin tredje dotter vilket är en katastrof i det indiska samhället. Döttrar är en börda genom att familjen måste betala en stor hemgift till mannens familj. Betalas inte en god hemgift är risken mycket hög att kvinnan blir mördad eller utsatt för mordförsök. En son innebär en garanti för föräldrarna på ålderns höst. En kvinna ärver ingenting. Änkan Parvati står också utanför samhället eftersom hon inte ”lyckats” hålla sin man vid liv! Som ni märker är boken fylld av hemskheter och stundtals blir jag illamående och måste lägga romanen ifrån mig. Det som kvinnorna utsätts för är vedervärdigt och står i stark kontrast till de färgglada sarin som kvinnorna bär. Men mitt i allt elände finns styrka och hopp. Någon tar mod till sig och genomgår en skilsmässa. Andra kvinnor tar lagen i egna händer. Att gå via rättsystemet tar 15-20 år och då är utgången ändå mycket osäker. Dessutom är det en sak vad som står i lagen och en annan sak hur det ser ut i verkligheten.

Alfredssons bok är viktig. Den belyser kvinnofrågor ur olika perspektiv och ur olika kulturer. Dock saknar jag en problematisering, ett djupare tag om frågorna. Kanske hade det varit en idé att inte skildra så många kvinnor utan istället fördjupa sig i några. Alfredssons bakgrund som journalist lyser igenom. Boken känns lite reportageaktig och språket är stundvis för snabbt. I Den sjätte gudinnan är spänningsmomentet inte med på samma sätt som tidigare och det är lika bra, tycker jag. Summa summarum: romanen tar upp ett viktigt ämne men formen är inte så lyckad.

Utställning med hattaffär och Cecils café i Övertorneå?

Min pappa är född och uppvuxen i Övertorneå och minns förstås allt som förut fanns i samhället. Han pratar om hattaffärer, mejeri, Blå lyktan och Cecils café. Företeelser som jag inte alls känner till. I helgen har jag besökt mina föräldrar och tillsammans tittade vi på gamla foton och pappa pekade sedan ut de aktuella platserna IRL. Frippes, dagens ungdomsgård, var jägmästarbostad (därav Jägmästarparken) och i närheten av kyrkan låg mejeri, hattaffär och Blå lyktan. De två sistnämnda byggnaderna finns kvar än idag, dock som bostadshus. Fotografierna hittade vi på en hemsida som jag fått tips om, www.happis.nu (rörig sida, men du hittar bilder från ÖTÅ via en länk till höger) Trots den haparandabetonade sidan finns alltså flera bilder från Övertorneå. De flesta är gamla vykort. Fotografier finns också på www.overtornea.blogspot.com (där finns länkar till fler sajter)

Jag tycker det vore en kul idé att Övertorneå kommun, gärna i samarbete med flera parter, satte samman en utställning med gamla fotografier. Medborgarna har säkert bilder hemma som skulle passa ypperligt och komplettera de mer professionella fotografierna. Inte då bara på byggnader och miljöer, utan på det viktigaste, nämligen människorna. På detta sätt ökas engagemanget bland kommuninvånarna och det är alltid av godo samtidigt som intresset för fotokonst kan öka/ta sin början. Kanske kunde utställningen visas på Röda kvarn eller på biblioteket? Gör gärna en vandringsutställning som kan turnera på äldreboenden och förskolor/skolor. Jag utlovar spännande samtal, möten och minnen!

OBS! Respektera copyright

Fotot ovan: Övertorneå centrum med Cecils café och Kooperativa från 1930-talet.
Kortet tillhör Rolf Lustig, Haparanda.

Kinesiskt boktips live från Istanbul

Istanbul är en fantastisk stad! Vänliga och hjälpsamma människor där öst möter väst, kulturcentra och spännande konsthallar med Bosporens bultande hjärta runt hörnet. Jag har varit här i några dagar och upplevt en massa. Det mest påfallande är de mäktiga byggnaderna i form av framför allt palatser och moskéer. Sveriges arkitektoniska byggnader känns ja, liksom, lite beige. Ett av palatsen är det berömda Topkapipalatset (kakelfrosseri, guld, pelare, öppna spisar, divaner…) som var de osmanska sultanernas residens och deras administrativa centrum från 1465 till 1853 (fatta; 400 år!). Palatset är ett omfattande komplex av byggnader med flera sammanlänkande gårdsplaner. Palatset fungerade som en stad i staden med upp till 4 000 personer och innehöll moské, bageri, sjukhus, myntverk, trädgårdar och ett stort harem. Dess sammanlagda areal var 700 000 m². År 1853 övergavs det som dynastins residens till förmån för det modernare Dolmabahçepalatset. Topkapipalatset förvandlades 1924 till ett museum på order av president Atatürk. Som ni förstår är palatset gigantiskt och jag var tvungen att välja en del av området. Mer kunde jag inte ta in helt enkelt. Jag valde haremet där kvinnor under århundraden bott och levt. Känslan att gå in i haremet var overkligt. Vad har kvinnorna som bott här varit med om? Hur såg deras liv ut? Hur såg maktförhållandena bland konkubinerna ut? Förhållandet med sultanen, för att inte tala om sultanens mor som hade en mycket viktig position.

Mitt i allt detta drar jag mig till minnes romanen Kejsarinnan Orkidé: Kinas sista kejsarinna (första svenska upplaga 2004) av Anchee Min. Boken handlar om hur det kunde vara att leva som konkubin, visserligen i den Förbjudna staden i Kina, men paralleller kan naturligtvis dras med konkubinerna i Istanbul. Till denna överdådiga värld kommer den unga Orkidé 1851 för att bli en av kejsarens konkubiner. När kejsaren sedan dör bestiger Orkidé tronen, men Kina är ett rike i sönderfall och hon tvingas att ta till alla medel för att hålla det samman. Den sista kejsarinnan ansågs vara mycket grym.

Det ger så mycket mer när man besöker ett resmål om man läst lite innan: gärna både fack- och skönlitteratur!

Sällskapet Gunnar Kieris vänner - ÄNTLIGEN

Länge har jag hoppats på att fler litterära sällskap ska bildas i Norrbotten och för några dagar sedan var det äntligen dags! Sällskapet Gunnar Kieris vänner bildades i 10/9 i Övertorneå. Författaren själv tycker det känns lite generat, enligt Norrbottens regionala tidningar. Jag säger: Var stolt Gunnar! Du är mycket välförtjänt av ett sällskap. Ditt författarskap betyder mycket för den tornedalska identiteten och vår egen nordliga historia.

Sällskapets syfte är att främja utgivning och spridning av Kieris verk, sprida kunskap om hans liv och gärning samt stödja honom i hans fortsatta litterära skapande. Sällskapet har sin tyngdpunkt i norra Sverige med säte i Kiruna. De planerar för en hemsida och en folder samt skissar på möjligheter att ordna litterära seminarier. Sällskapet består av Lennart Rohdin, ordförande. Ledamöter är Siv Holm, Kiruna, Lars Lindberg, Kiruna, Marita Mattsson Barsk, Övertorneå, Maja Mella, Pajala, Ulrika Persson, Luleå och Jan Unga, Luleå. Ersättare i styrelsen är Katarina Kieri, Norrtälje och Mikael Niemi, Pajala.

Jag ska med största glädje följa sällskapet och självklart bli medlem. Ser också fram emot Kieris nya roman som handlar om den äldre kvinnan Maria och utspelar sig på 1900-talet.

Bibliografi
1:a arbetskompaniet Storsien, 1972
Vi lovar att inte svika, 1974
Av dig blir det ingenting, 1976
Jag ska ändå inte stanna, 1978
Någon måste göra det, 1979
Plötsligt en dag, 1981
Varför skulle jag ljuga, 1982
Är han inte svensk?, 1985
Var som folk, 1987
Pil med järnskodd spets, 1990
Färden mot Jukkasjärvi, 1993
Glimtar ur Övertorneå sockens tidigare historia, 1996. Urval och bearbetning av Bror Muotkas samlade material.
När tranorna vänder åter, 1998
Bara ett liv, 2001
Nimrods källa, 2004
Finnmarken brinner - Ruija pallaa, 2010 (läs gärna mitt blogginlägg från januari 2011 där jag skriver om boken, )


Läs gärna mer om Gunnar Kieri och hans författarskap på norrbottensforfattare.se

(Fotot ovan har publicerats i Norrbottens-Kuriren)

Jägarna 2 - förutsägbar tuppkamp

Ok, nu ger jag mig ut på tunn is (eller?) genom att som norrbottning tycka till om filmen Jägarna 2 inspelad i Överkalix. Alla jag talat med som sett filmen tyckte den var riktigt bra och jag hade ordentliga förväntningar. Har precis kommit hem från bion efter två timmar och tio minuter med Peter Stormare och Rolf Lassgård, men måste tyvärr säga att mina förväntningar inte infriades. Trist. Filmen är absolut sevärd, det är inget snack om den saken, men jag hade hoppats på betyg fyra av fem, men känner att det blir en trea.

Storyn var alldeles för förutsägbar och filmen hade gott kunnat vara 15 minuter kortare eftersom sista delen bara var en utdragen historia. Lassgård och Stormare gör fantastiska rollprestationer och miljön är vacker. De vackra omgivningarna förstärker det obehagliga - den vackra höstnaturen i kontrast mot den blodiga mordhistorien. Kjell Sundvall har lyckats knyta ihop förra filmen med denna utan att det blir för många tillbakablickar. Dock haglar slagsmålen tätt även denna gång och ibland känns tuppkampen mellan Lassgård och Stormare lite too much.

Kvinnobilden känns betydligt bättre än i första filmen. Kvinnorna är mer aktiva och inte enbart offer. Dock har jag svårt att förstå den kvinnliga polisen Johanna Lagers (spelad av Lo Kauppi) funktion. Hon känns lite ”ditplacerad” (”Vi behöver en till kvinna i storyn! Ja, men vi sätter dit en polis utan någon vidare funktion”). Jag är trött på att så fort någon finländare är med i en svensk film så är det en tatuerad, ovårdad gangster som misshandlar sina nära. Likaså är bilden av polisen som lyssnar på klassisk musik lite jobbig. Hur många gånger har vi inte sett och läst det?

Jägarna 2 har flera positiva sidor, men tyvärr ”drabbas” jag inte av den. Speciellt inte eftersom jag inte ens tyckte filmen var spännande.

Konsthall Tornedalen = stark attraktionskraft!

För att en region ska vara attraktiv och locka människor att både bo och besöka krävs förstås flera saker: jobb, boende, bra vård, omsorg och skola. Men det räcker inte. Allt fler undersökningar visar på kulturens och fritidens betydelse. En annan starkt påverkande faktor är mångfalden. Dessa faktorer är också av mycket stor vikt vid företagsetableringar. I Norrbotten finns stora och starka basindustrier vilka förstås är jätteviktiga, men det är inte tillräckligt. Alltför många människor kommer och arbetar under veckorna och reser sedan hem under helger/ledigheter, s k "fly in-fly out". Detta kan tyvärr bli fallet i Pajala och den nya gruvsatsningen. Låt oss hoppas att jag har fel! (Många var det som trodde att IKEA-etableringen i Haparanda skulle öka antalet kommuninvånare, men så blev inte fallet...)

Ett exempel på en kultursatning äger rum i Vitsaniemi i Övertorneå kommun där det pågår ett otroligt spännande projekt, nämligen Konsthall Tornedalen kopplat med ett guesthouse. Initiativtagare och drivande är Gunhild Stensmyr, en återvändare och eldsjäl. Konsthallen, som blir cirka 1.500 kvadratmeter stor, ska rymma tre utställningshallar och målet är att visa de främsta inom samtida, internationell konst. Stensmyrs vision är att satsningen ska bli ett Tornedalens Louisiana. Jag gillar den visionen! Det är framtidstro och framåtanda. Vi behöver mer sådant i Norrbotten och Tornedalen. Konsthallen har redan väckt en del uppmärksamhet i lokala och regionala tidningar, men även i SvD och DN. Nu hoppas jag att alla som har möjlighet stöttar detta projekt! Det kommer att bli fantastiskt och betyda massor för utvecklingen i Tornedalen och länet.

(Bilden ovan från Louisiana i Danmark)

Litterära sällskap

Jag är med i två litterära sällskap: Selma Lagerlöf-sällskapet och Astrid Lindgren-sällskapet. Som medlem får jag läsa ej tidigare publicerade texter, erbjudanden om finfina resor till författarens miljöer, karaktärers miljöer eller illustratörernas miljöer, t ex Ilon Wikland. Jag har också möjlighet att besöka Astrid Lindgrens hem i Vasastan i Stockholm. Lägenheten har inga allmänna visningar utan enbart för sällskapets medlemmar och andra specialinbjudna. Ibland trycker sällskapet böcker/skrifter och nyligen fick jag Den Astrid jag minns av Rita Törnqvist-Verschuur och Spår och speglingar (Lagerlöfstudier 2011, Gidlunds förlag) med Maria Karlsson och Louise Vinge som redaktörer. Det viktigaste för mig är att jag får visa min uppskattning av författarna och deras verk. Medlemskapet kostar 150-200 kr/år.

Det finns en hel rad författarsällskap/litterära sällskap i Sverige och en sammanställd lista hittar du på De Litterära Sällskapens Samarbetsnämnds (DELS) hemsida, www.dels.nu DELS ger även ut en gemensam tidskrift, Parnass, som har olika teman. Numret i juni handlade om litterär turism. Det finns dock sällskap som ej är med i DELS så listan på hemsidan är inte heltäckande.

En fråga som ofta återkommer är om man kan starta ett litterärt sällskap när författaren fortfarande lever. Mitt svar är ja! Då finns ju till och med en möjlighet att bjuda in författaren och föra spännande samtal. Ett exempel på sällskap där författarna finns kvar hos oss är Salomonson Sällskapet Anita och Kurt i Västerbotten.

I Norrbotten finns bara ett sällskap, Eyvind Johnson-sällskapets Bodenavdelning. De jobbar med att i möjligaste mån ha öppet bagarstugan i Björkelund i Boden där Johnson föddes, med stadsvandringar i författarens fotspår och skolbesök. Jag skulle tycka det var kul om t ex Stina Aronson-sällskapet skulle uppstå. Romanen Hitom himlen från 1946 är ju fantastisk liksom t ex Syskonbädd från 1931 (även en pjäs). Eller varför inte ett Gunnar Kieri-sällskap? Hilja Byström? Gerda Antti? Vi har ju flera fantastiska författare i vårt län!

Filmen Kautokeino-upproret

Filmen Kautokeino-upproret gick på SVT 2 häromdagen och jag hade faktiskt inte sett den förut trots att den haft premiär redan januari 2008.

Storyn är följande: I mitten av 1800-talet är spriten ett mycket stort problem i Nordnorge (och självklart även i norra delarna av Finland och Sverige). Lars Levi Laestadius predikar i Kautokeino om spritens förödande krafter och hans ord tilltalar många. Folket i byn gör bot och bättring. Ingen handlar mer sprit hos byns handelsman och övriga varor köper man från Kautokeino vilket förstås leder till ekonomiska svårigheter för handelsmannen. En ny präst kommer till byn för att hindra laestadianismen att sprida sig och på så sätt även stödja handelsmannen. Turerna är många. Samerna blir fruktansvärt behandlade och skickade i fängelse för att ha sagt emot prästen och ej kommit till kyrkan. 1852 når denna tvist sin kulmen och två renskötare, Aslak Hetta och Mons Somby, dödar länsmannen och handelsmannen. Prästen blir misshandlad. Hetta och Somby avrättas 1854 och ytterligare fyra personer får långa fängelsestraff.

Filmen, regisserad av Nils Gaup, är på många sätt gripande. Inte minst scenerna när överheten kommer till byn och tvångsslaktar renar. Fotot är vackert och vidderna vida. Förtrycket kryper in under skinnet och jag känner mig upprörd. Tyvärr är karaktärerna förenklade och personerna är antingen goda eller onda. Jag saknar en fördjupad bild av t ex icke-samerna och även en mer ingående bild av laestadianismen. Det känns lite krystat att Michael Nyqvist är med i en enda scen, som predikanten Lars Levi Laestadius. Varför ha med Nyqvist överhuvudtaget? Kvinnorna hade kunnat lyftas fram betydligt mer. Som handelsman ser vi Mikael Persbrandt. Övriga skådisar är personer med samiskt ursprung. Jo, Göran Forsmark fladdar förbi – som han alltid gör så fort det är en film som utspelar sig norr om Gävle. En av huvudrollerna innehas av regissören Nils Gaup. Vidare tycker jag att slutet går alltför fort, det känns lite rumphugget.

Summa summarum: jag ger filmen betyget 3 av 5, d v s klart sevärd och ett stycke av vår historia.

Ungdomsfilm inspelad i Piteå

30/9-2011 har filmen Jag saknar dig premiär. Filmen bygger på Peter Pohls och Kinna Gieths ungdomsroman Jag saknar dig, jag saknar dig som vann Augustpriset 1992. Filmen regisseras av guldbaggebelönade Anders Grönros (fick baggen för filmen Agnes Cecilia – en sällsam historia vilken bygger på Maria Gripes roman med samma namn). Manuset till Jag saknar dig har Peter Pohl skrivit själv. Skådespelare: Hanna Midfjäll, Erika Midfjäll, Thomas Hanzon. Filmen är inspelad i Piteå.

I boken/filmen lär vi känna 14-åriga tvillingarna Tina och Cilla under deras uppväxt i en svensk småstad, som i filmen är förlagd till Piteå. På mammas födelsedag rusar tvillingarna iväg för att hinna med skolbussen, då blir Cilla påkörd bakom Tinas rygg. Kvar blir Tina som måste försöka klara sig och hålla balansen i livet utan Cilla. Jag saknar dig är en sann beskrivning av hur det kan vara att leva vidare i det svåra, där små, små händelser blir extremt laddade.

Precis som flera av Pohls ungdomsromaner passar även denna för vuxna. Det gör säkert filmen också!

För den som vill läsa om Pohls författarskap kan Monica Nordström Jacobssons avhandling, "Peter Pohls litterära projekt. En tematisk studie med utgångspunkt i debutromanen 'Janne, min vän'", vara av intresse. Monica undervisar i litteraturvetenskap vid Luleå tekniska universitet. Läs gärna några av Pohls böcker! Hans författarskap har betytt och betyder mycket för svensk ungdomsroman.

Fler filmtips med stark anknytning till oss i Norrbotten:

* Elina - Som om jag inte fanns (2003)
* Populärmusik från Vittula (2004)
* Järnets änglar (2007)

Dessutom: I morgon, 2/6, Kautokeino-upproret på SVT2 kl 21.30.

Radio- och tv-program om och på meänkieli Raatio- ja TV-ohjelmia meänkielestä ja meänkielelä

På Utbildningsradions hemsida, www.ur.se (skriv in meänkieli som sökord på sidan och du får en någorlunda samlad bild av utbudet) finns en hel del material om och på meänkieli från 2004 och fram till idag. Materialet är indelat efter hur det kan tänkas passa en viss målgrupp: förskola, grundskola, gymnasium, högskola, vuxenövergripande och lärarfortbildning. Nytt material läggs ut kontinuerligt. Här finns radioprogram, tv-program, serier, föreläsningar och program från UR samtiden. Program finns även om/på övriga nationella minoritetsspråk samt om kvänska.

I eftermiddags visades Veturihukka på SVT2, en animerad barnfilm på 12 min efter Calle och Pernilla Stalfelts berättelse Lokvargen. Lokvargen är släkt med vargarna, har ett rödgulrandigt horn på huvudet, springer snabbare än X2000 och tycker att poliser är bra. Berättare: Mona Mörtlund. Kuulusat tinosaurit (Berömda dinosaurier) sändes också på SVT2 idag. Berättare: Mona Mörtlund. Båda animerade barnfilmerna går att se på www.urplay.se

Övriga bra sajter om man är nyfiken på meänkieli:
www.minoriteter.se
www.modersmal.net/meankieli

Besöksmål med potential i Övertorneå

Fäbodar förmedlar en speciell känsla av genuin sommar och idyll. Befinner mig i Övertorneå och här finns två riktigt fina: Hanhivittikko och Koivumaa. I båda förekommer aktiviteter på sommaren och även vinteraktiviteter kring jul. Under sommaren kan man sova över i Hanhivittikko och bo på ”gammalt vis”, bada rökbastu, dricka vatten ur källan och umgås med fjällkorna. Hanhivittikko fäbod är unik. Ängs- och betesmarken är en av de mest värdefulla i Norrbotten och här finns en artrikedom som få andra fäbodar kan uppvisa. Här finns ännu växter som är utrotningshotade i Sverige. Koivumaa består av ett flertal byggnader och besökaren kan studera och njuta av livet från förr. Genom Koivumaa flyter en bäck där jag brukar fiska bäckforell vilket är en riktig utmaning eftersom fiskarna är så otroligt skygga. Det är omöjligt att använda flöte då det skrämmer fiskarna - en riktig sport!

Jag tror att båda fäbodarna skulle kunna utvecklas ytterligare som besöksmål. Fler aktiviteter kopplade till Tornedalen skulle kunna erbjudas: rieskabakning, tillverkning av kaffeost, bakning av voipaakelsia, utökade kulturaktiviteter som konstutställningar, teater, slöjdsworkshops med mera. Fäbodarna är även utmärkta miljöer för kortare kurser i skrivande, yoga, måleri, meänkieli eller flugbindning. Redan idag nyttjas fäbodarna av det lokala näringslivet, för återföreningar av klasser och andra återvändare. Detta skulle kunna utökas. Självklart krävs en starkare marknadsföing och en ordentlig målgruppsanalys. Säsongen skulle också kunna förlängas en del. Att fler människor upptäcker fäbodarna är naturligtvis mycket positivt, men som med det mesta har det även en baksida genom att lugnet och tystheten riskerar att försvinna. Å andra sidan är det nog inte tal om någon rusning... Fäbodarna drivs till stor del av ideella krafter och de gör ett fantastiskt jobb (bli gärna medlem i Hanhivittikko vänner), men för att utöka aktiviteterna behövs mer medel och långsiktiga satsningar. Ett utvecklat samarbete mellan kommun, näringsliv och kanske länsstyrelsen kunde vara en bra bas att utgå ifrån. Glädjande är att fäbodarna finns med i Swedish Lapland (paraplyorganisation bestående av turistföretsg/föreningar i framför allt Norrbotten)och därmed finns goda möjligheter att utveckla nätverk, marknadsföring mm.

Ett ytterligare besöksmål med mycket potential är skvaltkvarnen i Orjasjoki, inte så långt från Koivumaa. Kommunen skulle kunna börja med att skylta! Miljön här är fantastisk, men första steget är att hitta hit.

Mer info: www.hanhivittikko.se (bilden ovan är från hanhivittikko.se)

Läsecirkla!

I perioder har jag varit med i privata läsecirklar och det har alltid varit trevliga upplevelser. I en av läsecirklarna som jag var med i läste vi enbart barn- och ungdomslitteratur och det var fantastiskt kul. Vi valde olika genrer till respektive tillfälle och läste alltså inte samma bok. Var och en fick välja en egen bok inom t ex fantasy, historiska romaner, science fiction, utvecklingsromaner och så vidare. Det var ett jättebra sätt att läsa litteratur som jag inte annars skulle ha valt, t ex just fantasy och sf.

Sedan ett halvår tillbaka är jag med i en läsecirkel igen och det är så kul! Jag ”annonserade” efter läsecirkelsugna vänner på Facebook och inom en vecka hade vi en grupp. Vi träffas hos varandra en gång i månaden, fikar och pratar om boken vi läst. Vår grupp har uttalat att det ska vara enkelt och kravlöst. I denna cirkel läser alla samma bok och vi har valt att inte följa något tema eller någon genre. Den person vi ska träffas hos nästa gång väljer bok och alla ”måste” acceptera förslaget. Undantaget är om flera av oss redan läst boken. Eftersom jag är den långsammaste läsaren brukar mina bokvänner inte välja tegelstenar och det tackar jag för:-). Vi har ingen metod som vi jobbar efter för att diskutera utan samtalar spontant. Ofta kommer vi förstås in på person- och miljöskildringar, språket, eventuell utveckling av karaktärerna och själva handlingen. Jag gillar att studera omslag och fundera över vad den signalerar. Titeln är ett annat spännande samtalsämne. Det mest intressanta är när vi tycker helt olika! Samma upplevelse men ändå inte. Nästa träff äger rum på måndag 23/5 och då ska vi diskutera Mitch Alboms Alberts sista önskan.

Hittills har vi läst och diskuterat:
Bo Carpelan Berg
Sofi Oksanen Utrensning
Johanna Thydell Ursäkta att man vill bli lite älskad
Anders de la Motte Geim

Sannerligen en brokig skara litteratur!

Du som inte ännu provat att delta i en läsecirkel – grattis! Du har massor av trevliga samtal och möten att vänta! Känner du ingen annan som vill delta eller kanske är du nyinflyttad? Gå in på ditt närmsta bibliotek och fråga vad de kan hjälpa till med. En del boklådor erbjuder läsecirklar. Det finns också en mängd bokcirklar på nätet, men det är förstås inte riktigt samma sak som att träffas IRL.

Genusfrågan hos tornedalingarna

Trots insatser kring jämställdhet i Sverige finns fortfarande skillnader vad gäller t ex villkor, möjligheter och bemötande. Det är känt att lönerna för likvärdigt jobb, trots likvärdig utbildning, arbetslivserfarenhet och andra meriter, är betydligt högre för män. Fortfarande - år 2011! Våra affärer har en tydlig uppdelning mellan vad de definierar som pojk- och flickkläder och pojk- och flickleksaker. Det är mycket svårt att få tag på en röd tröja utan spets eller bilmotiv. Vad är det för fel på en helt vanlig röd tröja utan tryck eller krusiduller? Detta kan jag skriva mycket om, men vill nu kort formulera mina tankar om jämställdheten i Tornedalen.

Vad innebär jämställdhet för oss som tillhör en nationell minoritet? Är det överhuvudtaget någon skillnad mot majoritetens syn på frågan? Jag tror att det är det och jag tror också att det är svårare att bryta traditionella könsroller för oss. På något sätt tycker jag att det finns en viss machokultur i Tornedalen. En tornedalsk man har svårt att avstå älgjakt, skoterkörning och fiske. Jag har själv en nära anhörig (man) som inte var intresserad av att ta körkort, men kände sig mer eller mindre tvungen. Dock stod han ”emot” fram till han var ca 23-24 år. De flesta tar körkort direkt när de fyllt 18 år. Självklart är detta också nära knutet till att Tornedalen är glesbygd – man är mer eller mindre beroende av bil. Så kanske är körkortsexemplet skevt.

Begreppet knapsu lever fortfarande kvar i Tornedalen även om dess innebörd förskjutits en del. Nu kan begreppet ibland användas om en person som gör något ”annorlunda”, alltså inte nödvändigtvis om en man som gör något s k ”kvinnligt”, som att städa. Den finska råheten, eller snarare bilden av den finska råheten, finns också kvar i Tornedalen. Kanske kommer denna bild från tiden då Finland och därmed stora delar av Tornedalen drabbades av krig? I krig måste känslorna delvis skärmas av.

Hur är det då att vara kvinna i Tornedalen? Ja, som kan utläsas av ovanstående så tror jag att det kan vara tufft, även om det blivit bättre. Jag tror att som tornedalsk kvinna måste man stå på sig mer, jobba än mer i motvind för att bli lyssnad till. Att t ex vara kvinna och företagare i Tornedalen kräver extra mycket. Tornedalska kvinnor är starka och sega. Kanske har detta också med historien att göra? Och med naturen?

Språket har även den betydelse. Jag upplever att det är mer accepterat att ha en rå jargong på meänkieli än på svenska.

Säkerligen är det också en viss skillnad vad gäller jämställdhet bland tornedalingar som bor i Tornedalen och tornedalingar som flyttat.

Är målet att det ska vara fifty fifty vad gäller t ex hushållsarbete och styrelsemedlemmar? Ska allt vara så jämställt som möjligt, eller är det bra gjort om vi når sjuttio trettio? Nej, självklart ska vi ha fifty fifty! Kvinnor och män bidrar på olika sätt till en helhetsbild oavsett om man bor i Tornedalen eller i Stockholm.

Vi har med andra ord mycket att jobba med för att utvecklas inom området genus och det gäller att börja redan när barnen är små. Ofta handlar det om att göra upp med uppsatta bilder av hur saker och ting är eller tros vara. Självklart finns det män i Tornedalen som visar känslor och självklart finns det kvinnor som fiskar och driver företag. Det gäller att fortsätta synliggöra alla människor och visa på mångfalden i Tornedalen. Vi vill ju inte vara trångsynta!

Hunteerinkia jäänlähöstä ja laestaatiolaisuuesta

Mie olen viettäny pääsiäisen Tornionlaaksossa ja ilma oli mitä fiinin. Olen lukenu avisissa että viimeksi ko pääsiäinen oli näin myöhäin oli 50 vuotta sitten. Ei kummakhaan että tuntu lämpimältä. Kukat alko jo pilkistämhään kukkapenkistä ja raparperit näytti kans päänsä. Kyllähän ilmasta oon aina puhuttu mutta nyt siitä puhutthiin koko ajan! ”Taitaa olla meilä kesän lämpimät tässä”, ”Ko koivut vain ei puhkea vielä! Net kyllä paleltuu ja muutuvat ruskeaksi”, ”Ei talvi lähe taaksheen kattomatta” ja ”Nyt kyllä tullee kylmä kesä”. Se oon kumma että me emmä voi olla vain ilosia ko ilma oon fiini. Piiain se oon se laestaatiolaisuus mikä vaikuttaa meihin?

Nyt oon kans jäänlähön aika ja se oon aina ollut tärkeä tapphaus väylän varrela.Sitä ei mene selittää, sen häätyy itte kokea. Jäät tummenee ja irtoaa rannoilta, vesi nousee. "Tullekhaan tänä vuona paha tulva?" Met ajoima parkkipaikkhaan, nousima ulos piilistä ja kuuntelima jos kohta oon aika. Jäät äntää omala laila ja luonto näyttää voimansa. Tullee Keksin tulva miehleen – tulva mikä mursi ja rikko kaikki mennesshään 1677. Lukekaa Keksin laulu meänkieliä ja/tai ruottiksi. Sen voitta lainata pipluteekista tai hakekaa laulu internetistä. Ennen tornionlaaksolaiset sai oppia kaikki värssyt ulkoa…

Mie aatelen että laestatiolaisuuela ja jäänlähöllä oon paljon yhteistä: dramaatista, valkosta ja mustaa, kaunista ja samala vähä uhkavaa, yksinkertaista ja samala monimutkaista.

No, tässä ensimmäinen Keksin värssyistä:
Jo nytt Herra kesää tekee
Luoja suuri suveaapi.
Maria maata paljastaapi.
Tulvan tuopi tunturista,
Veden vaaroist´valottaapi
Tornionjokehen johdattaapi.

Påskkrim och påskskräck

Traditionen att läsa kriminalromaner under påsken kommer från Norge och är numera vanligt även i Sverige. Deckargenren har ju vuxit explosionsartat den sista tiden men tyvärr håller långt ifrån alla författare måttet. Karaktärerna är för ytliga och blir bara kulisser, inte människor av kött och blod. Dock är spänningslitteratur en bra ingång för många ovana läsare och tack och lov finns det även många riktigt bra deckarförfattare. Skräckgenren tar också stora kliv in i den svenska litteraturen och kanske är de främsta svenska författarna John Ajvide Lindqvist och Johan Theorin. Ja, Theorins böcker innehåller inte lika mycket skräck som Lindqvists utan är kanske mer åt fantasyhållet. Men nog känns det ändå rätt läskigt att läsa Skumtimmen, 2007, Nattfåk, 2008 och Blodläge, 2010.

Vill ni inte bli riktigt lika skrämda (med dock säkert i vissa fall upprörda) kan ni med fördel läsa några av nedanstående deckare.

Anders Roslund och Börge Hellström skriver spännande, trovärdigt och samhällskritiskt. Läsaren får lära känna karaktärerna på riktigt.

Odjuret, 2004
Box 21, 2005
Edward Finnigans upprättelse, 2006
Flickan under gatan, 2007
Tre sekunder, 2009


Karin Fossum bjuder på goda berättelser och tvingar läsaren ifrågasätta saker och ting man trodde man var säker på. Dessutom är kommissarie Konrad Sejer en trevlig bekantskap.

Evas öga, 1998
Se dig inte om!, 1998
Den som fruktar vargen, 1999
När djävulen håller ljuset, 2000
Älskade Poona, 2002
Svarta sekunder, 2002
Mordet på Harriet Krohn, 2005
Den som älskar något annat, 2007
Den onda viljan, 2008
Döden skall du tåla, 2010

Unni Lindell skriver om kommissarie Cato Isaksen och i de senaste romanerna även om den speciella Marian Dahle. Hittills finns det åtta böcker i serien.

Ormbäraren, 2000.
Drömfångaren, 2001
Sorgmantel, 2002
Nattsystern, 2003
Orkestergraven, 2006
Honungsfällan, 2008
Mörkermannen, 2009
Sockerdöden, 2011

Jag har tidigare skrivit om Fossum och Lindell. Inlägget är skrivet 13/1-2011 och heter Deckartips för långsamma läsare. Du hittar även några rader om Roslund och Hellströms senaste roman Tre sekunder, 22/1-2010.

Jag önskar alla mina läsare en riktigt glad och skön påsk! Hyvvää pääsiäistä kaikile!

Gruvan ger och gruvan tar

Idag har jag deltagit på ett möte i Gällivare där en person från LKAB berättade om samhällsomvandlingen i Malmberget. Det är både spännande och skrämmande. Tänk att kunna flytta samhällen! Det är fantastiskt på nåt vis, men även sorgligt. Jag funderar på hur det påverkar människor att inte riktigt veta hur länge man kan bo i sitt hem innan det är dags att flytta igen. Jag inser att personer som bor i Malmberget inte behöver flytta var och vartannat år, men ändå. På nåt sätt måste det väl ändå påverka vår identitet och vår trygghet, eller? LKAB menar att folka är ”vana”. Gruvan ger och gruvan tar, som LKAB-personen sa. I Kiruna ser det annorlunda ut där hela staden kommer flyttas mer eller mindre på en gång. I Malmberget sker flytten pö om pö och har gjort så under en mycket lång tid.

LKAB ersätter folk deras bostäder vilket självklart är bra, men var ska människorna få plats de närmaste 10-20 åren? Var ska bostäderna byggas? Gällivare kommun äger inte mark så det räcker till och det är redan idag stor bostadsbrist. Kommunens centrum kommer att behöva flyttas.

För att människor ska trivas måste attraktiva livsmiljöer kunna erbjudas. Hur ska områden kunna vara attraktiva medan en avveckling pågår? Hur ska det nya attraktiva Gällivare se ut? Tar man hänsyn till så många aspekter som möjligt?

Hur blir det med alla kulturmiljöer? Hur enkelt är det att flytta känsliga byggnader som t ex kåkstaden i Malmberget? LKAB samarbetar dock med olika instanser/motsvarande kring just kulturmiljöer, men jag känner ändå en oro. Vad händer med platsens själ? Det är ju inte så enkelt att man kan flytta en k-märkt byggnad från en plats till en annan och så är allt frid och fröjd. Men kanske ligger det något i att ”folk är vana”. Kyrkan i Malmberget har t ex förflyttats och det har ju ”funkat.”

Så den andra sidan av saken: hur skulle gruvorterna ha överlevt utan just gruvverksamheten? Hade de ens funnits? Vi kommer inte ifrån det faktum att gruvorna erbjuder en massa arbetstillfällen. Kanske är det bra att samhällen flyttas? Då finns en möjlighet att med jämna mellanrum ta stora omtag och förbättra det samhälle man bor i. Flytta centrum, bygga nytt, fräscha upp, modernisera och tillgängliggöra.

Ja, hur som helst så är samhällsomvandlingar fascinerande processer.

Stipendium till konstnären Rolf Suups minne?

Jag tog en promenad i dag och i asfalten såg jag plötsligt en figur. Ni vet ibland ser ögat olika former och figurer och plötsligt kom jag att tänka på den tornedalska konstnären Rolf Suup (1944-1998). Han såg konst i naturen och använde sig av naturmaterial för flera av sina konstverk. Kanske är han mest känd för sina vrilskulpturer och sina ägg. Ägget återkommer i flera av hans konstverk och symboliken är ganska tydlig: liv, ursprung och kanske rent av moderskap? Men Suup arbetade inte enbart med trä utan målade också tavlor som är mycket gripande. Konstnärens ensamhet och ångest är tydligt framträdande.

Bilden ovan (tillhör dranglangan.com) har enligt mig likheter med den klassiska bilden av Jesus. Kanske kände konstnären att han förde en kamp mot något större eller kanske var Suups största kamp den mot sin egen ångest? Kanske kände han sig missförstådd och utsatt? Men han har avbildat sig själv med blå färg så där verkar, tack och lov, ändå ha funnits hopp. Det är i alla fall associationer som jag får.

Jag hade själv äran att under en kort period ha Suup som lärare i träslöjd. Tyvärr kunde jag väl inte riktigt uppskatta hans storhet då, men idag förstår jag att han var en stor konstnär med ett starkt bildspråk.

Ibland funderar jag på om Övertorneå kommun(?) skulle stifta ett stipendium till Rolf Suups minne. På det viset lyfts bild- och formkonsten genom konstnärliga diskussioner samtidigt som en samtidskonstnär får möjlighet att utveckla sitt konstnärskap genom t ex en summa pengar och en vistelse på Dränglängan eller någon tillhörande byggnad. Ja, eller på ett annat ställe inom kommunen. Övertorneå kommun skulle självklart också lyfta konstnären Rolf Suup på ett helt annat sätt än idag. Det vore väl inte en sådan dum idé, eller?

---------------------------

Konstnären grundade konst- och kulturcentret Dränglängan AB i Svanstein (Övertorneå kommun) och platsen är idag ett populärt besöksmål sommartid. Till Dränglängan hör, förutom utställning med Rolf Suups konst, flera tornedalska timmerhus, en rökbastu med mera. Självklart finns också ett kafé och en butik med konst och design. Läs mer om konstnären och Dränglängan på dranglangan.com

Temple Grandin - en film som berör

Igår, lördagen 2/4, gick den biografiska filmen Temple Grandin på SVT 1. Filmen från 2010 är regisserad av Mick Jackson. Claire Danes innehar huvudrollen som Temple Grandin, en högfungerande autistisk kvinna som revolutionerade det mänskliga hanterandet av boskap på rancher och i slakterier i USA.

Tittaren får följa Temple från det att hon är en liten flicka till en vuxen kvinna. Vi rör oss på 1950-talet och framåt. Temples historia berättas i återblickar varvat med nutid och vi får även se bilder som illustrerar hennes sätt att se på världen. Temple har en extrem begåvning att tänka i bilder och länka samman dem till helheter. Hon har en rad symptom typiska för personer med autism (och Aspergers syndrom som tillhör autismspektrat): mycket svårt att läsa andra människor och sociala situationer, tolkar saker bokstavligt, svårt med skämt och ironi, vill ej ha fysisk kontakt, talar monotont.

När Temple är fyra år har hon fortfarande inte börjat tala. Hennes mamma får inte röra i henne och flickan verkar helt i sin egen värld. Läkaren som fastställer diagnosen föreslår att Temple ska institutionaliseras. En trolig orsak till autism, enligt den tidens vetenskap, var att mödrarna orsakat störningen genom att vara kalla och frånvarande! Temples mamma vägrar sätta dottern på någon institution och får henne, genom idogt tränande, att börja tala. Flickan börjar så småningom skolan och intellektuellt går det bra. Det är den sociala biten som är svår och jobbig. Temple får vredesutbrott med jämna mellanrum och detta sätter käppar i hjulet för henne. Till slut klarar hon skolan och börjar studera på college. Sommaren innan har hon tillbringat hos sin moster som har en ranch. Temple finner frid hos djuren och en speciell kontakt uppstår. Hon ”läser av” boskapen på ett mycket begåvat sätt och denna förmåga utvecklar hon sedan genom att studera djurvetenskap. Hon får arbete på en ranch och fortsätter forska om boskap och deras beteende. Temple bygger om ranchen och gör ett slakteri mer humant.

Filmen var mycket bra. Ett fint och känsligt porträtt av Temple samt ett försök att låta oss icke-autister få en inblick i autisters komplicerade och begåvade hjärna. Historien kändes trovärdig med både med- och motgång. Temple har verkligen ingen enkel väg att gå för att bli forskare och nå sina framgångar inom boskapsskötsel. Mobbing, förlöjligande och utanförskap är tyvärr mycket vanligt förekommande i Temples värld. Mamman i filmen har självklart en viktig roll. Hennes kamp för inte minst förståelse är beundransvärd. Filmen väcker tankar om det fantastiska med mångfald och som Temple själv säger: "I'm different, but not less!" Filmen har förstås många likheter med Rain man med Dustin Hoffman och Tom Cruise. Se gärna båda! OBS! Filmen Temple Grandin finns på svtplay ett par dagar till!

Temple Grandin (född den 29 augusti 1947) är en amerikansk forskare inom djurvetenskap. Hon är högfungerande autist och känd för sitt engagemang i djurrättsfrågor och autismfrågor. Grandin är professor vid Colorado State University. År 2009 utsågs hon till agronomie hedersdoktor vid Sveriges lantbruksuniversitet för sitt arbete för att främja djurens välfärd. Temple Grandin har kallats "den akademiska världens mest välkända autistiska forskare". (ur Wikipedia)